Imorgon, 17 mars, är det St. Patrick’s day. På en sufisk konferens jag nyligen deltog i blev jag påmind om bönen St. Patrick’s Breastplate där den mest kända delen lyder:
Christ with me
Christ before me
Christ in me
Christ beneath me
Christ above me
Christ on my right
Christ on my left
Christ when I lie down
Christ when I sit down
Christ when I arise
Christ in the heart of every man who thinks of me
Christ in the mouth of everyone who speaks of me
Christ in every eye that sees me
Christ in every ear that hears me
Det som förde mina tankar till den bönen var en muslimsk bön som lyder:
Oh God, place light in my heart
Oh God, place light in my soul
Oh God, place light upon my tounge
Oh God, place light in my eyes
Oh God, place light in my ears
Oh God, place light on my right
Oh God, place light on my left
Oh God, place light behind me
Oh God, place light before me
Oh God, place light above me
Oh God, place light beneath me
Oh God, place light in my flesh
Oh God, place light in my blood
Oh God, place light in my hair
Oh God, place light in my skin
Oh, God, give me light
Oh God, increase my light
Oh God, make me light
När jag visade St. Patrick’s bön för kvinnan som läst den muslimska bönen och förundrades över likheten sade hon ”Of course, Christ is light”!
Som biskop Eva brukar påpeka: det som förenar människor från olika religiösa traditioner är att vi är bedjande människor. Och därför gör det särskilt ont när terrorn slår till mot bedjande människor, i gudstjänstrummet. Inte bara för att det heliga rummet ska vara en asyl, dit flyende och förföljda människor ska kunna ta sin tillflykt – en tradition sedan Jerusalems tempels tid. Utan också för att när vi ber har vi gjort oss försvarslösa. Vapenhus kallar vi det rum man först kommer in i när man stiger in i en kyrka. Traditionen säger att på den tiden då människor bar vapen till vardags fick de ställa ifrån sig dem i vapenhuset. Historikerna må tvista om huruvida det verkligen var så – men symboliken gäller ändå. I kyrkan/moskén/synagogan/templet/gurdwaran lägger vi bildligt talat från oss vapnen och hälsar varandra med en fridshälsning. Daoud Nabi, det första offret för massakern i Al Noor-moskén (Noor är för övrigt det arabiska ordet för ljus) ska enligt uppgift ha hälsat förövaren med orden ”Kom in, broder” när denne närmade sig moskén.
Tanken att ”om någon dödar en människa är det som om han dödat hela mänskligheten” är gemensam för många religiösa traditioner. När vi ber gör vi oss sårbara. Vi erkänner vår litenhet, vår bräcklighet, vårt behov av hjälp att möta livets svårigheter – vår mänsklighet. Att döda en människa som är böjd i bön är därför på ett särskilt sätt ett brott mot mänskligheten.
Trots det har vi sett alltför många terrorattacker i bönelokaler. Monsignor Oscar Romero som sköts ned när han förrättade mässan 1980, massakern i Ibrahimimoskén i Hebron 1994, den i kyrkan i Charleston 2015, prästen Jacques Hamel som mördades då han förrättade mässan i Saint-Étienne-du-Rouvray i Normandie 2016, och attacken i synagogan i Pittsburgh hösten 2018 är några av de mest kända. För en dryg månad sedan utsattes en kyrka i Filippinerna för ett bombattentat under gudstjänsttid – exemplen är alltför många. Ibland handlar förövarna utifrån en religiös uppfattning, ibland är skälen rent rasistiska och politiska.
Förövaren i Christchurch kallade sig, såvitt vi nu vet, inte kristen* utan handlade utifrån en högerextrem ideologi. I den är hatet mot muslimer är en bärande idé, och där tanken om en gemensam mänsklighet eller att vi skulle kunna förenas genom bönen inte har någon plats. Det är dags att ta det högerextrema hotet på allvar. Tydligen har Säpo i sin senaste årsbok insett att det finns ett allvarligt sådant, även om de fortfarande hävdar att våldsbejakande islamism utgör det största attentatshotet. Kanske kan attentatet i Christchurch få dem att ta det högerextrema hotet på ännu större allvar.
Det är dock illavarslande att svenska politiker i sina uttalanden om dådet på Nya Zeeland inte tydligt pekat ut det högerextrema hotet och det islamfientliga motivet. De talar vagt om att fördöma ”alla former av våldsbejakande extremism, såväl högerextremism som islamism”, men säger ingenting om kampen mot islamofobi eller behovet av att förstärka säkerheten vid moskéerna. Detta i kontrast mot uttalanden vid attentatet i Pittsburgh, då man tydligt talade om att bekämpa antisemitismen. Det är något som många muslimer idag noterar, och även om de är tydliga med att de inte vill sätta muslimers utsatthet mot judars märks en bitterhet över att islamofobi tycks vara ett ämne politikerna skyggar för. Det här riskerar att underblåsa motsättningar mellan judar och muslimer, och det är därför gott att se att judiska organisationer världen över varit snabba och tydliga i sitt fördömande av attentatet, och med att ge stöd till sina muslimska grannar. I Sverige var Judiska Centralrådet bland de första att på fredagsmorgonen uttrycka sin chock och solidaritet.
Det är min förhoppning att våra politiker tänker om och lyssnar till muslimer när de uttrycker sin befogade rädsla över att bli utsatta för islamofobiska hatbrott, både som individer i vardagen och då de samlas till bön. Säkerheten för moskéerna måste komma upp på den politiska agendan, och rättsväsendet måste känna igen ett hatbrott när det ser det. Vi andra får använda den vardagsmakt vi har till att, som så många människor över hela världen gjort efter dådet i Christchurch, visa empati och erbjuda stöd till våra muslimska systrar och bröder. Ett sätt kan vara att ta del i någon av de manifestationer som den kommande veckan kommer att anordnas på olika platser i vårt land. Då kanske de bedjande i moskéerna i Christchurch inte har dött förgäves.
Helene Egnell
*EDIT: Det har nu visat sig att hans manifest, liksom hans förebild i Norge, refererade till korsriddarna. Det ger kristna ledare anledning att erkänna och tydligt göra upp med den triumfalism och hat mot muslimer och judar som präglat delar av kristen teologi.