Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. De orden ur Jesaja 9 beskriver inte ”de andras” situation utan allas vår situation. Guds son föds som världens ljus för att mänsklighetens och varje människas mörker ska fördrivas. Han är den nya människan, vår framtid och vårt hopp, som det står i en av nattvardsbönerna.

Eftersom vi alla i grunden är utsatta börjar all förändring och förnyelse av livet med oss själva. Det innebär att erkänna delaktighet i världens bortvändhet från Gud och att bejaka det personliga behovet av att befrias från mörkret. Detta sker genom Jesus Kristus. Gud är med oss.
Advents- och jultiden är ljusets tid. Mörkret ska fördrivas genom ljuset. Det svarar mot den längtan som vi bär på. Utan ljus inget liv. Därför tänder vi ljusen.

Advents- och jultiden är familjernas och de nära relationernas tid. Därför blir kontrasterna tydliga, när familjer splittras och relationer går sönder. Till kristen tro hör att stå upp för relationer. Därför måste vi protestera när flyktingfamiljer som vill återförenas i vårt land inte får göra det. Det handlar om medmänsklighet och att de nära relationerna är avgörande för de utsatta. Utan familjeåterförening ingen integration.

Advents- och jultiden är barnens tid. I kristen tro har barnen en särställning. Vi lyssnar till julevangeliet. Inget stall har beskrivits så idylliskt som det stall där Guds son föds. Det är ovanligt rent och ljust, fyllt av harmoni, gemenskap och glädje. Det glädjefyllda budskapet om att Gud kommer till oss i Jesusbarnet dominerar. Men bakgrunden får vi inte tappa bort. Det fanns inte plats för den heliga familjen i härbärget. Därför måste de ta in i ett stall som var lika smutsigt som alla andra, knappast en lämplig förlossningslokal. Från första början solidariserar sig Gud med de allra mest utsatta, de som saknar en plats att bo på, ett hem att skydda barnen i. Det är ett budskap också för vår tid med de många på flykt. Den heliga familjen blev en flyktingfamilj.

Julbudskapet förkunnar att människan är oändligt värdefull i Guds ögon och ska behandlas med värdighet. Gud uppenbarar sig som ett utsatt barn och som den medlidande. Jesus kommer med försoning, befrielse och förnyat liv. Han vill få plats i vårt hjärta. Det gör skillnad.
En Välsignad Jul för ett Gott Nytt År!

+ Ragnar

Tillsammans med stiftsdirektor Solveig Ininbergs och stiftsstyrelsens vice ordförande Anna-Lena Arousell Berglund har jag besökt Zimbabwe och vår evangelisk-lutherska systerkyrka i en avgörande tid i landets historia. Den 93-årige ledaren och enväldshärskaren Robert Mugabe har tvingats avgå. På en och en halv månad har mycket skett. Det är samma parti i ledningen, och någon avgörande ideologisk förändring är knappast att vänta. Presidenten Mnangagwa är åldrad och har varit med sedan frigörelsen från den engelska kolonialmakten. Kan man vänta någon avgörande förändring?

Men verkligheten tränger sig på. Folket måste ha mat. Det håller inte med 90 % arbetslöshet. En regim kan inte plundra sitt eget folk. Som exempel har polisen i Zimbabawe ägnat sig åt att bötfälla människor, inte minst vid vägspärrar. Medlen har inte tillfallit statskassan utan gått direkt till klanen Mugabe och på senare tid särskilt till hans hustru Grace Mugabe som aspirerade på att bli president. Det blir för mycket för militären och andra ledande kretsar.

I slutänden kan inte ens en diktatur bestå utan någon form av legitimitet. Ett tänkbart framtidsscenario kan vara en kinesisk modell med stark marknadsekonomi och enpartistyre. Konsultationer med Kina har skett före det som i realiteten var en militärkupp. Men jag kan ha fel. Den nye presidenten har utlovat fria, öppna och transparenta val i augusti. Så blir det nog, och utan våld som tidigare. Saken är ju den att lättnaden och glädjen är så stor att det regerande partiet Zanu-PF bör vinna lätt, särskilt som det gjort oppositionens frågor till sina. Oppositionen är försvagad. Frågan är vad som sker på sikt.

Jag kan tycka att de mycket vänliga zimbabwierna är på gränsen till naivt optimistiska. Kanske har de rätt. Det kan knappast bli sämre. Det som omedelbart märks för oss som varit här under flera skeden i statens och kyrkans historia är att det medmänskliga klimatet är ett annat. Har man låtit människor gå ut på gatorna och skrika ut sin protest är det svårt att vända tillbaka till tystnad. Människor samtalar öppet om samhällets situation och politik. De statsstyrda tidningarna är för första gången intressanta att läsa. Här kan man ta del av brister i samhället, den nya regeringens kamp mot korruptionen och prisökningar, oppositionsledarens återkomst efter sjukdomsbehandling och kritiska inlägg mot generaler. Och presidenten talar om landets återkomst i en internationell gemenskap med behov av olika former av internationella relationer.

I den här situationen samlades vi i Zishavane som är stiftshuvudstad i det centrala stiftet, där spåren av den svenska missionen är som mest påtagliga efter 114 år. Den gamle vännen biskop Naison Shava avgick efter elva år som biskop, varav fem som den förste ledande biskopen. Han besökte Sverige som ansvarig för ungdomsutbyte redan på 1980-talet, och många gånger därefter. Hans betydelse kan inte överskattas. Många vittnesbörd framfördes om hans lutherska identitet, kamp mot rasismen, organisationsförmåga, stöd för kvinnor och handledning av präster. I mitt tal vid hans avtackning utnämnde jag honom till svensk. Då svarade han: ”Tack så mycket! Hur mår du?” Jag sa: ”Bra. Gott att vara här oss dig idag”. Han sa: ”Tack!”

Den tredje söndagen i Advent vigdes en av hans prostar Kenneth Zibanda till efterträdare. Han går i Shavas fotspår med en evangelisk-luthersk profil, är drivande och kommunikativ. Liksom Shava har han varit i Sverige. Vi överlämnade som gåva till honom ett glashantverk från Ulva Kvarn utanför Uppsala med inslag av stiftets och domkyrkans färger gult och rött.

Våra kyrkor har en oupplöslig relation alltsedan 1903, först som moder- till dotterkyrka, nu som systerkyrkor. Vi har mycket att lära och dela med varandra. Uppsala stift har en vänstiftsrelation sedan 1995, nu bekräftades den för ytterligare fyra år genom det avtal som undertecknades.

Den sista aftonen under vårt besök var vi inbjudna till hemmet hos biskopen i västra stiftet Michael Dube och hans familj. Det berörde. Hans familj är en utvidgad familj med två släktingars barn som de tagit hand om. Alla deltog och delade med sig på olika sätt, socialt och andligt Vi kände oss inlemmade i deras vidare familj. Jag fick förmånen att som biskop välsigna oss alla.

Vid avslutningen av jubileumsåret 500 år av reformation den 31 oktober 2017 hölls en musikgudstjänst i Uppsala domkyrka. Eftersom den skulle spelas in och sändas i TV på domssöndagen påverkade det i viss mån utformningen. Nu i inför första söndagen i Advent delar jag min andra reflektion från reformationsgudstjänsten, som har temat Freden bär friden. Den återspeglar att ordens betydelse förändras. Går man långt tillbaka inrymde det svenska ordet frid det vi idag förknippar med fred. Senare blev frid den enskildes relation till Gud. Så är det inte i det norska språket – liksom i de flesta andra språk. Där sägs: Guds fred. I denna inryms friden. Jag anser att vi behöver återvinna den fred som inrymmer friden.

Inget mänskligt negligeras i kristen tro. Verkligheten skildras som den är. Det allra svåraste i en människas liv ingår. Att ta ondskan på allvar är nödvändigt om kärleken ska få livsutrymme och det goda segra.

Att sätta ord på det som tynger är första steget till befrielse. Då blir det möjligt att ta till sig den stora berättelsen om hur Gud handlar med oss genom Jesus Kristus till försoning och förnyat liv. Försoning innebär att en relation blir hel igen. Livet får ny gestalt. Livsmöjligheter öppnas. I den försoning som Jesus ger inryms alla våra relationer: till Gud, oss själva, medmänniskan och den skapelse som behöver återupprättas. Vi dras in i ett fredsprojekt. Freden bär friden.

Korset bär tillvarons dubbelhet. Krucifixet med Jesus som Guds lidande tjänare förkunnar den gudomliga kärlekens solidaritet med allt mänskligt lidande, med utsattheten och kampen mot det onda i tillvaron. Korset som på den tiden var ett tecken för att någon var straffad, fördömd och övergiven blev till ett segertecken när Jesus, Guds son, gick hela lidandesvägen och visade att det finns en väg genom död till liv.

Det kors jag bär som biskop är ett uppståndelsekors. Den lidande finns inte på korset längre. Livet segrar. Ondskan och döden har mist sin makt. Guds rike har återupprättats, och där hör vi hemma. Jesus har gått före.

Vi får följa honom genom död till liv varje dag i väntan på att Guds rike ska ta över helt och fullt. Därför ber vi i den bön som Jesus lärde oss: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske. Guds rike blir synligt när nåd och sanning, barmhärtighet och rättvisa får råda.

Korset är uppbyggt av två armar. Den lodräta är tecknet för relationen mellan mig och Gud. Där ska frid råda. Den vågräta är tecknet för relationen till medmänniskan och skapelsen. Där ska fred råda. Den försoning som korset ger inrymmer båda. Freden bär friden.