Katharina von Kellenbach är professor i religionsvetenskap vid St. Mary’s College i Maryland, USA, där hon bl a undervisar om religions och feminism, religion och ekologi och modernt religiöst tänkande. Hennes forskningsfokus ligger inom feminism, judisk-kristna relationer och förintelsestudier. Att hon ägnat mycket tid åt studiet av Förintelsen har delvis personliga orsaker: en släkting hörde till förövarna under nazi-tiden i Tyskland. Det senaste året har hon lett ett projekt som undersöker ”skuld som kulturellt produktiv kraft” vid universitetet i Bielefeld, Tyskland. Detta blir också temat för hennes Krister Stendahl-föreläsning: Guilt as a Productive Force in the Transformation of Jewish-Christian Relations.
-Skuld är ju ett negativt begrepp, som oftast kommer upp i samband med förlåtelse och försoning. Men i vårt projekt tittar vi inte på individuell skuld, utan den kollektiva skuld som uppkommer genom politiskt våld och orättvisor. Vi frågar hur det kollektiva våldet genljuder in i framtiden. Skuld kan leda till nytt våld, till hämndaktioner – men det kan också leda till ansvarstagande där man bearbetar relationerna mellan offer och förövare, säger Katharina von Kellenbach.
Är skuld ett västerländskt begrepp?
Skulden kan ges kulturella uttryck, i litteratur och konst, i monument som Förintelsemonumentet i Berlin. Studieprojektet Felix Culpa? Guilt as a Culturally Productive Force är interdisciplinärt och undersöker skuldens mekanismer i bl a rasrelationer i USA, folkmordet i Armenien, helanderitualer i Mocambique och mottagandet av syriska flyktingar i Tyskland. Eftersom forskarteamet är internationellt och kommer från många olika discipliner, och bodde och arbetade tillsammans under 10 månader har projektet i sig själv inte varit konfliktfritt.
-En stor diskussion rörde om begreppet skuld är något som enbart hör hemma i den kristna västerländska sfären! Några höll med Nietzsche som sade: utan kristendomen hade det inte funnits någon skuld.
Katharina von Kellenbach menar dock att skuld är ett begrepp som används för lite. En förövare är inte traumatiserad, även om hen upplevt ohyggliga saker, utan bär på en skuld.Men alltför ofta ser sig förövaren som ett offer, ett exempel är en luthersk präst som Katharina intervjuade för sin bok The Mark of Cain.
-Han hade varit lägervakt i Majdanek, men kunde inte erkänna sin skuld, även om han vittnat ärligt i rättegången och ångrat det han och de andra gjort. Han såg sig som ett offer. Boken handlar om kyrkornas politik under nazitiden. Jag ställer frågan om rättfärdiggörelse genom nåd – fungerade det verkligen om förövarna fortfarande inte kunde erkänna sin skuld? Det var berättelsen om den förlorade sonen som blev paradigmet för hur kyrkorna bemötte förövarna efter kriget – men till skillnad från sonen i liknelsen hade de ju inte ångrat sig! Jag landade därför i berättelsen om Kain, som får ett märke i pannan som både är ett tecken på nåd och beskydd, men samtidigt en påminnelse om hans dåd.
Att kompostera skulden
Det är viktigt att inse att ”offer – förövare” är relationella termer, inte essentiella, menar Katharina. Frågan är vad förövaren gör med skulden, och under vilka förhållanden skulden ”fryser” i ett samhälle eller tar sig uttryck i våld – eller kan bli en konstruktiv kraft. Är det bra att skapa ett minnesmärke som står kvar för evigt? I fallet Mocambique skapade man ett minnesmärke i form av stråhyddor där det hölls en helanderitual. Men eftersom det är ett förgängligt material kommer hyddorna så småningom att försvinna.
-I kristen tradition talar vi ofta om att tvätta bort skuld. Men vad händer med smutsen när vi tvättar? Den försvinner inte, utan vattnet för den vidare. Därför har en del börjat tala om att kompostera skulden: att hitta sätt att omvandla den till något näringsrikt. Genom att skapa utrymme för förhandlingar och processer, och använda kulturella uttryck kan skulden förvandlas till något som inte är destruktivt. För att ta judisk-kristen dialog som exempel: vi måste gå in i antisemitismen och förstå hur den präglat kyrkan och förstå att vi måste förändras, inte bara tvätta bort den som en ytlig fläck.
Katharina von Kellenbachs första bok, Anti-Judaism in Feminist Religious Writings, visade hur den klassiska teologins antijudiska teman sipprat in också i feministteologin. Den kom 1994. Vad har hänt sedan dess – har kvinnorörelsen och feministiska teologer gjort upp med antisemitismen?
-Det är dubbelt – vi har åstadkommit så mycket, och samtidigt är vi kvar på samma ställe… Europeiska, framförallt tyska, teologer har tagit antisemitismen mer på allvar än de amerikanska. Vi har just sett hur ”The Women’s March” splittrades p g a antisemitismen. I listan på vilka The Women’s March stod i solidaritet med fanns judiska kvinnor inte med, och det har gjorts antisemitiska uttalanden av ledare för rörelsen. Som feminister har vi ett ansvar att föra över vår kunskap till nya generationer kvinnor. Det är ett stort problem att vare sig feministteologi eller judisk-kristna relationer finns med i universitetens kursutbud.
Helene Egnell
Här hittar du professor von Kellenbachs föreläsning, som ägde rum den 31 oktober kl 15 i Bringsalen på Ersta konferens.