Den som sett på reklam TV under året kan inte ha undgått hur spelbolagen växer i antal. Redan under våren var ökningen dramatisk och den tycks ha tilltagit under hösten. De är nu så många nu att det behövs särskilda hemsidor för att få överblick över dem.
Lockropen i spelbolagens reklam uppvisar en aldrig sinande kreativitet. Startkapital erbjuds, vinsterna utbetalas inom fem minuter och så vidare. Riskerna för förlust redovisas inte. Stora summor utlovas, som i verkligheten bara några få kan få dela av och de många spelarna med förluster betalar för.

Med tanke på ökningen av spelbolag och att en allt större del av reklamtiden i TV kanalerna finansieras av dem måste verksamheten gå med stor vinst genom att locka många att spela. Stora pengar hamnar utomlands. Beskattningen är låg.

En viss skärpning av kontrollen över spelbolagen är på gång men kommer knappast att råda bot på detta växande samhällsproblem. I den politiska debatten har det varit tyst. I medierna förekommer enstaka inslag. Det berättas om alla idrottsutövare och tränare som tydligen medverkar i reklamen utan större betänkligheter – med ett undantag, Charlotte Kalla som fått höra om konsekvenser för dem som hamnar i spelberoende och förstör för sig själva och andra. I ett annat inslag berättas om den spelare som förlorat miljoner och bjudits på resor och annat av spelbolag för att fortsätta sitt spelande.

Det här kommer inte att gå väl för många spelare och deras nära och kära. Det är dags att detta samhällsproblem uppmärksammas på allvar. Liksom i de flesta andra samhällsfrågor finns också ett grundläggande personligt ansvar för de egna handlingarna och deras konsekvenser för andra.

Under denna vecka i kyrkoåret är temat Samhällsansvar. Även i kyrkan är det alltför tyst om spelandet som samhällsproblem. Enskilda medarbetare möter människor som är spelberoende och försöker hjälpa dem i den utsatta situation som de och deras kära befinner sig i. Det är viktigt att problematiken tas upp i församlingarna, inte minst i konfirmand- och ungdomsverksamheten.

En av Dagens böner från den gångna söndagen täcker in den här utmaningen för oss:
O Gud, du som har satt oss att leva här i världen, låt oss besinna vårt ansvar, så att vi alltid tjänar dig och vår nästa. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Det är dagen efter det trauma som terrorhandlingen skapar. Ondskan visade vad den förmår när den tar makten under några minuter så att oskyldiga människor dödas och skadas. Men kärleken fick många ansikten genom de människor som visade omsorg om de skadade på gatan, hjälpte varandra till säkerhet och ställde upp när tåg och bussar stod stilla. Ondskan skördade inte bara offer, den väckte också de goda motkrafterna till liv. Det är avgörande för samhällets framtid att dessa krafter får vidgat utrymme och förstärks så att en försonad mångfald ersätter ondskans enfald.

Det som hände i Stockholm en vecka före långfredagen ger en dramatisk övergång till passionstiden – lidandestiden – som veckan före påsk kallas i kyrkan. Vi följer Jesus på lidandesvandringen fram till korset. När han dödas på den korslagda träpåle som symboliserade förbannelse, hade ondskan till synes tagit makten så till den grad att Jesus utropar sin övergivenhet. Att Jesus dör för att försona en värld som är fången i ondska vittnar Jesus om genom att lova den botfärdige rövaren en plats i himmelriket. Ett annat försoningstecken är att han överlämnar sin mor Maria och lärjungen Johannes till varandras omsorg. När Jesus uppstår förvandlas korset till ett tecken för den gudomliga kärlekens seger över ondskan. Den blir ett försoningstecken. Korset förenar två riktningar. Kristus försonar vår gudsrelation och sänder oss i försoningens tjänst.

Vi inleder passionstiden med Palmsöndagen med evangeliet om att Jesus rider in i Jerusalem. Budskapet är detsamma som på första Advent. Hyllningsropen Hosianna ljuder som då men på ett annat sätt. De är inte jubelrop inför att Guds son ska födas och dela våra livsvillkor. De är snarare bönerop inför den smärtfyllda försoningsvandringen. Hosianna har grundbetydelsen ”rädda oss” eller ”kom med hjälp”.

Från tredje söndagen i Fastan, som har temat ”Kampen mot ondskan”, hämtar jag en bön för idag och den kommande veckan:
Gud, som är vår tillflykt när ondska och vanmakt drabbar oss, vi ber om vishet, läkedom, mod och styrka att i ditt namn bekämpa det onda och tro på dina möjligheter. I Jesu namn. Amen

Den senaste tiden har varit varierande och händelserik för mig. Först en veckas upplyftande visitation i Knivsta med goda medarbetare, engagerade förtroendevalda, många ideella och ett församlingsliv i tätort och landsbygd, där gudstjänster firas med delaktighet varje sön- och helgdag i församlingskyrkorna, konfirmand- och ungdomsverksamheten svarar mot ungdomars andliga och sociala behov, diakonin når de utsatta och pastoratet gör en viktig insats i bygget av ett gott samhälle. Visitationen avslutades med att vi firade en sådan mässa i S:ta Birgitta kyrka som kan kallas en delaktighetens mässa.

Som alltid tillkommer personliga samtal när det funnits tid. Så prostmöte måndag och tisdag på stiftsgården i Undersvik, där vi fick dela erfarenheter och föra pastoralstrategiska samtal om de utmaningar vi står i som församlingar, stift och kyrka i vårt samhälle och internationellt.

Varje människa ska behandlas med en sådan värdighet att det blir uppenbart för alla att hon är oändligt värdefull. Så också i kyrkan. Därför måste det vara absolut nolltolerans mot sexuella övergrepp. Kontaktpersonerna i stiften står på de utsattas sida. Det kändes viktigt att tacka ja till inbjudan att på onsdagsmorgonen vid deras samling i Uppsala reflektera över hur vi kan värna varje människas värdighet och integritet.

Sedan iväg till flygplatsen för tre dagar i Lettland. Väl framme i Riga åkte jag direkt till den lutherska domkyrkan för en mässa som inledde den femte teologiska konferensen för Borgågemenskapens lutherska och anglikanska kyrkor. Svenska kyrkan representeras också av professor Sigurd Bergmann, komministern teol dr Anders Mogård, forskningschef Cecilia Nahnfeldt, och ekumenikchef Jenny Sjögreen.

Temat för konferensen är The Spirit of God in the Life of the World (Uppb 3:20-22). Det handlar alltså om vad Anden säger till oss i om uppdraget i dagens värld och det europeiska samhället. Temat belystes ur många perspektiv genom bibelstudier, föredrag, diskussioner och gruppsamtal: hur vi talar om Gud i dagens samhälle; Borgågemenskapen och dess fortsatta resa; de ekumeniska dialogerna; mångfalden inom kyrkogemenskapen och kyrkornas olika kontexter; betydelsen av de karismatiska rörelserna; migrationen som utmaning för kyrkorna; ekumenik i praktiken som framtidsväg för Borgågemenskapen. Alltså många ämnen och intryck, därmed mycket att reflektera vidare över. Men det fanns också tid för personliga möten och ett par timmars för promenad i Riga sista dagen. Se bilden.

Lettiska kyrkan i Lettland har aldrig skrivit under Borgådeklarationen utan har endast deltagit som observatör. Numera är den Lettiska kyrkan utomlands helt självständig och har upptagits i Borgågemenskapen. De har gått skilda vägar teologiskt. Splittringen är nu synliggjord när utlandskyrkan har en kvinna som ärkebiskop, Lauma Susevic, medan hemkyrkan i juni 2016 gått ett avgörande steg vidare genom att i sin konstitution införa en bestämmelse om att endast män får vigas till präster. Sedan 1993 då Janis Vanags blev ärkebiskop har det varit praxis. Inte heller när två nya biskopstjänster infördes gjordes något för att åter göra det möjligt för kvinnor att prästvigas. Utlandskyrkan har dessutom några egna präster och församlingar i Lettland.

Teologikonferensen präglades i viss mån av de spända för att inte säga konfliktfyllda relationerna. Den inhemska kyrkan tog demonstrativt liten del i konferensen. Det är uppenbart att Lutherska världsförbundet kommer att påverkas negativt av utvecklingen. Borgågemenskapens kyrkor står samlade bakom Lettiska kyrkan i utlandet i en kyrkogemenskap som utvecklas och fördjupas.

Det är stilla veckan. Då ska vi vara stilla inför det allvarligt mänskliga och djupast gudomliga som sker under skärtorsdag och långfredag inför mötet med påskdagens evangelium, att livet segrar trots allt. Jag är inställd på att förbereda mig för påsken och har avsatt ett par dagar för det.

Idag var jag på bilresa i mellersta Norrland. På bilradion i morse hör jag om explosioner på Bryssels flygplats. Så händer det som många väntat sig. Terroristerna slog till. Utan urskillnad, för att sätta skräck. Att livet saknar värde för dem. vittnar deras handlingar om. Att tala om martyrium är en hädelse mot Gud. Ärkebiskopens vädjan om bön för de drabbade återges i radiosändningen. Och en stund senare sker attentatet i tunnelbanan.

Jag har vetenskapligt forskat på decennierna efter Första världskriget. Trettiotalet innehåller det mesta av det obehagliga. Reaktionen mot det individualistiska och mänskligt optimistiska 1800-talet är förståelig mot bakgrund av första världskrigets skyttegravar och gasmoln. Det är en tid när människor manipuleras genom många små steg i fel riktning. Då blir det särskilt svårt att sätta ner foten och säga att nu är det nog. Jag har läst korrespondensen mellan Rikssäkerhetstjänsten i det naziledda Tyskland och den evangeliska kyrkan. Den vittnar om hur man med de små stegens djävulskap kan leda en naiv kyrka mot avgrunden. Värt att observera är hur man genom demokratiska val tog över makten i de tyska landskyrkorna. Nu ser jag många tecken på att historien upprepar sig. Det känns inte alls bra. Något för oss att ta på allvar?

Det jag har särskilt svårt med är om man genom att döda sig själv och ta andra med sig i döden påstår sig utföra något som innebär en säker martyrdöd. Detta är den ultimata hädelsen – att Gud legitimerar ondskan. Den gudomliga kärleken har blivit till sin motsats.

Efter en hel dag av meningsfulla samtal kommer jag hem. Då sätter jag mig i en skön fåtölj och ser på TV. Statsministern kommenterar händelserna i Bryssel. Då upptäcker jag att mönstret på väggen bakom honom innehåller korset. Hur har det gått till? Men det är väl rätt. Det han talar om har med korset att göra, det kors som innesluter allt i världen. Jag ser det som ett tecken efter en svår dag. Det mänskliga är relaterat till det gudomliga.

Människan är inte god, hon kan till och med bli fångad av det onda. Det är naivt att tro annat. Som en biskopskollega drastiskt uttryckte sig för nu många år sen: ”det finns en djävul i varje människa!” Ondskan måste vi ta på allvar. Alltså finns det en djup visdom och ett framtidshopp i kyrkans tro på att syndabekännelsen leder till en gudomlig förlåtelse utan gräns som ger förnyat liv och ett hopp som bär. Förändring och förnyelse är möjlig.

Som biskop gör jag visitationer i församlingar, cirka sju gånger per år i några dagar. Numera handlar de inte så mycket om det förgångna utan mer om det aktuella läget och samtal om framtiden. Jag tycker det är spännande och meningsfullt att möta anställda, förtroendevalda och ideella medarbetare, ta del av utmaningarna i samhället och församlingens svar på dem. Som kringresande biskop kan jag dela tankar och erfarenheter från en församling med en annan. Själv lär jag mig något nytt vid varje visitation, trots att jag nu är inne på andra varvet som biskop.

Förra veckan var jag på visitation i Tierps år 2015 nybildade pastorat med församlingarna Tolfta (med Tierps köping), Västland och Hållnäs-Österlövsta. De har klarat av första fasen i sammanläggningen, nu står de inför att slutföra den och ta nya steg tillsammans. Mycket gott arbete fortgår som vanligt oberoende av organisatoriska förändringar. En verksamhet som gjorde intryck på mig var den riddarskola som församlingen driver i gott samarbete med den vanliga skolan.

Det var elever i femte klass som kom med sin lärare till Riddarskolan. Den här gången var temat vänskap. Vi gick runt i de fyra grupperna, där vi fick se en mycket stark film om mobbning, höra samtal och se hur deltagarna målade och skapade. Jag måste säga att det är ett gediget värdegrundsarbete, som går djupare än att när man bara talar om vilka värderingar som ska gälla. Här fick de tolka det som skedde i filmen, tala om deras egen roll och hur de själva och tillsammans kan bidra till

vänskap och stå upp för den som är utsatt. I samtalen fick de dela upplevelser från vardagen och skolgården. I en trygga samtal gick det att uttrycka känslor. Och de målade riddarsköldar där de gav sin personliga bild av vänskap. Riddarskolan har utvecklats under åtta år och den innehåller flera samlingar. Alla riddarna ska få sina fem stenar innan de dubbas. Samlingen avslutades där ungdomarna fick en sten och ett diplom att sätta upp i sin skola.

Samarbetet med skolan bygger på kontinuitet och sker självfallet i enlighet med läroplanen. Riddarskolan är ett bra exempel på hur skolans och kyrkans uppdrag är förenliga och att det går att samverka. Den bygger på kontinuitet. Som en bonus fick eleverna både höra berättelsen om den barmhärtige samariern och den gyllene regel som håller än i dag: ”Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem”. För kyrkans del handlar det här också om att bygga relationer. Riddarskolan gör att många sedan blir konfirmander. Jag noterade att det också leder till en jämnare sammansättning av tjejer och killar.

Tänk vad det betyder att femteklassarna så grundligt får bearbeta så viktiga ämnen som vänskap. Då måste det bli fler goda riddare. Det kommer att göra skillnad när det gäller livskvalitet, självkänsla och kärleksfulla handlingar.

Jag tänker på Jesus som säger till sina lärjungar: Jag kallar er mina vänner. Vi får göra som han mot varandra. Det är ett ämne för fastetiden när vi funderar över vad gör av livet och hur vi kan bidra till att godheten övervinner ondskan i den kamp som ständigt pågår.

Den senaste tiden har många människor som flyr för sina liv och sin säkerhet kommit till vårt land. Ibland låter det som att det är en alldeles ny situation men i många delar av världen har detta pågått under lång tid. Långt fattigare länder än Sverige har öppnat sina gränser för att hjälpa människor i behov av skydd. Nu är det vår verklighet.

Det stora problemet är inte att människor flyr till Sverige utan att de tvingas fly, att så många lever i krig och med orättvisor, i grunden att vi som mänsklighet inte har kommit längre. Det är en särskild sorg för oss som troende när religionen används som motiv för de fasansfulla handlingar som har drabbat de flyende medmänniskorna.

Mitt i allt det svåra finns en strimma av glädje och hopp. Civilsamhället har ställt upp på ett fantastiskt sätt. Det gäller också för vårt stift, en enastående solidaritet visas. På ett par dagar ställde församlingar upp med nästan tusen boendeplatser och visade många andra sätt att hjälpa medmänniskor i en svår utsatthet. Men jag är bekymrad över att myndighetssverige inte förmår möta den akuta krissituationen på ett relevant sätt. Regelverken är alltför stelbenta, I krissituationer måste undantagen bli regel.

När vi ser det som sker går ett eko genom historien. Vi ska snart möta julens under, att Gud blir en av oss, som ett utsatt barn. Jesus fick börja sitt liv på flykt. Hade inte änglar och människor kommit till hjälp hade han inte överlevt sina första år. I varje flyktingbarn möter vi Jesus. Det får vi aldrig glömma.

Kristna, judar och muslimer förenas i tron på en nåderik och barmhärtig Gud. Vi delar helig skrift. Där berättas om att Gud skapade människan till sin avbild, oändligt värdefull. Det gudomliga skaparordet ger skapelsen liv, och detta liv är gott. Guds ande fyller människan med liv. Människan är Guds medarbetare i skapelsen.

I den aronitiska välsignelsen uttrycks Guds vilja. Gud bevarar oss, visar oss nåd och ger oss fred. Det som hände vid det fasansfulla blodbadet i Paris står helt i strid med Guds vilja. Oavsett politiska och religiösa motiv och vilka som bär ansvar för dåden kan det aldrig rättfärdigas att så släcka det liv som Gud har gett.

Blodbadet utfördes av ondskans budbärare och hantlangare. Ett helt annat budskap, ett kärleksbudskap, förenar de religioner som har sina rötter i Mellanöstern. I det sägs att vi ska älska vår nästa som oss själva. Alla människor – oberoende av mänskliga indelningar, åsikter, värderingar och livsförutsättningar – har rätt till ett människovärdigt liv, ett liv i kärlek, frihet och fred.

Det gör skillnad om vi står i den gudomliga kärlekens tjänst. Det finns hopp för framtiden om vi gemensamt kämpar mot det onda. Vi behöver vända vårt ansikte mot vår medmänniska så som Gud vänder sitt ansikte mot oss. Då möts vi av nåd och barmhärtighet.

Vi innesluter alla drabbade i förbön.

Barmhärtige Gud, vi kommer till dig med vår vanmakt och smärta. Inneslut de döda och skadade i din famn.

Livets Gud, vi tackar dig för livets gåva och ber om kraft att förvalta den enligt din vilja. Vi ber för dem som sörjer, förlorat sin tillit och plågas av oro. Ge dem livsmod och kraft att leva vidare.

Kärlekens Gud, fyll oss med din kärlek så att vi förmår dela livets frågor och tjäna våra medmänniskor för livets skull. 

Amen.

Jag har gjort en resa de första dagarna i november. Den gick till Tirana i Albanien för en global konsultation. Företrädare för hela bredden av kristna traditioner möttes för att dela erfarenheter och överlägga om diskriminering och förföljelse. Hälften av de 145 deltagarna kom från kyrkor som lever särskilt utsatta, vissa även hotade till sin existens. Genom alla personliga berättelser blev det också en inre resa till lidande, dödande, fördrivning och hotade livsmöjligheter. I den resan ingick att Bibeltexterna fick en fördjupad innebörd. Den tidiga kyrkans erfarenheter blev nutida. Ett exempel på en sådan text är Andra Korinthierbrevet 4:8-11, där Paulus reflekterar över sin situation och att kraften kommer från Gud, inte från honom själv: ”Alltid är jag ansatt men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.” Det handlar om att följa Kristus tillsammans. Korset enar. Nöden förenar.

Det var ingen tillfällighet att Global Christian Forum samlades i Albanien. Efter Andra världskriget skedde en svår förföljelse av troende under en sällsynt hårdför kommunistisk regim av kinesiskt snitt. Sedan blev all religionsutövning förbjuden 1967. Albanien utropades som det första ateistiska landet. Med diktaturens fall för 25 är sedan kom den stora förändringen. Gudstjänster kunde firas. Vid en mottagning hos Albaniens president påminde han om det och det förtryck som troende från olika religioner hade plågats av.

Albaniens ortodoxa kyrka återupprättades 1992 av den ekumenisk patriarken i Konstantinopel. Som ett påtagligt tecken för att livet segrar till slut står den magnifika Kristi uppståndelsekatedralen i Tiranas centrum, som blev klar några år efter befrielsen.. I dess kulturcentrum hölls mötet.

Några kvarter därifrån ligger den romersk-katolska S:t Pauluskatedralen. Biskopen Frendo anknöt i sin hälsning till moder Teresa och hennes ord om att vi kan se Guds ansikte i varje människa. Mötet fokuserade på att människor som skapats till Guds avbild inte behandlas som sådana på alltför många platser. Generalsekreterare Olav Fykse Tveit från Kyrkornas Världsråd underströk att kristna har ett ansvar för alla människor. Det var också budskapet från de allra mest utsatta kristna.

Kardinal Kurt Koch från enhetsrådet framförde en hälsning från påve Fransiskus om behovet av kristen solidaritet i de svåra omständigheter som många kristna och kyrkor befinner sig. Delat lidande är den mest genuina form av ekumenik. Förtryckarna gör inga skillnader mellan kristna. Alla döpta hör till samma Kristi kropp.

Redan första dagen fick vi lyssna till tio vittnesbörd om diskriminering och förföljelse. Och många andra följde under de tre dagarna. Det blev en smärtsam resa in i en värld som vänt Gud ryggen. Förtryckets ledare och hantlangare försöker dölja att det är så genom att motivera tortyr, våldtäkter och dödande med att de utför Guds vilja. Det är närmast en hädelse mot Gud som skapat människan till sin avbild, oändligt värdefull, med kallelse att bli det hon är och att vara Guds medarbetare i skapelsen.

Gud delar utsatthet och lidande. Kristna runt jorden förenas i kampen mot ondskan oavsett vilka som drabbas. Vid den avslutande Taizégudstjänsten sjöng vi rövarens ord till Jesus på korset: ”Jesus, tänk på mig när du kommer med ditt rike.” När vi bad Herrens bön hörde vi böneropet från moskéns minaret. Det lät ovanligt vackert. Jag uppfattade det som ett tecken för att utsatthet och lidande saknar mänskliga gränser och att människans längtan efter befrielse är universell. Därför ber vi.

Kyrie eleison.

Det låter som Strindberg. I vår tid ska väl rubriken vara: vi gifter oss! Man blir inte utan skapar själv det man behöver och vill bli. Oftast på gott men knepigt när kraven blir stora. Och imagevarning! Allt är inte vad det ser ut att vara. Jag är mer än vad jag verkar vara. En insikt som hjälper mot mobbning bland annat.

Åtskilliga präster säger att brudparet planerar allt. De ska vara tacksamma att få vara vigselförrättare! Otänkbart för två decennier sedan. Men en vigselförrättare behöver de. I den här situationen gäller det att hålla samman den allmänmänskliga grunden för vigseln och det som kyrkan har att tillföra. Kristen tro innebär ju en fördjupning av det djupast mänskliga.

Min brorson Erik gifte sig med sin Johanna i Hille kyrka utanför Gävle. Det blev en riktigt stor högtid för oss alla gäster. Jag fick ett hedersuppdrag som jag är riktigt stolt över. Jag var toastmaster.

Det blev ett unikt bröllop genom Erik och Johanna med släkt och vänner som möttes. Deras historia är unik men har likheter med andras. Erik och Johanna har lärt känna varandra, förlovat sig, bott ihop, fått den charmige, numera drygt ettårige sonen Elias och känt att de vill gifta sig. De hör ju ihop. Det är inget tillfälligt, tidsbestämt projekt som de delar.

Det är som förr. Trolovningen konstituerade äktenskapet ända fram till början av 1700-talet. Nåde den som svek ett äktenskapslöfte! Alla som nu kommer för att gifta sig har i praktiken levt som trolovade. Så när inleds ett äktenskap? Vid trolovningen/förlovningen, tror jag. Men det är viktigt att göra det offentligt inför släkt och vänner, inför Gud. Så det blev en himmelskt präglad mänsklig högtid igår.

Jag har läst senaste numret av Kyrkans Tidning, som till stora delar handlar om äktenskap och vigsel. Trots att jag är ordförande i Verbum som ger ut Kyrkans Tidning kan jag säga att det är ett bra och intressant nummer. Jag har nämligen ingenting att göra med det redaktionella innehållet. Det är annars frestande att ta åt sig äran över de nya ledarskribenterna men det kan jag tyvärr inte. Jag är bara med och tillsätter ledningen. Karin Johannesson lyckas dock få igång mig som biskop angående samlevnadsfrågorna. Jag ber att få återkomma om de principiella frågor som hon lyfter fram.

Vi måste stå upp för de mänskliga rättigheterna, inklusive yttrandefriheten. När terrorister tränger in på satirtidningens redaktion och dödar för att tysta måste dådet fördömas. Det är glädjande att så många sluter upp för att markera mot terrorismen och för yttrandefriheten. Samtidigt noterar jag att i stort sett ingen i media diskuterar vad den attackerade tidningen torgför. Alla ville plötsligt vara Charlie: ”Je suis Charlie.” Kan det bero på att det just var journalister som dödades? Någon nämnvärd kritisk granskning verkar inte finnas, konstaterade jag senast idag när jag lyssnade på God morgon världen i P 1 på väg till festmässa i Lövstabruk. Självklart ska yttrandefriheten finnas även om vi ogillar innehållet i det som yttras. Påven Franciskus är dock betänksam.

Yttrandefrihet är en rättighet och en skyldighet som måste praktiseras utan att förolämpa, sa Franciskus i veckan under en resa till Filippinerna. Han framhöll samtidigt att religion inte får rättfärdiga våld. Uttalandet har tolkats som att påven vill begränsa yttrandefriheten. Jag hoppas verkligen att han inte menade det, den får inte begränsas.

Påven har dock en poäng i det han säger: – Du får inte provocera, inte kränka, du kan inte förlöjliga andra människors tro. När satirtidningen efter dådet trycktes i miljonupplagor på många språk anser jag att en gräns passerades. Det var något mer och annat än ett försvar för yttrandefriheten. Medierna rapporterar nu – överraskade? – om att muslimer i många länder känner sig provocerade över att deras tro förolämpas. Den oproportionerliga distributionen av satirtidningen leder till polarisering och spelar extremisterna i händerna.

Man ska komma ihåg att det sedan gammalt finns en betydande religionskritik i Frankrike. Tidningen Charlie Hebdo förlöjligar på ett ganska vulgärt sätt inte bara muslimer utan även judar och kristna. Det leder inte till något gott när det som människor håller heligt förnedras. Jag försvarar utan förbehåll journalisternas rätt att skriva vad de vill och tar avstånd från dödande våld mot dem. Men det som skett motiverar inte det som sedan skett, att muslimer direkt provoceras och terroristerna därmed får mer bränsle på intoleransens och den religiösa extremismens brasa.