Oj! Vi är redan innan i den sista halvan av december och både året i sig och denna praktikperiod börjar lida mot sitt slut. För att ordentligt fira vår tid här i Irente och alla de underbara människor vi haft turen att träffa och lära känna under de senaste månaderna anordnade vårt lilla hushåll en fest nu i helgen som varit.

Igår vinkade vi hejdå till alla andraårselever som, liksom vi, bor och jobbar här på barnhemmet och de hinner tyvärr inte tillbaks igen efter julen innan vi har åkt. Då det faktiskt är de som hjälpt oss mest under våran tid här kändes det viktigt att se till att inkludera dem i festligheterna. Så en tidig hejdå fest ala svensk stil var vad som stod på schemat i söndags eftermiddag.

Det blev en riktig svensk fika med hemmabakade småkakor, kanelbullar, vattenmelon och ananas ute i solen precis utanför vårt lilla hus. Te och kaffe, läsk och juice. Det åts och dracks så det stod härliga till och de flesta av de vi bjudit in dök upp. Gästlistan bestod av både kollegor från jobb, folk från kyrkan, vänner från Lushoto och härifrån barnhemmet samt de större barnen härifrån. Efter att ha proppat alla fulla med socker övertygade vi dem sedan att leka ballongleken med oss vilket uppskattades lika mycket av både stora och små.

Det blev en supermysig eftermiddag fylld till bredden med skratt och gemenskap. Den soliga picknicken övergick så småningom i musik och dans då eleverna från barnhemmet tog över som DJs och de flesta vuxna åkt hem. Partyt varade tills solen gick ner. Allt som allt – en mycket lyckad tillställning om jag får säga så själv.

https://www.youtube.com/watch?v=Q7BgB9TyL1E&feature=share

https://www.youtube.com/watch?v=esXdahawH6I&feature=share

I torsdags spenderade jag min sista dag på Rainbow school. Den kom lite som en chock då jag i flera veckor nu fått höra att vi slutade först dagen efter men fredagen var vigd åt personalmöte hela dagen så torsdagen den 7/12 blev officiellt min sista arbetsdag på skolan.

I morse gick jag till jobbet här på barnhemmet och jag måste erkänna att det känns väldigt underligt! Min tid på Rainbow har varit lite av en konstant känslostorm. Från enorm frustration till ultimat glädje och så tillbaks till en känsla av frustration igen. 

Det har funnits många långa dagar där jag mest suttit av tiden eftersom tempot på skolan är så avslappnat. Likaså har jag haft dagar då jag velat slita av mig håret i frustration över avsaknaden av specialpedagogik i mitt klassrum. Men övervägande så har det ändå varit dagar fyllda av samtal, skratta och lek. 

Trotts den ibland nästan slumpmässiga planeringsmetoden som all personal här på skolan jobbar utefter så har majoriteten av mina dagar följt en viss rutin.

– 8.00 Börjar skoldagen med morgonbön

– 8.30 Startar barnens morgonsamling där det sjungs ett par sånger och vi går igenom vilken dag, månad och år det är. Efter det går barnen ut och hjälper till att städa skolområdet. De små barnen plockar upp nedfallna löv och de större barnen sopar infarten och plockar undan eventuella grenar som fallit ner där.

– 9.00 Börjar första lektionen. På fredagar innebär detta gymnastik med hela skolan. På måndagar och torsdagar har detta inneburit att jag håller i barnens mattelektion. Matten är det enda ämne jag kontinuerligt ansvarat för sedan jag kom hit. Övriga ämnen hjälper jag till med lite här och där men matten är alltid min lektion. 

– 10.30 Har vi frukostrast där det serveras te för de vuxna och välling för barnen.

– 11.00 Börjar nästa omgång lektioner. I mitt klassrum är det då oftast dags för språk. Vi övar att läsa och skriva och barnen kopierar ner glosor från tavlan till deras egna böcker.

– 12.30 Serveras lunchen

– 13.30 Är det dags för musiklektioner med Kattis tre gånger i veckan. Tisdag, onsdag och torsdag. Måndagar städas oftast skolan lite mer med barnens hjälp tills det är dags att gå hem och på fredagar slutar vi strax efter lunch. 

Och så har mina dagar och veckor sett ut här. Lektionerna är något flytande och ibland ställs en halv dag in i förmån för att skrubba alla golv eller bara vara ute i solen och leka. 

Ranibow är en liten skola och säga vad man vill om pedagogiken ibland men vartenda barn (inklusive de vuxna elever som ännu går kvar) mår bra här. Barn och vuxna är glada när de kommer hit på morgonen och fortsätter vara glada undertiden de är här. Vilken lyx ändå att få vara på en skola där alla är inkluderade och alla mår bra av att vara här. I slutändan är det väl ändå det som räknas!

Det är den första advent och i Irente firas inte bara det nya kyrkoåret in utan vi firar även alla kvinnorna idag. Dagens gudstjänst har helt planerats och letts av våra underbara kvinnor och kvinnogrupper. Pastor, bibelläsare och kyrkovärdar – i dag är det bara kvinnor framme i talarstolen.

För ett par veckor sedan, under vår korta och intensiva info-helg i Arusha tillsammans med Josephine Sundqvist, fick vi chansen att möta ett par av ELCTs nationella samordnare. Bland annat hade vi turen att möta samordnaren för arbetet med kvinnors rätt och jämställdhet i Tanzania. Från henne fick vi veta att andelen kvinnliga teologer inom ELCT är väldigt låg och att jämställdheten inom kyrkan inte alltid är på topp. För Moshi-gänget verkade detta vara något de redan var relativt familjära med men för oss härifrån Lushoto-distriktet kom siffrorna lite som en chock. Jag insåg plötsligt hur lyckligt lottade vi är. Jag, Kattis och Elin har haft turen att hamna i ett område av Tanzania som har en ovanligt hög andel kvinnliga ledare.

Kvinnliga teologer, kvinnliga chefer och rektorer och kvinnliga företagsägare. Kvinnorna här hos oss är bönder, försäljare, lärare, hantverkare och mödrar. Huvudprästen i vår lokala församling är en kvinna och tillika en av de första kvinnliga teologerna som prästvigdes i Tanzania för lite mer än 30 år sedan. Längs med gatorna promenerar kvinnor i alla åldrar med vad som ibland ser ut som deras egen kroppsvikt på huvudet och ett barn på ryggen. Barnhemmet drivs av två kvinnliga eldsjälar och den statliga chefen för både blindskolan och Rainbowskolan är en ung kvinna.

På marknaden är det nästan bara kvinnliga försäljare och i hemmen är det kvinnan som sköter hela hushållet och all barnomsorg.

I ”vår” del av detta vackra land både finns och syns kvinnorna och de tar sin plats i nästan alla delar av samhället så vitt jag kan se. För mig personligen känns det som en välsignelse att ha givits möjligheten att bo och leva mitt ibland denna helt galet färgsprakande skara power-kvinnor! Det är en enorm inspiration och trotts att det fortfarande finns stora klyftor mellan män och kvinnor så känner jag mig hoppfull inför en möjlighet till riktig jämställdhet.

Sittandes här ute i solen, mumsandes på kyrko-fikat vi varit med och bidragit till, börjar jag mitt nya kyrkoår i värme och i internationellgemenskap. Jag ser fram emot vad detta kommande år har att erbjuda. Utmaningar, nya möjligheter och en konstant vidare utveckling överallt i världen.

Det har regnat kraftigt hos oss av och till under de senaste två veckorna. De flesta vägar häromkring är för tillfället mest en enda stor lervälling och samtliga av mina skor är numera mer bruna än svarta.

Vädret stör inte mig så mycket faktiskt. Personligen tycker jag att det är ganska mysigt. Dessutom betyder det ständiga regnet att vi inte kommer lida någon vattenbrist i kranarna ett tag framöver.

Under de nästan två månader vi spenderat i Tanzania har vi upplevt allt från överflöd till vattenbrist. För ett par veckor sedan föll ett träd ner på våra vattenledningar och ströp nästan all vattentillgång för hela barnhemsområdet. Inga av byggnaderna hade längre rinnande vatten och vi levde alla ur stora spannar med vatten strategiskt utplacerade i byggnaderna. Det fungerade. Vi fick det att fungera! Och såhär i efterhand är det ju lite av en ”rolig historia”. Men den vecka vi var helt utan rinnande vatten var rätt tuff ändå.

Min relation till vatten är något jag ständigt funderar över numera. Då det här hos oss aldrig är en självklarhet att det finns rinnande vatten att tillgå, är varje ny dag lite av ett äventyr. Kommer det gå att spola på toa idag? Kommer vi kunna tvätta händer och disk under rinnande vatten eller ska vi fylla på en av 10liters spanarna utifrån och skopa ur den idag? Om vi blir utan vatten för en längre period – hur många dagars matlagnings- och dricksvatten har vi då hemma just nu?

Som sagt, det här med våran vattenkonsumtion är något jag tror vi alla blivit mycket mer medvetna om sedan vi kom hit.

Bara en sådan sak som att försöka pricka in tvättdagarna med de dagar då vi har rinnande vatten är också lite av ett pussel. Just tvätten kräver nämligen så fruktansvärt mycket vatten om det ska göras ordentligt. Att få in tvättmedlet och själva tvättandet är hyfsat skonsamt men att sen få ur allt tvättmedel ur kläderna igen kräver en hel del vatten.

Jag vet som sagt precis hur mycket vatten jag använder för att duscha, jag vet hur mycket jag minst behöver för att tvätta en balja tvätt och jag vet på ett ungefär hur mycket vatten det går åt för att diska upp allting efter en middag för fyra personer.

Vatten är en spännande sak som jag tror vi tar lite väl för givet hemma. Med vårt rena dricksvatten direkt ur kranen och en vetskap om att tillgången alltid finns där. Värt att tänka på kanske.

https://youtu.be/FLU6ubAca4o

https://youtu.be/IgbVsmgQbsU

Nej, nu har vi varit stillasittande alldeles för länge! Dags att göra något åt det. Kattis framförallt har bad-abstinens och själv måste jag erkänna att jag ser fram emot lite tid i ett något större samhälle än Lushoto. Dags för en weekend till kusten.

Att åka till Tanga en helg har vi pratat om sedan vi kom hit men mellan alla examencermonier och event vi blivit inbjudna till så har det fram tills nu inte varit en möjlighet för oss att åka. Men idag så! En kvart efter det att vi alla slutat jobba för veckan satt vi i taxin vi ringt in redan igår på väg ner till Lushoto för att därifrån ta en buss till Tanga. Med oss har vi både Elsa och en av hennes kollegor från SEKOMU.

Lite i fem lämnade vi alla Lushoto och påbörjade denna efterlängtade road trip. Bussen var redan då ganska full och under resans gång stannade vi sedan till i både småbyar, samhällen och längs med vägkanten för att plocka upp och lämna av folk. Kollektivtrafiken här är ett ständigt bevis på det gamla talesättet ”där det finns hjärterum finns det stjärterum”. Det spelar liksom ingen roll att folk redan hänger ut genom dörren undertiden vi kör – vill någon mer åka med så trycker vi lite till! Allt går! Det är lite varmt och svettigt men jag har aldrig tråkigt. Jag är dock väldigt tacksam att vi hoppade på i Luschoto och fick sittplatser.

Dock tog inte resan så lång tid som vi först fått höra. 6 timmar hade någon sagt att det skulle ta men 4,5 timme senare hoppade vi av bussen. Just nu sitter jag och skriver detta i en soffa på vårt hostel samtidigt som de andra försöker lösa rummen som lyckats klydda ihop sig sedan vi bokade häromdagen.

Nej, klockan är ”sent”, duschen kallar och det verkar som om de löst rummen nu.

Tills nästa gång – ha det gött!
/Catta

Då var det torsdag igen och ännu en vecka har förflutit i detta vackra land. Vår lilla trupp har vid det här laget nu anpassat oss till den nya vardagen, de konstanta sociala eventen och de långa timmarna av dötid däremellan. Då jag i skrivande stund känner mig ganska tom i huvudet (men ändå ville lägga ut något dagen till ära) kommer här, istället för ett långt och informationsfyllt inlägg, ett litet ihop-bak av bilder från de senaste veckorna. Enjoy!

Långa eftermiddagar utan aktiviteter = umgänge, kortspel och fikor.

Och så väntar vi en hel del. Jag väntar på jobb och vi väntar här hemma. Alltid på att planerade aktiviteter ska ta sin början. Afrikan time is a real thing!

Och så var det torsdag igen och tre veckor har spenderats här i underbara Tanzania. För en utomstående skulle jag nog tro att vi fortfarande ser ut som yra höns i allt vi tar oss för men i ärlighetens namn har det värsta av kaoset lagt sig vid det här laget. Vi har börjat vänja oss vid både varandra, livet i ett kollektiv, vårt boende och våran nya vardag. Rutiner har, liksom de alltid gör när en människa bosätter sig på en ny plats, sakta men säkert börjat infinna sig och det som tidigare bara var KAOS (med stora bokstäver) har nu uppdaterats till ”organiserat kaos”.

Vi har funnit våra roller i den lilla gruppen, Kattis har möblerat om i vårt vardagsrum, vi dekorerar väggar och fördriver tid. Det springer folk in och ut ur vårt hem dagligen och vid alla dygnets timmar. Samtidigt har vi börjat vänja oss vid, och arbetar numera bara runt, de sporadiska strömavbrotten och den periodiska vattenbristen i vårt lilla hus. (Ska här tillägas att strömavbrott och vattenbrist påverkar inte bara oss utan hela verksamheten här uppe då vi alla är kopplade till samma system.)

Efter dagens shoppingtur på marknaden ner i Lushoto upptäcktes två väldigt roliga grejor.

1. Vi har slutat vara en nyhet i stan. Affärsinnehavare och försäljare har slutat att jaga oss när vi kommer och vi får nu istället nästan samma behandling som alla andra. Vi är fortfarande, och kommer nog att förbli, lite av ett spektakel här i trakten men efter att ha besökt stan minst två gånger i veckan i tre veckor nu så börjar de vänja sig vid oss och jag antar att de inser att vi är här för att stanna. Det hjälper säkert att vi både hälsar, tackar ja eller nej och prutar priser på kiswahili.
2. Vi har anpassat oss till avsaknaden av en enda affär där det är logiskt att storhandla och har fått kläm på det här med att veckohandla via många små inköp. Dagens mega-shopping gick hur smidigt som helst! Efter att ha rivit inköpslistan på mitten och delat upp oss i par med siktet inställt på antingen marknaden eller de små affärerna beroende på vad som stod på listorna arbetade våra team som en väloljad maskin.

Med lite fler vardagsrutiner och därmed lite mer stabilitet i tillvaron har min hjärna nu även kunnat slappna av nog för att ta in övriga halvskumma insikter om mig själv som jag inte hade en aning om innan.

1. Jag använder ca 7 liter vatten när jag duschar. Vi lever ju nu med en dusch som består av två tunnor vatten – en kall och en varm – samt en balja för blandning och en halvliterskopa för ösande. 14 skopor går det åt för mig att lite slösaktigt tvätta både kropp och hår. Ca 8-9 skopor om jag hoppar över håret och finns tid och vatten över är 2 extra skopor riktigt nice!
2. Det tar mycket längre tid än man tror att tvätta kläder för hand! Att få kläderna rena är inte supersvårt. Nästan till och med lite lätt. Men att sen få ut tvättmedlet och vattnet ur kläderna är galet tidskrävande! Dock lär vi alla ha riktigt härliga armmuskler innan januari. Woohoo!
3. Jag är fruktansvärt dålig på Gin Rummy! Efter mörkrets intåg (18.30 lokal tid) finns det väldigt lite att göra här mer än att jaga myggor. Detta har lett till väldigt många filmkvällar men även väldigt mycket kortspel. Supermysigt!! För ett par dagar sedan introducerade Kattis kortspelet Gin rummy till vårt lilla hushåll och vi har sedan dess dragit igång en massiv turnering oss fyra (Lena inkluderat) emellan. Jag har än så länge lyckats vinna en omgång och förlorat i princip samtliga andra rundor! Tack och lov för vi bara ”officiella” protokoll på vinnarna.

Andra saker har också hänt den senaste veckan. Jag har bland annat hunnit fylla år vilket firades med frukost på sängen från underbara Kattis och pizza-kväll inne i stan med mitt lilla kollektiv! Blev en galet härlig dag! Vi har även fått sällskap av Elsa som nu äntligen kommit hit!

Nu inväntar sängen och ännu ett party imorgon. Barnhemmet firar 55 år och 7 kvinnor som jobbat och studerat här ska utexamineras vilket även det ska firas stort!

Lala salama, tutaonana badaye (Sov gott, vi ses senare)

Kram /Catta

Jag har nu hunnit avsluta vecka 1/16 av denna praktikperiod på Irente Rainbow School – en skola för barn med olika funktionsvariationer. (Länk till deras egen blogg för de intresserade: http://irenteoutreach.blogspot.com/)

Rainbow är en liten skola med endast ett 50tal barn uppdelade på fyra olika klasser: en förskoleklass, en grundsärskoleklass, en träningsskoleklass och en klass med fem lite äldre pojkar som lär sig mer praktiska yrkessaker som att bruka jorden runt vår skola och bygga smycken m.m.

Förskoleklassen är utan tvekan skolans största klass och består av ca 20 barn. Samtliga av dessa barn är härifrån trakten och majoriteten av dem har inga funktionsnedsättningar utan går bara på förskolan på Rainbow. Själv är jag i dagsläget stationerad i särskoleklassen som består av tio inskrivna elever: 5 pojkar och 5 flickor. Under veckan har jag dock bara fått träffat 4 flickor och 4 pojkar då de två sista eleverna tyvärr varit sjuka.

Min klass har två lärare; Mr. Elinipe Mkumbwa och Mrs. Sabina (vars efternamn ännu är oklart är jag rädd…liksom så mycket annat. Men jag har tid på mig att lära mig!). Utöver dessa båda kollegor jobbar ytterligare ett tiotal människor på Rainbow och skolans tillhörande åkermarker.

(Som ett snabbt litet sidospår vill jag bara inflika här att skolan, utöver att bedriva ett hälsosamt jordbruk med olika odlingar, även har tre stycken kor och ett par höns i sina ägor. Lite randome sådär för en skola skulle man ju kunna tycka. Men fullt normalt här. Helt underbart!)

Mina arbetsdagar flyter förbi i sakta mak och verkar hålla sig till ett ganska stabilt schema som sällan ändras. Det är morgonbön mellan 8.00 och 8.30, välkomsthälsning efter morgonbönen fram till klockan 9. Från 9.00 till 10.30 har vi lektioner innan vi sedan har en halvtimmes lång frukost-rast där barnen får en kopp välling och vi vuxna dricker te och äter lite rostade nötter. Efter rast är det dags för fler lektioner och 12.30 är det lunch. Måndag till torsdag har vi sedan en lektion till mellan 13.30 och 14.30 innan det är dags att åka hem. På fredagar är det något lyxigare då vi alla slutar 13.00 redan.

Eleverna i min klass jobbar mest med att läsa, skriva och räkna men har även lektioner i NO, hälsa och hygien samt bibelstudier och konst. Musik står på schemat som ett ämne men jag fick veta i torsdags att det saknas en musiklärare så den lektionen är allt som oftast inställd eller utbytt mot något annat. Jag och Kattis har dock pratat om att hon kanske kan komma över till Rainbow en eller två gånger i veckan och undervisa våra elever i musik. Vi ska kolla upp möjligheterna lite bättre på måndag men förhoppningsvis kan vi peta tillbaks musik som en aktiv lektion på schemat igen innan september är över.

Allt som allt trivs jag väldigt bra på skolan! Kollegorna är supertrevliga, både de små och stora barnen är riktigt underbara och det är lätt att känna sig välkommen! Mkumbwa försöker lära mig lite mer swahili för varje dag och det finns förhoppningar (hans förhoppningar bör tilläggas, jag är lite mer skeptisk men vem vet…man ska aldrig säga aldrig!) om att jag kommer kunna tala flytande swahili innan det är dags att åka tillbaks till Sverige igen. Mkumbwa är för övrigt denne stilige man på bilden och tillika den kollega jag jobbar mest med under dagarna. Han är även betydligt mycket gladare och trevligare än vad hans bild här ger sken av. Jag tror jag tog ett tjugotal bilder på honom idag men han vill inte le på någon av dem. Det är viktigt att se seriös ut när man är lärare!

Imorgon har alla vi praktikanter blivit inbjudna till en examensceremoni för tre av Elins elever från blindskolan. Mycket spännande men också ganska tidigt på morgonen! Så jag måste nog börja tänka på refrängen nu och säga tack för mig för denna gång.

Tutaonana badaye (vi ses senare) /Catta

Idag är det prick en vecka sedan vi lämnade Sverige bakom oss för nya möten och upplevelser här i Tanzania.

Än så länge har vi hunnit med tre olika boenden, en massa nya möten med härliga människor, intensiva swahili-lektioner, skattjakter på den lokala marknaden och fotograferingsrundor i vår närhet.

Dag 1 – 3 var mest en massa resanden. Flyg, bussar och bilar. Tillsammans med alla våra väskor har vi klämts in i de flesta större fordon vid det här laget. Sedan vi anlände till SEKOMU (Sebastian Kolowa Memorial University, hemsida: http://www.sekomu.ac.tz) i lördags har vi haft swahililektioner varje dag mellan 8.30 och 13.00 och sedan lunch. Mellan lunchen och kvällsmaten samt tiden efter kvällsmaten har vi sedan haft fri tid som vi (allt som oftast i alla fall) har försökt använda produktivt. Det har blivit en del promenader här i vårt område, egenstudier i swahili och mysiga kvällar med kortspel och mycket skratt.

Vädret är svalt (och enligt mig) skönt här uppe i bergen runt Lushoto. Vi springer alla runt i våra koftor och dricker mycket te samtidigt som vi hela tiden letar efter en hyfsat stabil wi-fi signal. Det där med stabilt wi-fi går inte superbra för oss måste jag erkänna. Men hej, undertiden vi letar så träffar vi alltid en massa människor här på universitetsområdet så vi har en massa chanser att öva vår swahili.

Jag, Katis och Elin har nu också fått sällskap av tyska volontären Lena som även hon ska bo och jobba för kyrkan i Irente. Lena dök upp här på bloggen redan igår på Katis bilder men jag tänkte att hon skulle få ett namn och en superkort presentation också  haha.

Nej, medan jag fortfrande har en hyfsat stabil nätverksanslutning så passar jag på att uppdatera. Blir kanske lite mer ingåendes info nästa gång.

Med tills dess – ha det gött gott folk!

Kwa heri (hej då) /Catta