Bönen ska inte beveka Gud utan förändra människan; en ansvarslös textredigering i Evangelieboken sätter predikanten på svåra prov; pingsthelgen påminner oss om att kyrkan är en rörelse i mångfald; dialogen med judar manar oss att närma oss Treenighetens mysterium med ödmjukhet. Några teman ur predikokommentarerna, som nedan återfinns som pdf:er som i något fall är en längre version av den som följer i löpande text.
Ulf Lindgren: Bönsöndagen
Ulf Lindgren: Kristi himmelsfärd
Thomas Kazen: Söndagen före pingst
Helene Egnell: Pingsthelgen
Anders Göranzon: Heliga Trefaldighets Dag eller Missionsdagen
Bönsöndagen: Förändrar bönen Gud eller den som ber?
Av Ulf Lindgren
Abraham är den första komplexa människan i Bibeln. Gud har stora förhoppningar på Abraham, på hans förmåga att tänka själv och skaffa sig en moralisk kompas. För att kontrollera om Abraham förstått och inte bara lyssnat sätter Gud lite då och då Abraham på prov. I kristen tradition ses dessa prov ofta som uttryck för att Abraham ska lyda och att provet handlar om underkastelse och att ge upp den egna viljan. I judisk tradition ses dessa passager på ett diametralt annat sätt. Testen som Gud utsätter Abraham för har som funktion att väcka Abraham och se om han sätter moral högre än lydnad.
Som i texten Sodom. Först har Gud lärt Abraham vad lojalitet och kärlek är. Så säger plötsligt Gud: nu är jag trött på Sodom. Dags att slå ihjäl dem alla. Så sneglar Gud på Abraham för att se hur han reagerar. Och Abraham utbrister spontant: stopp och belägg, Gud förbjude att du Gud skulle handla emot dig själv. Du är förlåtelse har du sagt. Då kan du inte agera så här.
Därefter vidtar diskussionen om olika antal rättfärdiga i Sodom – och Gud ger sig hela tiden. Det beror inte på att Abraham tjatar eller övertalar Gud för Gud hade aldrig tänkt döda Sodoms befolkning. Allt är prov för att utröna om Abraham vågar lyssna till sin moraliska inre röst och sätta denna framför lydnaden till Skaparen. Abrahams moral vinner. Han vågar opponera sig, och därför jublar Gud. Som belöning bär Abraham epitet ”profeten som går framför Gud”, inte den som passivt följer och lyder utan den som går före och vet vart han är på väg.
Det enda test som Abraham misslyckades med var uppmaningen att offra sonen Isak. Där svek honom hans inre kompass och han var beredd att döda sin son av lydnad. Ett fruktansvärt misstag i judiskt tänkande, ett eftersträvansvärt uttryck för underkastelse i kristen tradition.
När evangelierna återger Jesu liknelser om människor som tjatar som ett uttryck för bön, behöver vi alltså se dem mot bakgrund av Abrahamberättelsen. Tjatet ska inte påverka Gud, tjatet ska väcka människan och stärka henne. Bönen ska inte beveka Gud, bönen ska förändra människan som ber och öka hennes självrespekt.
Kristi Himmelsfärdsdag: Färd från jorden eller till himlen?
Av Ulf Lindgren
Fyrtio dagar efter påsk firas Kristi himmelsfärdsdag. Denna himmelsfärd är något av kulmen på Jesu livsgärning. Genom kyrkans historia har vissa människor också fått göra en himmelsfärd som belöning efter avslutad livsgärning. Kyrkornas tak pryds av målningar där helgon far upp genom himlarymderna. Kvar nere i kyrkobyggnaden finns helgonens ben, deras jordiska kvarlevor.
Också i den hebreiska bibeln finns ett antal himmelsfärder: Moses tas upp till himmelen på berget Nebo och Elia åker iväg i en vagn. I bibeltexten finns spår av himmelsfärder också när det gäller andra gestalter. Det finns dock en viktig skillnad mellan de båda testamentens skildring av dessa himmelsfärder. I den hebreiska bibeln är det människor som i livet tas upp till himmelen, innan de dör. I Nya testamentet och i kyrkans historia är det personer som efter sin död genomför en himmelsfärd. Varför denna skillnad?
Elias himmelsfärd kan fungera som ett bra exempel. Förmodligen är berättelsen om Elia mycket gammal, och han framställs på många sätt som en hjälte. För de lärde som redigerade bibelns texter var det problematiskt med dessa gamla hjältar som Elia och Josua, eftersom risken var stor att hjältarnas gravar förvandlades till pilgrimsplatser, något det fanns rika exempel på i de omgivande kulturerna. De lärde ville till varje pris förhindra dyrkan av människor, levande eller döda. Tron på en enda Gud skulle hotas av sådan folklig religiositet. För att förhindra dyrkan av dessa hjältar, behövde därför något göras med deras kroppar. Deras ben fick helt enkelt inte finnas kvar på jorden. För skelett gick att dyrka. Moses och Elias behövde alltså ”skickas iväg till himmelen” innan de dog, så att deras döda kroppar inte blev centrum i en pilgrimskult. Forskarna tror därför att himmelsfärderna lades till bibeltexten i ett senare skede för att de lärde ville förhindra allt som kunde utmana den monoteistiska doktrinen.
Om himmelsfärder i Nya testamentet förknippas med uppståndelse från de döda med himmelriket som en belöning, innebär himmelsfärder i den hebreiska bibeln alltså att människor försvinner från jorden och inte lämnar några spår efter sig. Bakom denna skillnad ligger också det faktum att begreppet himmel inte innehöll några tydliga kopplingar till Gud för de lärde som redigerade bibeltexterna. Himmel var inte en plats där Gud bodde. Att fara till himmelen var därför inte synonymt med evigt liv hos Gud. Intressant nog förändras detta tänkesätt under hellenistisk tid så att både kristendom och judendom får tanken på en kroppslig uppståndelse som ett centralt trosmoment.
Söndagen före pingst: Ta ansvar för ett ansvarslöst texturval!
Av Thomas Kazen
Valet av evangelietext för söndagen före pingst, första årgången (Joh 15:26-16:4), är ganska ansvarslöst. Evangelietexterna för samtliga årgångar är hämtade från Johannesevangeliets 16:e kapitel, från Jesu avskedstal. Avskedstalet har mycket lite med den historiske Jesus att göra, men är en tung teologisk reflektion ur den johanneiska myllan kring Jesu betydelse för de johanneiska församlingarna vid slutet av det första århundradet. Det speglar, liksom så mycket av Johannesevangeliet, den smärtsamma konflikt mellan jesustroende och (andra) judar, som nu spruckit upp som ett öppet sår och – visar historien som följer – inte kommer att kunna läka.
Avskedstalet innehåller också ett av tre avsnitt i Johannesevangeliet som talar om uteslutning från synagogan. De här avsnitten vittnar om allvaret, intensiteten och smärtan i den konflikt som den johanneiska rörelsen levde med. I såväl berättelsen om den blinde mannen i kapitel 9, i kapitel 12 efter Jesu intåg i Jerusalem som i avskedstalet talas det om att den som erkände Jesus som Messias skulle uteslutas ur synagogan: ”’de’ ska ’utesluta er ur synagogorna, ja, den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud’” (16:2). ”De” är i sammanhanget (15:18-25) ”världen” som ”hatar” Jesu lärjungar och kommer att förfölja dem, liksom de hatat Jesus (och hans fader!) och förföljt honom för hans gärningars skull. Som delförklaring anges att ”ordet som står skrivet i deras lag skulle uppfyllas” – alltså identifieras ”de” som ”judarna”, de ständiga motståndarna i Johannesevangeliet, varav fariséerna är värst.
Vad händer då i en gudstjänst där vi högläser om dessa hatande judar som förföljer Jesus och hans lärjungar på grund av deras goda gärningar och ser det som en religiös plikt (offer) att döda dem? I bästa fall är gudstjänstdeltagarna så impregnerade och vana vid att förandliga och applicera konstiga och otidsenliga texter att de genast tänker på nutida martyrer, människor som lider och förföljs för sin tros skull, kanske på alla de flyktingar och konvertiter som riskerar utvisning ur vårt land. Mer troligt är att negativa känslor och attityder mot judar och judendom späs på: ”De dödade ju i alla fall Jesus, förföljde hans efterföljare och se bara hur de bär sig åt mot palestinierna nu”.
Uteslutning historiskt osannolikt
De största och farligaste lögnerna är halvsanningar. Jesus hade motståndare som var judar, precis som han själv – vad skulle de annars varit? – men dödades gjorde han av Rom, för säkerhets skull. De johanneiska kristna och den framväxande rabbinska judendomen skrev in sina samtida, smärtsamma konflikter i sina respektive historieskrivningar.
Talet om uteslutning ur synagogan redan på Jesu tid är historiskt osannolikt, för att inte säga omöjligt. I de judiska områdena var synagogan en samhällsinstitution, inte något somliga tillhörde och andra inte. I diasporan, däremot, fungerade synagogor i likhet med grekiska och romerska kultiska eller yrkesrelaterade sammanslutningar. Sådana organisationer eller föreningar hade medlemskap och regelsamlingar. Där Johannesevangeliet tillkommer, närmare år 100, är både kristna och judiska grupper organiserade på det viset. Där kan man träta och ställa upp villkor för medlemskap. Johannesevangeliets författare skriver in sin tids konflikter i Jesusberättelsen, vilket avslöjas av metakommentaren i 9:22: ”Redan då…”
Louis Martyn föreslog 1968 att Johannesevangeliets tal om de kristnas uteslutning ur synagogan hängde samman med utvecklingen av den judiska adertonbönen (Amidah). Den här bönen innehåller en förbannelse över heretiker (birkat ha-minim) och i Kairo-genizan hittades i slutet av 1800-talet åtskilliga fragment av bönen, som visade sig nämna både heretiker (minim) och kristna (nozrim). Martyns tes var att när den rabbiniska judendomen började ta form efter år 70 så infogades raden om heretiker som lojalitetstest för att ”röka ut” de jesustroende ur synagogorna.
Det räcker att läsa de två första verserna
Idag är många tveksamma till att adertonbönen kan spåras tillbaks till andra templets tid. Samtidigt kan inte Johannesevangeliets tal om uteslutning ur synagogan vara ryckt ur luften och Justinus Martyren anklagar i mitten av 100-talet judar för att förbanna kristna i synagogan. Oavsett när och hur böner och texter formulerades så var svåra konflikter mellan judar och jesustroende en verklighet kring slutet av första och början av andra århundradet. Och i stridens hetta kunde man förbanna och smutskasta varandra.
Som förberedelse inför pingst är de sista fyra verserna av den här söndagens text inte mycket att ha. Om det finns utrymme att problematisera och diskutera den kristna antisemitismens rötter i predikan så kan texten ge stoff för en intressant och angelägen predikan. Finns inte rum för sådant så räcker de två sista verserna i Joh 15 (evangelietextens två första) gott och väl. Att högläsa längre än så utan förklaringar vore oansvarigt. Och en gång kanske du ska svara för dina gärningar inför juden Jesus.
Fram till dess, låt oss lära oss att tala väl om andra. Vi är varandras.
Fotnot: En längre version av denna text återfinns i pdf:en ovan.
Pingstdagen och Annandag pingst: Mångfaldens helg
Av Helene Egnell
Det kan låta som en självklarhet att de som lyssnade till pingstdagens budskap var judar. Det står ju i texten: ”I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen”. Men det är kanske ändå en mening som vi lätt hoppar över. Vi fokuserar på alla de där geografiska beteckningarna som textläsarna snubblar över, och läser det som ett förebud till evangeliets spridande över världen.
Gentemot detta är det viktigt att se att judendomen redan var spridd i ”alla länder under himlen”, och bestod av ”både judar och proselyter”. Det är alltså inte så att judendomen var en självtillräcklig religion på ett begränsat geografiskt område, vars innersta budskap gjordes universellt och spreds med kristendomen. Det fanns redan ett intresse för judendomen i stora delar av Romarriket – det fanns en rörelse som kristendomen kunde bygga på.
I Annandagens episteltext görs vi medvetna om hur otippat och häpnadsväckande det var att budskapet skulle förkunnas också utanför de judiska kretsarna. Även detta bör vi påminna oss om: den tidiga ”kyrkans” självförståelse var som en inomjudisk rörelse, att uppta icke-judar var ett djärvare steg än vi förstår.
Som Thomas Kazen påpekar i sin kommentar till Söndagen före pingst vittnar inte minst Johannesevangeliets texter om de hårdnande motsättningarna mellan Jesustroende och övriga judar. Men vi bör inte heller glömma att kyrkan under de första århundradena rymde både judekristna och hednakristna. Ett intressant belägg för detta är S:ta Sabinakyrkan i Rom, där vi finner en mosaik från 400-talet som visar två kvinnofigurer: Ecclesia Circumcisione och Ecclesia ex Gentibus, den omskurna kyrkan och hednakyrkan. Till skillnad från senare symbolik där två kvinnofigurer föreställer den fallna Synagogan och den triumferande Kyrkan framställs dessa båda kvinnor som likvärdiga. Ett vittnesbörd om att den tidiga kyrkan kunde rymma mångfald.
Pingstdagens gammaltestamentliga text handlar om Babels torn. Det är en text som innehåller fröet till ett teologiskt svar på mångkulturalismen, och en utmaning till synen på Europa som en kristen monolitisk enhet, skriver den engelske teologen Ray Gaston i sin bok Faith, Hope and Love. Interfaith engagement as practical theology. Även om texten framställer det som om Gud vill straffa tornbyggarna för deras övermod finns det anledning att närma sig den med en misstänksamhetens hermenutik, menar han. Vem satte igång bygget? Vilka var det som faktiskt byggde, och vilka var deras villkor? Vem hade infört ett enda språk? Frågor som också klingar i Olov Hartmans psalm Se här bygges Babels torn (SvPs 589). Kampen för det egna språket, mot tvånget att tala kolonisatörens språk, är ju något som samerna i Sverige har fått föra, för att ta ett näraliggande exempel.
Mot denna påtvingade enhetlighet befriar alltså Gud till rätten att vara olika. Ray Gaston ställer en text ur Koranen, som många muslimer tolkar som ett bejakande av mångfald, vid sidan av berättelsen om Babels torn: ”Om Gud hade velat hade Han helt visst gjort er till ett enda samfund, men det var Hans vilja att sätta er på prov genom det han har skänkt er. Tävla därför med varandra om att göra gott! Till Gud skall ni alla vända åter och Han skall upplysa er om allt det som ni var oense om.” (Sura 5:48)
Pingsthelgen påminner oss om att den som vill söka kyrkans identitet ”ad fontes” inte kommer att finna något enhetligt, fixt och färdigt, utan en rörelse i mångfald, som Anden vill leda till ständigt nya insikter.
Heliga Trefaldighets Dag eller Missionsdagen: Sök sambanden!
Av Anders Göranzon
Första årgångens läsningar på Heliga Trefaldighets Dag är djupt förankrade i det judiska folkets bekännelse till en enda Gud. Den första texten, från Femte Mosebok, utgörs av den judiska trosbekännelsen, Shema, som kanske är den enda dogmen inom judendomen. Det är en viktig klangbotten att ha med sig som predikant denna dag. Den kristna kyrkans bekännelse till en tre-enig Gud får sin näring ur den judiska bekännelsen. Det handlar inte om ett nytt Gudsbegrepp utan om kontinuitet.
När Petrus – enligt episteltexten från apostlagärningarnas andra kapitel – talar om Jesu uppståndelse, söker han på alla sätt knyta den till den judiska kontext som för Jesus var så självklar. Även om Petrus tal innehåller anspråk på att Jesus är Messias sker det inte i polemisk ton. Petrus söker samband.
När jag läser Petrus tal går mina tankar till ett citat i samtalsdokumentet Guds vägar. Det är överrabbinen i Stockholm 1914–51, Marcus Ehrenpreis, som skriver:
”Det finns i varje religion, bortom allt som kan förklaras, ett mysterium, en sista hemlighet, som förblir otillgänglig för utomstående. Vi, judar och kristna, kunna gå en lång sträcka tillsammans och tala med varandra, men förr eller senare komma vi fram till en stängd dörr, till vilken de kristna ha nyckeln, men vi ha den icke. När vi komma fram till denna stängda dörr, ha vi judar intet annat att göra än att böja oss i vördnad inför den och tiga. Vi begära och vänta – och detta är meningen med vårt samtal – att den kristna världen skall lära sig vörda det mysterium, som utgör det djupaste i judisk religion, det som är svårt för utomstående att fatta och svårt för oss att förklara”.
Samtalsdokumentet fortsätter och konstaterar:
”Uttalandet gjordes av, och är en påminnelse om att kärnan i tron, både den judiska och den kristna, ytterst är en Guds hemlighet och även om den ödmjukhet judar och kristna borde känna inför detta Guds mysterium.”
Kristendomens treenighetslära är just ett sådant mysterium. För många – och det behöver inte alls vara andra trosbekännare – är läran om treenigheten en gåta. Inte så få konfirmandlektioner har genom åren präglats av att kateketer har slagit knut på sig själva, för att göra paradoxen begriplig. Att närma sig läran om treenigheten med den ödmjukhet som Marcus Ehrenpreis ger uttryck för, skulle säkert skapa både mer respekt och mer nyfikenhet.
Det är också i den andan Jesus talar i söndagens evangelietext från Matteus. Även om texten har starka exklusivistiska drag är det ytterst himlens och jordens Gud som ensam känner hemligheten om sin egen identitet. De enda, enligt Jesus, som Gud uppenbarar denna gåta för, är de som är som barn.