För ett antal år sedan kom rabbi Eiran Davies till mig med en idé: skulle vi kunna samla en grupp människor med olika professioner och olika inställning till omskärelse av gossebarn för att se om det var möjligt att föra ett respektfullt samtal om detta? Att skapa ett ”tryggt rum” (safe space) som möjliggör förståelse.
Debatten om omskärelse flammar ju upp med jämna mellanrum, och präglas ofta av starka känslor och värdeladdade ord som ”stympning”, ”barbariskt” eller ”primitivt”. Av olika skäl tog det några år innan vi kunde förverkliga idén om ett samtal under trygga förhållanden, och under de åren hann säkert två sådana debatter passera, en av dem i samband med att det isländska Alltinget ville lagstifta om ett förbud, vilket till slut förhindrades.
De yrken som vore intressanta att ha med i ett sådant samtal, kom vi fram till, var rabbin, imam, präst, jurist, barnläkare, barnmorska, journalist och en person som reflekterat över betydelsen av ”body modification”, alltså piercing, tatuering osv. Idén var att samla en sådan grupp för ett förtroligt samtal under ”The Chatham House rules” som säger att man får referera vad som sagts, men inte vem som sagt vad. Syftet var inte att uppnå konsensus, utan att skapa möjlighet till lyssnande och lärande, och kanske kunna använda den erfarenheten som modell för hur man kan komma vidare i denna fråga.
Vår lagstiftning är mycket bra
Till slut kunde vi i november förra året samla en grupp på Sigtunastiftelsen, som ställde mötesrum till förfogande och såg detta som en del i sitt arbete med religionsdialog. Vi arbetade i ett drygt dygn, vilket också medgav att vi kunde umgås informellt över en middag. När vi reste därifrån hade vi lärt oss mycket, både om själva ämnet och våra egna reaktioner kring det. Någon hade fått en tydligare inställning till något som hen inte varit så insatt i, och alla hade fått en större känsla för komplexiteten i frågan.
Det som jag framför allt tog med mig var en stor respekt för juridik och lagstiftning i allmänhet, och i synnerhet i denna fråga. Vår jurist förklarade bakgrunden till den nuvarande lagstiftningen, och hur lagstiftaren hade tänkt. Den lag vi har är en mycket intrikat balans mellan att tillgodose religionsfrihetens krav och barnets rätt. Den omedelbara bakgrunden var ett fall där en omskärelse hade skett på ett oprofessionellt sätt, med stort lidande för de utsatta barnen. Utifrån insikten att ett totalförbud troligen skulle leda till flera sådana oprofessionella ingrepp valde lagstiftaren att omgärda det med strikta ramar. Vi har alltså en mycket bra lagstiftning, och det vore synd att riva upp den.
För den som lever i ett sekulariserat samhälle, där religion förutsätts handla om mentala föreställningar är det svårt att förstå att religion tar sig kroppsliga uttryck. Därför är det viktigt att få tillfälle att lyssna till vad omskärelse betyder för judar och muslimer. (Det finns också kristna kyrkor som praktiserar omskärelse, men vi hade inte med någon representant för dem vid detta tillfälle.) I judendomen är b’rit mila, som är den hebreiska termen, helt avgörande. Det är tecknet på att en man tillhör den judiska gemenskapen, det är en obruten tradition som går tillbaka till Abraham. Det är också noga reglerat att b’rit mila ska ske på den åttonde levnadsdagen. Således är det omöjligt att leva som jude i ett land för förbjuder omskärelse av gossebarn.
Inom islam är omskärelsen en sedvänja som inte har samma centrala plats som i judendomen. Den motiveras främst av hygieniska skäl, och omnämns i samband med andra hygienföreskrifter som att klippa naglarna. Dock betraktas den av de flesta muslimer som något som är obligatoriskt.
Konflikt mellan rättigheter
Rätten att omskära sina barn hör alltså till religionsfriheten. Den kan också motiveras utifrån Barnkonventionen, som stadgar föräldrars rätt att fostra sina barn i sin religiösa tradition – eller barnets rätt att få del av sina föräldrars tradition. Men samtidigt kan omskärelsen stå i motsättning till barnets rätt till kroppslig integritet, och barnets rätt att själv välja tro och livsåskådning. Hur man väljer att vikta dessa rättigheter hänger förstås samman med ens syn på vad religion är, och hur viktig den är i en människas liv. Vi har inga problem med att det gör litet ont när vi vaccinerar ett barn – kan vi föreställa oss att tillhörigheten till en religiös gemenskap är lika viktig som hälsan?
Vi tog också upp genusaspekten av detta. Det har förekommit feministisk kritik inom judendomen som – utan att därför förespråka att sedvänjan ska upphöra – påpekar det problematiska med en initiationsrit som bara omfattar män. Det kan också upplevas som traumatiskt för en nyförlöst kvinna att lämna ifrån sig sitt barn till någon som ska göra något med det som de facto gör ont – även om hon principiellt är med på att det är en viktig rit. Vad gör det för den viktiga anknytningen mellan mor och barn, undrade barnmorskan i gruppen.
Debattens vågor kommer att gå höga igen med anledning av Centerstämmans beslut. Tänk om det istället kunde bli ett samtal med vilja till förståelse? Om denna text något litet kunde bidra till det bleve jag mycket glad.
Helene Egnell