Låt inte polemik från det första århundradet skymma bilden av Den gode herden, låt oss se det gemensamma i judars och kristnas brottning med Guds frånvaro och vår förtröstan på Guds chesed, trofasthet, manar Hanna Stenström, Sebastian Selvén och Håkan Bengtsson i sina kommentarer till påsktidens texter. Kortare versioner av texterna återfinns nedan i löpande text, längre versioner av texterna som länkar i pdf-form.
Hanna Stenström: 3 i påsktiden
Sebastian Selvén: 4 i påsktiden
Håkan Bengtsson: 5 i påsktiden
Vad finns kvar av Den gode herden bortom polemiken?
av Hanna Stenström
Tredje söndagen i påsktiden bär temat ”Den gode herden” och texterna varierar temat ”Gud som sitt folks herde” och ”Jesus som den gode herden”. Det första temat är tydligt i dagens första text, Hes 34:11-16. I evangelietexten, Joh 10:1-10 är det Jesus som är herden. Men om Hesekiel framförallt betonar hur Gud herden har omsorg om sina får så betonar Johannes också något annat: att det finns det också finns några andra, onda och farliga människor, som inte är herdar.
I Joh 10 finns en polemik som skymmer bilden av herden som den omsorgsfulle vägledaren och bereder väg för fientlighet mot andra: ”tjuvarna och rövarna”. Polemiken är tydlig men den de riktar sig mot beskrivs samtidigt i så öppna och diffusa termer att de kan vara nästan vem som helst. Formuleringar som att ”alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare” öppnar för tolkningen att de som kom före Jesus – det judiska folkets präster, skriftlärde, andra andliga auktoriteter kanske? – är illegitima ledare och onda människor. Alltså för en förkunnelse där Jesus och vår kristna tro lyser klart mot den judiska traditionens mörker. Därför är herdesöndagen inte en pastoral idyll utan en svår söndag som kräver vår vaksamhet så att vi inte medvetet förkunnar så och inte heller halkar in i kristna fördomar och schabloner om till exempel fariséer.
Johannestexten går att hantera genom historiska förklaringar. Om vi tolkar främlingarna, tjuvarna, rövarna, dem som gått före Jesus, som t ex det judiska folket, präster eller andra sorters andliga ledare måste vi se texten som del av den polemik mot ”judarna” i Johannesevangeliet som vi kan förstå som del av en viss historisk kontext men vi måste avvisa utifrån vår historiska kontext. Polemiken skapas när grupper vi anakronistiskt kan kalla ”kristna” tar form och blir självständiga gentemot de judiska gemenskaper där de började formas. Det handlar om interna konflikter i en tradition med den svartmålning och oförsonlighet som dessa ofta innebär. Vi kan förstå den men ska inte föra den vidare. Istället måste vi fråga vad som finns kvar av ”den gode herden” bortom polemiken.
Samtidigt är det viktigt att minnas att det inte är självklart att ”alla som kommit före mig” är präster eller skriftlärde eller andra företrädare för judisk tradition. De skulle kunna vara olika upprorsledare med mer eller mindre tydliga anspråk på att vara Messias. Då blir de mindre möjliga att se som representanter för judisk tradition i dess helhet och att snarare se som andra med anspråk på att göra Guds vilja. Sådana personer finns i alla religiösa traditioner och sammanhang och det är viktigt att kunna pröva dem kritiskt. Vilka är de idag i kristna sammanhang och hur ska vi kunna pröva deras anspråk kritiskt? Och har herdebilden en positiv potential bortom både polemiken och de religiösa schablonerna?
På denna söndag finns också en episteltext, 1 Petr 2:22-25, som är problematisk på ett annat sätt:. kontexten är 1 Petr 2:11-25, som kan beskriva en hotad minoritetsgrupps överlevnadsstrategi som inkluderar att slavar ska uthärda våld och övergrepp. 1 Petr 2:18-25 görs slavens lidande genom slavägarens våld till ett stort, förebildligt, Kristuslikt lidande. Här perverteras berättelsen om Jesu lidande, död och uppståndelse till att upprätthålla orättfärdiga strukturer.
Så uppmanar 1 Petr 2:22-25 oss till att tala om Jesu lidande, död och uppståndelse på ett annat sätt. Jesus är inte den rättslöse slaven som underkastar sig sin ägares begär, maktutövning, våldsamhet och nycker. Han är den som lever för att i ord och handling följa och förverkliga en vision om en värld där de minsta och sista upprättas, där världens makt och statusskalor inte gäller, där människor förverkligar slitna ord som kärlek och rättvisa. I denna värld leder detta, som för så många andra, till lidande och död, men lidandet är inte ett ideal att förverkliga utan något ont som Gud är starkare än.
Gömt och uppenbart – G-ds närvaro i judendom och kristendom
Av Sebastian Selvén
Jag hör ofta kristna säga att ”G-d blir närvarande i Kristus.” I inkarnationen kommer G-d nära en kristen, som människa. Det finns förstås inga problem i sig i den utsagan. Men ofta finns det en omvänd poäng man vill få fram; att det här står i motsats till den ”gammaltestamentliga guden” som är så upphöjd att den inte ens når ned till jorden med tårna. Som ett av många exempel kan vi ta Elaine Scarrys bok The Body in Pain, där hon skriver:
Genom det Gamla testamentet är Guds makt och auktoritet delvis extrema och förlängda förstärkningar av det faktum att folk har kroppar och att Han inte har någon kropp. Det är framförallt detta som ändras i den kristna omskrivningen, för även om skillnaden mellan människa och Gud fortsätter vara lika enorm som i de hebreiska skrifterna så är grunden i den skillnaden inte längre det faktum att en har kropp och att den Andre inte har det.[1]
Tyvärr ställer man ofta upp inkarnationsberättelsen som en revolution: G-d kommer för första gången nära människorna. Men stämmer detta överhuvudtaget med vad den Hebreiska bibeln har att säga om G-d? Några exempel på när G-d knappast är frånvarande: G-d smetar fram den första människan ur lera, använder munmotmunmetoden på den, tar kvällspromenader i sin trädgård och syr kläder åt de första människorna då de utvisas ur trädgården i fråga (1 Mos 2-3). Alla uppmaningar i Bibeln att man inte kan se G-ds ansikte och leva betyder inte att G-d inte har ett ansikte, på samma sätt som utsagan ”man kan inte ta på en kraftledning och leva” inte betyder att kraftledningar inte finns.[2]
Att teologin om inkarnationen blir viktig sker mot alltså inte mot bakgrund av den Hebreiska bibeln, utan mot bakgrund av en nyplatonsk påverkan där G-d blir upphöjd så till den grad att man behöver mellansteg för att ”nå hela vägen upp.” Inkarnationen är en följd av att kristna på sätt och vis ser G-d som mer frånvarande än judar – det är därför inkarnationen behövs från första början. I perioder då judisk teologi också tänkt sig G-d som väldigt avlägsen, har den alstrat andra mellansteg: ängeln Metatron, shechinan (G-dsnärvaron) och så vidare. Behovet att föra G-d närmre jorden går tydligt igen i båda traditionerna.
Men vare sig judar eller kristna har tänkt sig att G-ds närvaro är något enkelt, eller något som helt går att definiera eller kontrollera. En av anledningarna till att det kristna Europa hamnade i långa och blodiga krig var teologin kring mässan: en debatt om var, när och hur G-d är närvarande i en kristens liv. Även i judisk tradition hittar vi exempel på hur komplicerat det här kan vara. I söndagens text finner vi en klassisk källa till vad som i judendomen kallas teologin om hester panim, G-ds dolda ansikte. Det är i Jesaja 54:7–10, som används som dagens gammaltestamentliga läsning, som det står: ”Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte (histarti fanai) för dig häftig vrede, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, J-HVH.” En annan källa är när G-d i 5 Mos 31:18 varnar israeliterna och säger ”jag ska dölja mitt ansikte alldeles (haster astir panai).”
I båda texterna är poängen just den att det uppstår en kris när G-d, som vanligtvis upplevs som närvarande, inte står att finna. I ett förbund där G-ds uppenbarelse är själva hörnstenen blir G-ds döljande närmast ett trauma. Men poängen i båda texterna är at G-d fortfarande är där och går att lita på, även när vi inte känner det. Att vi inte upplever att G-d är här betyder inte att G-d inte är det.
Det här är något både judar och kristna brottas med: i evangelietexten (Joh 16:16-22) nämns ett av den tidiga kyrkans trauman. Man hade förväntat sig att Jesus skulle komma tillbaka inom ett par år. Paulus och evangelieförfattarna är alla övertygade om att de bara behöver hålla ut ett litet tag till. Det hände inte, och kyrkan har behövt omformulera sina tankar om G-ds och Kristi närvaro på grund av det. Svaren må vara olika (och ibland lika) men problemet är något som förenar oss. Låt oss inte hitta på skillnader som inte finns mellan oss: vi söker alla efter en kraftfullt närvarande G-d, som vi också litar på söker efter oss.
[1] Scarry, Elaine. 1985. The Body in Pain: The Making and Unmaking of the World. Oxford: Oxford University Press. 210.
[2] Sommer, Benjamin. 2009. The Bodies of God and the World of Ancient Israel. Cambridge: Cambridge University Press. 3
Gud är trofast!
Av Håkan Bengtsson
Den latinska rubriken för femte söndagen i påsktiden är ”cantate”, vilket betyder ”sjung” på latin och är öppningsordet på den nittioåttonde psalmen i Psaltaren: ”Sjung till Herren en ny sång, ty han har gjort under!”. Denna psalm var länge söndagens introitus, därav namnet.
Den nittioåttonde Psalmen uttrycker en sprudlande glädje över Gud, hans nåd och skapelsen. Den judiska sabbatsgudstjänstens inleds med en rad psaltarpsalmer, från Psalm nittiofem till nittionio. Dessa psalmer prisar Gud för hans trofasthet, nåd, befrielse av folket och för den fantastiska skapelsen. Glädjen över Guds trofasthet är något som kristna instämmer i när de firar påskens under.
Denna söndag har i vår evangeliebok överskriften ”Att växa i tro”, men första årgångens textval kan ge intrycket att Gud lämnat sitt folk. Hosea visar på Israels folks avfall från förbundet och episteltexten från Första Johannesbrevet betonar ”…detta är kärleken” genom bekännelsen av Jesus som Guds son. Johannesevangeliet berättar om löftet om Hjälparen, som en ny och annan representation av Gud. Dessutom svävar domstemat i Johannestexten.
Att kombinera dessa teman under denna söndag, skulle kunna leda till slutsatsen att Hoseas förebrår och hotar folket: ”Ändå var det jag som lärde Efraim att gå…men de förstod inte att jag botade dem” (11:3). Detta bestryks då av Första Johannesbrevets betonande av tron på Jesus som Guds son (4:15) som en ny förutsättning i gudsgemenskapen. Första Johannesbrevets – och även Johannesevangeliets – framhållande av kärleken till varandra riskerar att bli exklusiv. Det är som om bara kristna kan älska varandra på ett riktigt sätt. Sådana slutsatser bör avfärdas.
En generösare läsning av texterna utgår ifrån att det är Guds kärlek och trofasthet som är skälen till Hoseas beklagande att folket lämnat den nära relationen till Herren. I Hoseas text är det den bedrövade föräldern som ser sitt älskade barn gå en oönskad väg. Texten andas sorg och förtvivlan, men också ömhet och innerlighet. Bilden av föräldern som lärde barnet att gå, som tröstade det mot sin kind och som älskade det unga barnet, får en naturlig tolkning i slutsatsen: Gud lämnar inte sitt folk, han fortsätter att trösta och försörja det.
Jämför vad den nittioåttonde Psalmen säger (v. 3): ”Med godhet och trofasthet har han tänkt på Israels hus.” De ord som här används på hebreiska är chesed (solidaritet, närhet, nåd) och ’emunah (fasthet, pålitlighet), vilka reflekteras i centrala ställen som Andra Moseboken 34:6 och Johannes 1:14. Detta begreppspar uttrycker Guds egenskaper som uppehållare av förbundet, han tröttnar inte på människor, utan är pålitlig och trofast.
Johannestexterna, både brevtexten och evangelietexten får en öppnare innebörd om man lyfter fram löftet om Hjälparen som en följd av detta, nämligen pålitligheten och trofastheten. I Första Johannesbrevets andra kapitel talas det om Jesus som just ”den som för vår talan”, på grekiska paraklētos (förmanare, tröstare, hjälpare). Begreppet är centralt i Jesus avskedstal i Johannesevangeliet, kapitlen fjorton till sjutton. ”Jag ska be Fadern, och han ska ge en annan paraklētos” (14:16), samt i den aktuella evangelietexten: ”Ty om jag inte lämnar er kommer inte paraklētos till er.” (16:7). Människor behöver stöd och tröst för att fortsätta växa.
Gud är den som fortsätter att försörja och trösta, även när människor går fel. Hoseas bild av den tröstande föräldern återkommer alltså i Johannes tal om parakleten: tröstaren, hjälparen och förmanaren.