Transformations Within and Between: How Does Our New Relationship Affect Christian and Jewish Self-Understandings? – Hur påverkar den nya relationen mellan judar och kristna vår självförståelse? Det var den övergripande frågeställningen för International Council of Christians and Jews konferens i Lund i 30 juni – 3 juli.
Genom två årtusenden har kyrkan definierat sig själv gentemot judendomen som ”den Andre”. ”Vi” har varit det ”de” inte är. Det har varit viktigt att ställa upp kontraster, att utmåla judendomen i negativa termer, det som den franske judiske historikern Jules Isaac kallade ”the teaching of contempt”. Efter Andra världskriget och Förintelsen var det en del kristna som förstod att nazisternas antisemitism hade sina rötter i den kristna antijudiska retoriken, och att det var dags att tänka om. 1946 möttes judiska och kristna ledare i Oxford, och kom fram till att en internationell organisation borde bildas. Ett år senare hölls en konferens i Seelisberg, Schweiz, där tolv punkter som kristna borde beakta i relationen till judar formulerades, och International Council of Christians and Jews (ICCJ) bildades.
ICCJ har utvecklats till en paraplyorganisation för ett växande antal nationella råd, och anordnar en årlig konferens. 1979 bildades Samarbetsrådet för judar och kristna i Sverige som medlemsorganisation i ICCJ. 1980 hölls konferensen i Sverige – och i år var det alltså än en gång dags för Sverige att stå som värdland. Konferensen hölls i Lund, där ICCJ:s president sedan ett år tillbaka Bo Sandahl är domprost.
Vi har åstadkommit så mycket – och samtidigt tycks det ibland som om vi stod kvar på samma plats. Det var ett återkommande tema i samtalen under konferensen. Kanske tar vi vissa saker för självklara – som att Stockholms överrabbin Ute Steyer höll huvudanförandet vid öppningsceremonin i Lunds domkyrka, och att musiken som framfördes var kletzmerinspirerad. Det hade inte varit självklart för 70 år sedan då ICCJ var nybildat. Idag finns judisk-kristna råd knutna till ICCJ i 39 länder. Teologer har ifrågasatt kristen ersättningsteologi och triumfalism, såväl judar som kristna har återupptäckt ”den judiske Jesus” och gjort nyläsningar av Bibeln utifrån detta. Inte minst har vänskap uppstått mellan många judar och kristna. Men alltför många kristna har inte nåtts av den omprövning av självförståelsen som initierades i Oxford och Seelisberg. ”The teaching of contempt” har inte upphört, och den ohöljda antisemitismen uttrycks åter på gator och torg.
Något definitivt svar på hur judars och kristnas självförståelse förändrats gav inte konferensen, och det var väl inte meningen heller. Jag vill ge glimtar från några workshops som jag deltog i. En handlade om filosemitism – finns det risk att vissa kristna älskar ihjäl judarna? Rabbi David Sandmel från Anti-Defamation League visade upp en del prov på de rätt absurda uttryck ”judaiserande” kristendom kan ta sig (kristen bar/bat mitzvah, hebreisktalande kristna församlingar mm). Problemet med entusiasmen för judiska sedvänjor är dock att den blir ersättningsteologi i ny skepnad. Det handlar inte om att uppskatta judendomen i dess egen rätt, utan bara som ett sätt att komma närmare Jesus. Den underliggande premissen för denna, (oftast evangelikala) teologi är ju ändå att alla till slut ska komma till tro på Jesus som Messias. Den nya självförståelsen i detta fall handlar alltså endast om att erkänna de judiska rötterna, inte judendomen som en av ”Guds vägar”.
Själv hade jag förmånen att medverka i en workshop om hur den nya relationen förändrat judiska och kristna feministiska teologier tillsammans med dialogveteranerna Mary Boys och Debbie Weissman, och med kollegan Sofia Nordin som moderator. Den feministiska ansatsen i dialogen är ju den gemensamma kritiken mot patriarkala strukturer, och feministisk teologi var tidigt ett interreligiöst projekt. Det har dock inte förhindrat att kristna feminister fallit in i klassiska antijudiska stereotyper, där judendomen ses som patriarkal i sin essens medan kristendomen ”egentligen” är egalitär. Att ständigt vara på sin vakt mot detta, och utveckla den interreligiösa kvinnosolidariteten såg workshopdeltagarna som en viktig uppgift.
En workshop som leddes av ICCJ:s teologiska kommitté landade i ett samtal om att återerövra det heliga, och att bekräfta vår gemensamma mänsklighet i en värld där humaniteten allt oftare ifrågasätts genom främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi. En del i den nya självförståelsen är alltså att se varandra som partners i att göra världen till en bättre plats.
En fråga som jag bär med mig från konferensen är dock i vilken mån Svenska kyrkan har tagit sig an utmaningen om förändrad självförståelse. Kanske är det den frågan som ligger bakom debatten om Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Judisk-kristen dialog handlar inte bara, som en luttrad engelsk kollega sade, om att judar talar om för kristna hur de har missuppfattat judendomen varpå de kristna ber om ursäkt. Det handlar inte bara om att gå på kurs för att lära sig mer om judendomen, det handlar inte bara om att be om ursäkt för Martin Luthers judefientliga retorik, det handlar inte bara om att säga att vi är emot förtryck av såväl judar som samer och andra utsatta grupper.
Det handlar om att gå till botten med hur ”the teaching of contempt” har påverkat kristen teologi och göra upp med det. Det handlar om att formulera vilka vi är om vi inte är ”det nya Israel”, om det nya förbundet inte har ersatt det gamla. Vilka är vi om inte Jesu förkunnelse innebar något helt annorlunda utan snarare stod i samklang med judisk texttolkning? Hur förstår vi det speciella med kristen tro om ”den gammaltestamentliga guden” inte var ensidigt dömande och straffande, utan Jesu förkunnelse om en nådig och förlåtande Fader är i kontinuitet med den judiska traditionen?
Det här är svåra frågor, som kräver teologisk reflektion och en intrareligiös dialog som bedrivs med allvar och pastoral omtanke. Jag ser alltför lite av den reflektionen och dialogen i vår kyrka idag. Därför var det tråkigt att ingen från kyrkans ledning deltog i konferensen. Hälsningar från ärkebiskopen och Lunds biskop lästes upp vid söndagens öppningsceremoni, men de var inte själva närvarande. Jag är väl medveten om att alla våra biskopar har pressade scheman, men om någon av dem valt att prioritera denna konferens hade det varit en välbehövlig markering av att den var viktig i Svenska kyrkans ögon, och kanske hade det gett en impuls till att arbeta vidare med de frågor som togs upp.
Helene Egnell
