Också i vår tid
Vi lever i en tid av antisemitiska verbala angrepp och fysiska attacker: hus brinner i Lund, bedjande människor mördas i Pittsburgh. Det finns tillfällen när de antisemitiska förövarna åberopar bibeltexter, exempelvis Johannesevangeliet 8:44: ”Ni [judar] har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar.”
På årsdagen av det romersk-katolska dokumentet Nostra Aetate (I vår tid), som antogs den 28 oktober 1965, bör alla kristna – vare sig de hör till den romersk-katolska gemenskapen eller ej – förpliktiga sig att som utgångspunkt för all teologi om det judiska folket och den judiska tron ha den bibelvers som var fundamental när Nostra Aetate skrevs: ”Ser man till utkorelsen är [judarna] hans älskade, för fädernas skull. Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse” (Romarbrevet 11:28–29). All bibelteologi om judisk tro bör skrivas i ljuset av denna text, all förkunnelse som berör det judiska folket bör vara en utläggning av detta perspektiv: ”De förblir älskade” (latin: carissimi manent).
Denna helg är ”Frälsningen” ämnet i Svenska kyrkans evangeliebok. I gårdagens helgmålsbön i P1 kontrasterades Jerusalem tempel och den helighet som i och med kristendomen nu i stället finns i den sargade kroppen. Prästen förklarade att heligheten inte längre sitter i templets väggar utan i stället återfinns i den mänskliga väven. Är inte detta ännu ett exempel på ett kontrasterande mellan Gamla testamentet och Nya testamentet, mellan det gamla förbundet och det nya förbundet, och, ja, mellan judendom och kristendom? Varför utlägger vi så gärna andra templets judendom som Jesu teologiska kontrast i stället för hans historiska kontext? Varför är det så svårt för oss att ge uttryck för carissimi-teologin?
Kanske kan helgens gammaltestamentliga text ge oss de hermeneutiska redskap vi så väl behöver – också ”i vår tid”? I Första Mosebokens fyrtiotredje kapitel inbjuder Josef sina syskon till en måltid – och i det fyrtiofemte kapitlet riktar han följande ord till sina syskon: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten”. Här finns tre korta utsagor som nästan kan fungera som ett religionsteologiskt handlingsprogram:
(a) ”Jag är Josef …” – Låt den andre definiera sig själv. Också judar har en rätt att bli förstådda i vår förkunnelse och våra bibelutläggningar. Ett fundamentalt fel i historien har varit att de Andra har beskrivits på ett sådant sätt att de aldrig någonsin skulle känna igen sig själva. Låt i stället den Andre komma till tals, låt den Andre presentera sig själv, lyssna till den Andres berättelse.
(b) ”Jag är … er bror …” – Underskatta inte samhörigheten mellan de olika trostraditionerna. Det finns så mycket som förenar människor av olika tro. Samtidigt är det givetvis väsentligt att inte begränsa samhörigheten genom att enbart beskriva den som en åsiktsgemenskap – där finns också något annat, något ännu viktigare, något som snarare är att likna vid en syskongemenskap. Syskon kan vara lika eller olika, de kan ha samma livsinriktning eller inte – det är inte det som är det avgörande. Med våra syskon har vi inte en åsiktsgemenskap utan en djupare liggande gemenskap.
(c) ”… som ni sålde till Egypten” – Vi behöver även samtala om svåra frågor. Det finns i religionsdialogen särskilda problemområden: särskilt svåra frågor och särskilt tragiska historiska händelser och särskilt traumatiska upplevelser. Alla dessa smärtsamma erfarenheter, svåra umbäranden, förföljelser och folkfördrivningar bär judar, kristna och muslimer inom sig, och dessa för de med sig till samtalsborden. Också svåra ämnen kan och bör behandlas – med respekt för den Andres integritet.
Under många hundra år har vi prövat alternativet till respektfulla samtal. Vi vet alla vart det har lett: rakt in i en återvändsgränd av förakt, fördömanden, förnedring, förföljelser och förintelse. ”I vår tid” vill vi i stället tala om varandra och tala till varandra som ”älskade”: carissimi.
Lund den 28 oktober 2018 (årsdagen av Nostra Aetate)
Jesper Svartvik
Innehavare av Krister Stendahls professur i religionsteologi (2009–2018)