Mitt under onsdagsmässan i Sundbybergs kyrka trängde plötsligt glassbilens skrällande melodi in och störde friden. Onsdag efter onsdag, år efter år. Till slut blev det lätt komiskt, men det var ändå ett störande inslag. Samtidigt fanns det omkringboende som störde sig på att vi ringde i kyrkklockorna, vilket påpekades i samtal till expeditionen, som inte alltid var vänliga i tonen.
I den offentliga miljön utsätts vi för många olika ljud, som vi inte alltid uppskattar. Kommersiella ljud, religiösa ljud, trafikbuller, då och då en fågel som lyckas tränga igenom bruset med sin sång. Sverige är ett ovanligt tyst land, vilket en påminns om efter resor till sydliga breddgrader där trafiken är mer ljudlig, liksom samtalen på gator och torg, och där de religiösa ljuden ofta är fler.
Nu är det ett religiöst ljud som än en gång väckt starkare känslor än andra ljud i det offentliga rummet: det muslimska böneutropet. En muslimsk församling i Växjö har ansökt om att få kalla till bön på fredagar, vilket ifrågasatts från olika håll.
Varför väcker böneutropet så starka känslor? Det är ett nytt ljud, som inte hörts på svenska gator och torg tidigare. Det upplevs som främmande, och gissningsvis bidrar en negativ bild av islam till att det också av en del upplevs som skrämmande. Den som inte vill att muslimer ska få bo och utöva sin religion i Sverige ser nog det offentliga böneutropet som hotfullt, då det är ett sätt att manifestera den muslimska närvaron i offentligheten.
Men kanske hänger det också ihop med en sekularistisk syn på religion som något som är privat och inte hör hemma i offentligheten. Man vill inte bli ”påprackad” något som bär på ett så tydligt religiöst budskap: att bön är något viktigt att ge tid till. Böneutropen (adhan) är både trosbekännelse och kallelse till bön på ett tydligare sätt än kyrkklockornas klang.
Men om en tänker efter: på de allra flesta kyrkklockor finns inskriptioner som är både bön, trosbekännelse och kallelse till bön. Ofta är det bibelord, men på kyrkklockor från den katolska tiden kan man t ex finna orden Ave Maria. Och tanken är ju att det budskapet klingar med när klockan kallar till gudstjänst eller ringer för dem som dött: kyrkklockans klang är inte som skolklockan som ringer in till lektion, den är också i sig en bön och bär på ett budskap.
Likaså bär de religiösa byggnaderna i sin utformning på budskap: kyrkan som är orienterad mot öster varifrån vi väntar Kristi återkomst, och tornet med korset i toppen som pekar mot himlen. I katolska länder ser man ofta människor göra korstecken då de passerar en kyrka: den manar till bön bara genom att stå där. Och detsamma gäller för byggnader inom alla religiösa traditioner.
Den som känner sig hotad av böneutropet skulle kunna göra som den helige Franciskus, som mitt under brinnande korstågstid valde att uppsöka sultan Malik al-Kamil i Egypten, för att förklara för honom att Jesu budskap inte handlade om krig och erövring. Sultanen blev mycket imponerad av Franciskus – men det tycks som om Franciskus själv också blev inspirerad av det han såg hos muslimerna. I sitt brev ”till folkens ledare” föreslog han att de varje kväll skulle låta en härold uppmana folket att prisa och tacka Gud, något som kanske inspirerats av de böneutrop han hörde under sin tid i Egypten. En del menar att de böner han skrev i slutet av sitt liv, t ex Lovsång till Gud den allrahögste, var inspirerade av den muslimska seden att recitera Guds 99 namn.
Enligt Koranen har Gud låtit det finnas så många olika kulturer och religioner för att vi ska inspirera varandra till större fromhet och goda gärningar. Vi kan i Franciskus anda lyssna till det muslimska böneutropet med tacksamhet för ännu en påminnelse om att det är gott att vända sig till Gud i bön. Eller också ser vi det bara att som ett nytt inslag i den offentliga ljudbilden som vi inte behöver uppskatta, men kan acceptera ändå.
Helene Egnell