Varför är improperierna teologiskt omöjliga i Svenska kyrkans gudstjänst?
Improperierna i långfredagens gudstjänst, det vill säga de anklagelser som Jesus på korset riktar mot sitt folk, har varit föremål för kritik under åtminstone det senaste decenniet. Texten, som är från 800-talet, tar sin utgångspunkt i Mika 6:3: ”Mitt folk, vad ont har jag gjort dig? Vilka bördor har jag tyngt dig med?” I evangeliernas berättelser om korsfästelsen förekommer inte dessa ord.
Historiskt har tolkningen ofta varit anti-judisk: det folk som plågar Jesus på korset är de som leddes genom öknen, gavs manna att äta och alla de andra exemplen på Guds handlande med sitt folk. Tacken för detta är enligt improperiernas text bland annat att folket reser korset åt sin frälsare och sticker upp hans sida. Improperierna blir då kyrkans anklagelser mot det judiska folket och följderna av detta är förfärliga och välbekanta.
Nu är det inte denna tolkning som ges i Svenska kyrkans församlingar idag. Istället sägs anklagelserna handla om oss. Det är vi som är Guds folk. Det är vi som reser korset åt vår frälsare och sticker upp hans sida. Det är vi som tackar för Guds välgärningar genom att plåga honom när han kommer till oss. Det teologiskt besvärande med denna tolkning är att den sätter kyrkan i det judiska folkets ställe, det som vi brukar tala om som ersättningsteologi. De berättelser som möter i de kristnas gamla testamente handlar då inte längre om Guds handlande med det judiska folket utan om de kristna, om kyrkan. En teologiskt mer acceptabel tolkning än den ersättningsteologiska är att kyrkan har införlivats med det judiska folket, som en ny gren som ympats in på den ursprungliga stammen (Rom 11:17). Om vi gör denna läsning är det både judarna och de kristna som anklagas, och det kan väl knappast vara detta som är det teologiskt avsedda.
Måste då improperierna försvinna helt, och med dem Palestrinas fantastiska tonsättning? Det kanske går att ha kvar momentet av Kristi anklagelser mot de kristna, men då måste texten skrivas om. ”Jag gav dig livets bröd att äta, men du ser mig hungrig och ger mig ingen mat”, ”Jag ympade in dig på det äkta trädet, men du förföljer mitt folk”, ”Jag förde dig genom dopets vatten, men du ödelägger haven på jorden”. I dessa hastigt hopkomna exempel är det inte Jesu lidande på korset i form av spikar, törst och uppstucken sida som står i centrum, utan andra former av smärta och synd som människor tänks åsamka Kristus.
Improperierna fördes in i handboken 1986 (långfredagsgudstjänst) och har tagits bort i nu gällande handbok. De förekommer fortfarande i körrepertoaren och kommer nog att sjungas i en del kyrkor på långfredagen. Om improperierna ska framföras så är min förhoppning att vi senast nästa år får en teologiskt och poetiskt genomarbetad text som för samman kyrkans bön med kyrkans lära, så att vi slipper välja mellan anti-judiska och ersättningsteologiska tolkningsalternativ vid en av kyrkoårets centrala gudstjänster.
Kajsa Ahlstrand
Professor i missionsvetenskap/World Christianity and Interreligious Studies vid Uppsala universitet