Trefaldighetstiden : Mikaelidagen till kyrkoårets slut

Texterna i PDF-format:

Om förföljelser: Mikaelidagen, 16, 19 samt 21 e Tref

Av Thomas Kazen och Hanna Stenström

Förföljelser av olika slag skymtar i många nytestamentliga texter. De tidigkristna upplevde sig ofta under press från sin omgivning, även om omgivningen skiftade: ibland verkar det handla om konflikter med (andra) judar, ibland med den icke-judiska befolkningen och ibland om konflikter med de romerska makthavarna.

De allra första kristustroende var judar, såväl i det romerska Palestina som i diasporan, och den judiska identiteten var för stora grupper självklar under lång tid. Frågan om var och när och hur kristustroende grupper börjar identifiera sig själva som något annat än judar och i motsättning till judar är idag mer omstridd än någonsin. Även huvudsakligen ”hednakristna” församlingar började ju som ett slags messiastroende judiska grupper och den teologiska och etiska traditionen var utpräglat judisk. De texter som användes och betraktades som helig skrift var också judiska: huvudsakligen översättningar av de texter kristna kallar ”Gamla testamentet” som tidigare gjorts för grekisk-språkliga judar i diasporan.

Liksom andra judiska grupper kunde de kristustroende utsättas för omgivningens missnöje, förakt och ibland handgripligheter. Judendomen var en accepterad och i många stycken respekterad religion i romarriket, men en del av de judiska särdragen kunde betraktas som isolationistiska och intoleranta, och den judiska oviljan att delta i städernas kultiska sammanhang och så småningom (i vissa områden) i kejsarkulten väckte ibland ont blod. Kristustroende grupper med övervägande icke-judiska medlemmar släppte med tiden en del av de särdrag som försvårade måltidsgemenskap, till exempel vissa födo- och renhetsregler, men även paulinska församlingar verkar ha diskuterat restriktioner vad gäller att äta tillsammans med icke-troende, utifrån föreställningar om offerkött och avgudadyrkan. Vad gäller tveksamheterna kring att delta i andra kulter skiljde sig de tidigkristna knappast från (andra) judar: officiella texter betraktar det som uteslutet, även om det i praktiken antagligen förekom.

Svårt att få en säker bild

Det är inte alltid lätt att avgöra hur det motstånd och de förföljelser såg ut som antyds eller hänvisas explicit till i olika nytestamentliga texter. Det finns texter som talar om handgripliga konflikter mellan kristustroende judar och andra judar, men det är svårt att få en säker bild av vad som skedde i historien. Paulus talar om sin bakgrund som hängiven jude och kyrkans förföljare (Gal 1:13; Fil 3:5-6), men trots Apg 9:1-2 förblir det oklart på vems uppdrag han handlade. (Apostlagärningarna är en osäker historisk källa. Det är till exempel tveksamt vilken makt översteprästen hade över de judiska församlingarna i diasporan) Matt 10:16-23 är ett annat exempel som kan ha sin bakgrund i den smärtsamma separationen mellan kristustroende och (andra) judar, men det är osäkert om det förekom spöstraff i synagogorna. Det profetiska/apokalyptiska bildspråket är konventionellt och det är svårt att veta vad som speglar faktiska händelser. Dessutom är det inte självklart att ”människorna” i denna text är (andra) judar bara för att ordet ”synagoga” används (se nedan). Fokus i avsnittet ligger på makthavare och ”hedningar”.

En vanlig bild av de tidigaste kristustroende är att de huvudsakligen bestod av människor från samhällets lägre skikt. Den bilden är inte helt självklar idag, särskilt inte när vi rör oss längre fram i tiden. Brevlitteraturen från andra hälften av första århundradet verkar spegla församlingar som också innehöll relativt etablerade människor med tillgångar. Samtidigt talar nytestamentliga texter ofta om fattigdom och ”de fattiga”, till exempel när Paulus gör en insamling till ”de fattiga” i Jerusalem. En del av de konflikter som de tidigkristna var del av kan ha haft klassprägel.

I flera av kyrkoårets texter hösten 2019 talas om förföljelser. I Jakobsbrevet 2:1-8, som är episteltext 21 söndagen efter Trefaldighet, skildras en mycket judiskt präglad kristustroende miljö: församlingen, eller samlingslokalen, kallas synagoga (men se nedan). Här möter vi spänningen mellan fattiga och rika i en situation där församlingen kanske lockas av den status närvaron av människor från samhällets övre skikt skänker dem och de möjligheter till klassresa detta skulle kunna ge. Författaren påminner mottagarna om att Gud utvalt de fattiga i världen och beskriver de rika som att de ”förtrycker er och släpar er till domstolarna”, samt ”smädar det härliga namn som uttalats över er”. De rika beskrivs alltså som generella motståndare, men om vi kan tala om förföljelser kan vara osagt.

Judarna i Johannesevangeliet

Evangelietexten för 19 söndagen efter Trefaldighet, ur Johannesevangeliet 9, berättar om den blindfödde mannen som botas av Jesus. Här möter vi Johannesevangeliets typiska stereotypisering, där fariséerna står symbol för de judiska ledare som de johanneskristna har konflikter med vid slutet av första århundradet. ”Judarna” nämns inte i de verser som valts ut till evangelietext, men däremot i verserna mellan urklippet, där också uppgifterna om uteslutning ur synagogan finns med (se kommentaren ”Judarna i Johannesevangeliet”, 1 advent, årg. 2). Hela textavsnittet har alltså frågan om konflikt mellan kristustroende och (andra) judar hängande över sig.

Alternativtexten för Mikaelidagen, Apg 12:6-17, berättar om Petrus befrielse ur fängelset av en ängel. När Petrus upptäcker att han är fri låter Lukas honom säga:”Nu vet jag verkligen att Herren har skickat sin ängel och räddat mig ur Herodes händer, undan allt som det judiska folket väntat sig”. Här framställs alltså det judiska folket som Petrus och de tidigkristnas motståndare på ett sätt som är typiskt för, och hör till, Lukas dramaturgi (jämför berättelsen om Paulus, förföljaren, i Apg 9). De kristustroende möter i Apostlagärningarna ständigt motstånd från judarna men bekräftas både av Gud (genom under och gudomliga straff) och av romarna (som frikänner dem och ibland omvänder sig). En av poängerna är att framställa de tidigkristna som pålitliga och bra för romarriket, till skillnad från judarna, som visat sig vara en politisk säkerhetsrisk.

En text som kräver förklaringar

Uppenbarelseboken ger en delvis annan bild av läget. Episteltexten för 16 söndagen efter Trefaldighet, Uppenbarelseboken 2:8-11, kallar motståndarna för en ”Satans synagoga”. Denna text borde närmast vara förbjuden att högläsa utan rejäla förklaringar, eftersom den så lätt väcker antisemitiska fördomar. Ordet ”synagoga” används ibland i grekiska texter för sammankomster och samlingslokaler som inte har något med judar och göra. Här är det ändå ganska rimligt att tänka sig en inomjudisk konflikt. Uppenbarelsebokens mottagare ser nog sig själva som kristustroende judar och här fördöms en rivaliserande judisk grupp.

Men för övrigt är den stora motståndaren i Uppenbarelseboken nästan alltid den romerska makten och det romerska imperiet. I den text som läses varje årgång på Mikaelidagen, Uppenbarelseboken 12:7-12, identifieras inte Guds fiende med någon människa, grupp, stat, men läst i Uppenbarelsebokens sammanhang handlar texten om hur Djävulen, i form av Rom, förföljer dem som står på Guds sida, och som textens mottagare ska identifiera sig med. Till dem sägs att plågorna är verkliga, men att Gud redan segrat i himlen och att det onda därför snart kommer att ta slut.

Det finns en forskardiskussion om de kristustroende redan då boken skrevs, sannolikt på 90-talet, redan var utsatta för stora förföljelser från romarnas sida, om de snarare var lokala, eller om de förväntades i framtiden. I vilket fall tolkade de verkligheten som en pågående kamp mellan Gud och djävulen, även om vår bild av ständiga förföljelser inte alltid stämmer.

Kristustroende och judar var alltså syskongrupper som visserligen hade sina konflikter, men som bägge riskerade att utsättas för våld från sin omgivning och förtryck och förföljelser från statsmakten. Det är en sorglig historisk ironi att de kristna med tiden identifierar sig med den övermakt som stod för de stora övergreppen och vänder sig mot sin systerreligion. Det är en viktig uppgift för kristna uttolkare idag att hantera den här typen av texter med medvetenhet och urskillning och inte förvärra effekterna av dem.

Tacksägelsedagen – Bilder för glädje

Av Ulf Lindgren

Människan är i alla tider den samma. Vi kan glädja oss åt hälsa, relationer, framgång och goda sammanhang. Vi kan beklaga oss över kroppen som går sönder, relationer som bryts och samhällen som är orättvisa. När psalmisten i det Gamla testamentet klagar hämtas metaforerna från den privata sfären: man vrider sig i sängen, benen lossnar i kroppen, fienderna omringar huset. När Gamla testamentet däremot ska förmedla glädje och tacksamhet hämtas bilder från två helt andra domäner.

Psaltaren låter ofta skapelsen och naturen tacka. Alltså inte människan som tackar för naturen utan naturen själv som får tacka skaparen för regn, växlighet och bördighet. Lamm och berg hoppar, floder och träd klappar händer. Inte för att det kom en regnskur utan för att Gud är regnskuren och solstrålen, inte för skörden utan för att Gud är skörden. Bakom de flesta av dessa tackpsalmer döljer sig det hebreiska ordet Chesed. Begreppet försöker fånga både det faktum att Gud slutit förbund med hela sin skapelse, och att Gud fortsätter att vara trogen dessa förbund genom nya barn som föds och växligheten som frodas. Det nya livet som spirar är ett uttryck för Guds närvaro i förbunden. Glädjen riktas därför inte till naturen utan till livskraften i naturen som är Gud själv.

Hos profeterna finns ibland en annan metafor, som denna söndag då GT texten är hämtad från Jeremia, bilden av den kollektiva glädjen vid ett bröllop. Bröllop i Mellanöstern är än idag en angelägenhet för hela byn. Alla är där och alla gläds. Därför används ofta metaforen brud och brudgum, bröllopsgäster och festsmyckade ungdomar för att beskriva relationen mellan Gud och folket. Vi kan idag kanske uppfatta sådana bilder som problematiska eftersom de så starkt lyfter fram ungdomlig skönhet, brudens underkastelse och brudgumens stolthet. Då kan det vara viktigt att påminnas om att inte läsa metaforerna bokstavligt utan att betänka att den kanske starkaste upplevelsen av glädje för de gamla israeliterna var just bröllopet, då hela gruppen kunde förenas i en gemensam känsla av hopp och tacksamhet.

18 söndagen efter Trefaldighet- Lagen gör människan myndig

Av Ulf Lindgren

Denna söndags två gammaltestamentliga texter, 5 Moseboken och Psaltaren 19, handlar båda om Lagen, om Torah. För oss lutheraner har det nästan blivit ett skällsord. Lag är något kravfyllt och obehagligt, något som fjärmar oss från Gud. Läser vi dagens texter framträder emellertid en helt annan bild. Där talas om Lagen som om det vore en dessert eller ett favoritfotbollslag. Något nästan njutningsfullt. Något som upprättar. Lagen finns inte långt borta utan i hjärtat, nära var och en. Vad är det bibeltexten försöker säga med dessa bilder?

Det första vi behöver komma ihåg är att ordet Lag inte i första hand syftar på budord och regler utan på att Gud gett människan förmåga att själv fatta beslut. Människan görs myndig genom det som kallas Lagen. Rabbinerna förklarar detta med att lagen ju inte längre finns i himlen utan på jorden, inte långt bortom havet utan i människans hjärta. Därmed kan och bör människan själv, inte Gud, bedöma vad som är rätt och fel. Gud har gett människan verktyg att tänka kritiskt och ta ansvar för andra och för sig själv. Människan har en skyldighet att ständigt tolka och vända bibeltexten ut och in – därför att Gud gett människan tillgång till Lagen. Lagen är alltså själva förnuftet och samvetet med vilka människan kan navigera. Tack vare dessa redskap, dvs Torah, blir livet lättare att leva och samhället mer rättvist. Inga principer eller regler är för evigt giltiga utan varje situation måste bedömas som en unik händelse, och det kan och måste människan göra själv utan att blanda in Gud.

Det andra som är värt att betona är att rabbinerna ständigt återvänder till formuleringarna i 5 Moseboken för att dra en tydlig gränslinje mellan Gud och människa. Eftersom Torah inte är i himlen utan på jorden, har alltså Gud inte längre rätt att blanda sig i jordiska ting. Gud har skapat, men nu är det människan som fortsätter skapelsen. I sina otaliga berättelser försöker rabbinerna ofta övertyga varandra om vilken tolkning som är den rätta. Vid något tillfälle ber då en enskild rabbin Gud att ingripa och förklara vad som är rätt. När Guds röst ljuder, tystar rabbinerna bestämt Gud och påminner honom om att Torah faktiskt inte längre är i himlen och att Gud därför inte längre har rätt att tycka saker om jordiska ting. En ganska häpnadsväckande tolkning, men en tydlig markering mot all auktoritetslydnad.

Alla Helgons Dag: Att vara salt

Av Helene Egnell

Denna dag finns det anledning att påminna om Krister Stendahls iakttagelse att när Jesus talade om det som skulle bli kyrkan använde han gärna minoritetsbilder: ljuslågan och saltet. Något litet som har stor verkan.

Han ställde frågan ”Vem vill att världen ska förvandlas till en saltgruva?” Poängen är inte att alla ska bli kristna, utan att de kristna ska ha ett inflytande som alla kan märka. I sista kapitlet i boken Meningar (Verbum 1986) skrev han: ”Det är bråttom nu – i en pluralistisk värld – att vi finner vår rätta plats, vår speciella, bestämda plats som Jesu Kristi trogna vittnen, medan vi lämnar resultatet av vårt vittnesbörd i Guds händer” (sid 278).

Det finns olika teorier om vad ordet salt i dagens evangelietext syftar på: är det salt som används i matlagningen, eller salpeter som påverkar jordens beskaffenhet? Oavsett om vi talar om att göra mat smaklig och hållbar eller om jordens hållfasthet så kan vi fundera över vad det i vår församlings kontext rent konkret innebär att vara salt? Vilken är vår uppgift, vilket är vårt bidrag till ett gott liv för alla människor, i denna tid, på denna plats?

I dagens Sverige, där de kristna är i minoritet på allt fler platser är detta med minoritetsbilderna viktigt att hålla fram. Vi behöver inte fokusera på vikande medlemstal utan kan ställa de relevanta frågorna: Vad är det vi har att komma med som är unikt? Och trygga i medvetandet om att vi är det livsviktiga saltet kan vi med glädje och nyfikenhet fråga oss vilka ingredienser de andra står för. Vad har andra religiösa grupper att bidra med? Vad har vi gemensamt? Vad kan vi lära av varandra? Hur kan vi lära oss ömsesidig uppskattning? Om detta skulle en kunna predika denna dag.

22 söndagen efter Trefaldighet – Sacramentum istället för satisfactio, Rom 5:12

Av Jesper Svartvik

Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, och så nådde döden alla människor därför att de alla syndade (Rom 5:12).

Om det vore möjligt att sammanställa en förteckning över de nytestamentliga texter som har utövat det största inflytandet i teologihistorien torde denna vers kunna placeras på en av de främsta platserna. Denna vers har – uttalat eller outtalat – dominerat den västerländska teologins antropologi, kristologi, soteriologi och missiologi. Det finns i den nuvarande Evangelieboken totalt trettio perikoper från Romarbrevet. Just denna vers ingår inte i någon av dessa textavsnitt, men eftersom resonemanget i dagens episteltext bygger på den är den ändå värd att kommentera.

Den vanligaste tolkningen i västerländsk teologi av Jesu död kan beskrivas som en kombination av språkbruk och bilder hämtade från templets och domstolens två skilda världar.

Tankegången är att Gud skapade en värld som var god, men att redan de första människorna syndar mot Guds bud. Så gör också alla människor som lever efter dem. Det är här som Rom 5:12 ofta åberopas. I den augustinska traditionen är detta känt som ”arvsynd” vilket innebär att människor, så att säga, ärver den syndfulla naturen då de genom en sexualakt blir till och därefter föds in i en värld där synden härskar. Mänskligheten är därför en ”fördömd massa”. Redan innan den enskilda människan syndar förtjänar hon därför att förkastas. Det finns ingenting hon kan göra för att räddas undan fördömelsen. Augustinus beskriver detta i De civitate Dei 21.12:

Det är på denna grund som hela massan av människosläktet blivit fördömd, eftersom den som först gjorde sig skyldig till detta straffades jämte den säd som hade sin rot i honom. Från detta rättvisa och tillbörliga straff blir således ingen befriad utom genom barmhärtighet och oförskylld nåd.

En rättfärdig Gud kräver rättvisa. En helig Gud måste få utlopp för sin heliga vrede över mänsklighetens samlade synd och de enskilda människornas synder. Människorna kan sålunda inte undgå domen. Varje människa – vare sig hon är vuxen eller nyfödd, vare sig det är en man eller en kvinna, vare sig det är fråga om en oförbätterlig syndare eller en godsint person – är dömd till döden eftersom alla, utan undantag, har förbrutit sig mot den gudomliga lagens bud.

Det finns en inflytelserik tolkning av Jesu död som vi finner i boken Cur Deus homo (lat. ”Därför blev Gud människa”), skriven av Anselm av Canterbury. Hans språkbruk är dock inte hämtat från templens och domstolens världar utan från hederskulturens sfär. Faktum är att hans tolkning är så inflytelserik att många tror att det är den enda tolkningen av Jesu död, men så är det förstås inte. Anselm hävdade att människors många tillkortakommanden är så skändliga att Guds kränkta ära kräver antingen att mänskligheten straffas eller att det i stället erbjuds en gottgörelse (lat. satisfactio). Jesu död förstår han som en sådan satisfactio, som en ställföreträdande tillfyllestgörelse. Budskapet i Cur Deus homo är att Gud blir människa för att dö i människornas ställe. Kort sagt, Jesus föds för att dö.

Denna tankekedja argumenterar alltså med universell förtappelse som premiss. Svaret på detta dilemma kommer till uttryck i kristologi, soteriologi och missiologi – och hörnstenen är antropologin i den augustinska tolkningen av Rom 5:12. Många exegeter har emellertid påpekat att den grekiska textens ef’ hô pantes hêmarton – i motsats till den latinska översättningens in quo omnes peccaverunt – troligen ska uppfattas inte så att bibelversen uttrycker ett orsaksförhållande utan en överensstämmelse; det är inte fråga om inte kausalitet utan konformitet. Pauli budskap är sålunda inte att alla syndar eftersom Adam en gång syndade, utan att alla människor syndar liksom Adam syndade.

Många reagerar mot den gudsbild och människosyn som kommer till uttryck i den anselmska försoningsläran, och de söker därför andra sätt att uttrycka vad Jesu lära, liv, död och uppståndelse innebär. Är inte den teologi otillräcklig – och kanske även otillständig – som verkar hävda att Jesus primärt föds för att dö? Är inte Jesus – snarare än att hans död är ett sätt att råda bot på Guds kränkta ära – i första hand en konkretisering av den gudomliga närvaron i denna värld? Den tankelinjen betonar alltså att Jesus Kristus är ett synligt tecken på Guds osynliga läkande och upprättande väsen och välvilja. En sådan kristologi är därför sakramental. Kort sagt, är inte Jesus ett sacramentum för Guds kärlek, snarare än satisfactio för Guds vrede?