Funderingar på Förintelsens minnesdag

Förintelsens minnesdag får inte stanna vid en årlig läpparnas bekännelse om att "vi får inte glömma" och "det får inte hända igen". Kan den för kyrkan få bli en biktspegel där vi rannsakar vår relation till judar, romer, hbtq-personer och människor med funktionsvariationer - de som Hitler inte ville skulle finnas?


Idag, på Förintelsens minnesdag, är det svårt att förstå att enligt uppgift en tredjedel av européerna inte känner till Förintelsen, och var tjugonde britt förnekar att den ägt rum. Tidningarna och radions tablåer är fulla av material som utgår från den, i Stockholm kan vi delta i ljuständning, gå på minneskonserter och minneshögtider på minst tre olika ställen – och över hela landet listar Forum för levande historia 160 evenemang. På Historiska museet öppnade i fredags utställningen Speaking Memories, på Forum för levande historia öppnade samma dag utställningen Antisemitism då och nu under medverkan av professor Deborah Lipstadt, världsledande forskare på Förintelsen, Hédi Frieds och Stina Wirséns barnbok om förintelsen, Historien om Bodri,  kom ut i veckan som gick. Tidigare i höst kom Jessica Bab Bondes och Peter Bergtings Vi kommer snart hem igen för de större barnen, Fotoutställningen Witnesses visades på Kulturhuset under hösten och Riksteatern turnerade Några av oss som vi tidigare skrivit om på bloggen.

Det är nästan så jag undrar: blir det för mycket? Finns det en risk att människor vänder sig bort och säger: jag orkar inte ta in mer? Kan det bli en backlash: ”Sluta tjata om förintelsen”? Så kan det bli. Ännu större är kanske risken att Förintelsens Minnesdag blir en årlig ritual där vi säger ”glöm inte”, ”aldrig mer”, ”hur kunde det hända” – och sedan går tillbaka till business as usual.

Vi måste ”tjata”

Med tanke på dem som förnekar eller inte känner till Förintelsen tror jag vi trots det måste ”tjata”. Men vad kan vi göra för att komma förbi läpparnas bekännelse till att detta var förfärligt och aldrig får hända igen? Vill vi verkligen söka svaren (för jag tror de är många) till hur detta kunde hända – och dra konsekvenserna för att undvika att det ska hända igen?

Som kyrka tror jag vi kan ha Förintelsen som biktspegel. Utan att förenkla alltför mycket kan vi nog säga att rädslan för det annorlunda/”Den Andre” och förakt för svaghet var drivkrafter som gjorde att nazismen kunde få genomslag. Har kyrkan genom tiderna motverkat eller förstärkt dessa drivkrafter? Att Martin Luther bidrog till att befästa judehatet, och dessutom hävdade att mentalt funktionshindrade saknade själ och därför kunde tas av daga är ett faktum. De grupper som nazisterna ville utplåna i Förintelsen: judar, romer, homosexuella, funktionshindrade – inte hade kyrkan i någon större utsträckning stått på deras sida innan Hitler kom till makten? Snarare tvärtom. Och hur det var under nazitiden vet vi: några samlade sig till motstånd i ”Bekännelsekyrkan” medan majoriteten kristna inte reagerade.

Om Svenska kyrkan idag står upp för hbtq-personers och romers rättigheter, så ska vi vara medvetna om att det är en omvändelse som skett det senaste tjugo-trettio åren. Alla omfattar heller inte denna förändrade syn – hur ska vi kunna motverka en backlash? Och hur är det med synen på funktionshindrade? När jag söker på ”funktionshinder/funktionsvariationer” på Svenska kyrkans hemsida får jag upp en motion om att ” finna former för att stötta Svenska kyrkans
arbete kring frågor om funktionsvariationer” från 2016 som avslogs av Kyrkomötet. Det verkar som om vi har en hel del att göra i denna fråga. Var finns reflektionen över Paulus ord om att finna styrkan i svagheten? När får vi en FVKA – funktionsvariationskonsekvensanalys – av vårt arbete?

En fråga om förtroende

Och så är det relationen till judarna. Det har hänt mycket inom judisk-kristen dialog sedan portarna till Auschwitz öppnades för 74 år sedan. Samarbetsrådet för judar och kristna fyller 40 år i år, moderorganisationen Internationa Council of Christians and Jews bildades direkt efter andra Världskriget. Det har skrivits många dokument om judisk-kristna relationer, varav det svenska Guds vägar är ett. Men är även det en milstolpe som inte leder vidare, en deklaration som vi inte tagit konsekvenserna av? Det har i alla händelser inte blivit den utgångspunkt för samtal med den judiska gemenskapen i Sverige som var syftet med dokumentet. Fortfarande har vi inte på allvar lyssnat till våra judiska syskon, som biskoparna Åke Bonnier och Sören Dalevi påpekar i den debattartikel i Kyrkans Tidning. Utan att ta ställning i den komplexa frågan kring utvecklingen på Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem är det för mig uppenbart att den inte stärkt förtroendet för Svenska kyrkan hos judar vare sig i Sverige eller Israel.

För detta är en fråga om förtroende. Efter mer än 1500 år av förföljelse och pogromer från kyrkans sida är misstron mot kyrkan stor bland judar. Hur stor den misstron är tror jag få i vår kyrka inser (liksom, dessvärre, hur välgrundad den är). Den innebär att judar kanske hör något annat än det vi med de bästa intentioner försöker säga. Eller i vissa fall hör de den antijudiska undertonen som kan finnas där fast vi inte är medvetna om den. Den som finns där i ett språkbruk som är så ingrott att vi inte reagerar på det när vi talar om ”lagiskhet” eller ”fariseism”. Att vinna det förtroendet kommer att ta mer än de 18 år som gått sedan Guds vägar antogs, eller de 74 år som gått sedan de vita bussarna anlände till Sverige, det kommer att kräva mer än högtidliga deklarationer på Kristallnattens och Förintelsens minnesdagar.

Vi har en svår väg att gå, men vi är trots allt på väg. Gensvaret på predikokommentarerna ”Tala väl” på denna blogg har varit stort bland prästerskapet, det ser vi både på antal som läst bloggen och personliga uppmuntrande kommentarer. Intresset för att tala väl om, förstå och lära av ”den Andre” finns alltså! Senare i vår kommer symposiet Att måla ”den Andre” på väggen om antijudiska motiv i kyrkokonsten, som förhoppningsvis kan öka medvetenheten om kyrkans antijudiska arv, och leda till ett samtal om hur vi handskas med detta arv – för att det inte ska föras vidare. Också ett sätt att säga ”aldrig mer” som förhoppningsvis kommer att inge förtroende.

Helene Egnell