Adventstiden handlar mycket om profetior och messiasförväntningar. Till första årgångens texter skrev vi några övergripande kommentarer om hur Matteus och Lukas använder de judiska skrifterna, om profetian i evangelierna och om messiasförväntningar vid vår tideräknings början, som är aktuella även inför årets adventstexter. du återfinner dem här. På Tredje advent finner vi en galaterbrevstext som blivit problematisk för oss genom Martin Luthers skarpa åtskillnad mellan lag och nåd, som är främmande för judisk tradition. Sebastian Selvén kommenterar detta nedan, och en tidigare text av Thomas Kazen över en annan galaterbrevstext kan också vara till hjälp. Den hittar du här.
Texterna i PDF-format
Första advent En vanlig dag på jobbet
Tredje advent Lagen och nåden de vandra tillsamman
Första advent: En vanlig dag på jobbet
Av Sebastian Selvén
I en vanlig landsortssynagoga träffas församlingen en lördagsmorgon för att hålla gudstjänst. Eftersom det är sabbat läser man ur Toran, Moseböckerna, som man gör även på måndagar och torsdagar, men efter de sju läsningarna som går till olika deltagare delar man nu ut en hedersläsning, kallad maftir. Denna gång går den till en gästande rabbin. Det betyder att det även är han som kommer att läsa haftaran, den läsning ur profeterna som knutits samman med veckans torastycke. Toran läses kontinuerligt, från 1 Mos 1:1 till 5 Mos 34:12, under ett år (den babyloniska traditionen) eller tre år (den palestinska traditionen). Profeterna läses i utvalda stycken som kopplas ihop med torastycket för att bilda en tematik, på samma sätt som även kristna bibelläsningar är uppbyggda, med evangelie-, epistel- och gammaltestamentliga läsningar som är tänkta att bilda en helhet.
Rabbinen som är på besök läser haftaran, vilken den här veckan är hämtad ur profeten Jesaja, och högläser den. Han predikar sedan utifrån den vilket i en antik synagoga var en sorts improviserad oration. Den kunde också innehålla överraskningar: en församlingsmedlem kunde ge en bibelvers som predikanten spontant skulle väva in på något sätt eller så kunde någon annan skriftlärd ge svar på tal i ett slags antik ”rap battle” där församlingen avgjorde en vinnare baserat på vem som hade snyggast vändningar eller roligast idéer. Gillade man inte predikan kunde man jaga ut predikanten.
Sådana här episoder är vanliga i judisk litteratur eftersom många bevarade midrasher, rabbinska texttolkningar, tycks vara bevarade minipredikningar som sedan traderats vidare. Just den här lördagsmorgonens förlopp är dock hämtat ur Lukasevangeliet 4:14-30, där Jesus gästar en synagoga i sin hemstad Nasaret i Galiléen. Historiciteten i episoden kan ifrågasättas – författaren har uppenbarligen aldrig varit i Nasaret då geografin är helt felaktig – men porträttet är tydligt: rabbi Jesus besöker synagogan, ”vilket han hade för vana”, och precis som man kan förvänta sig får han möjlighet att predika. Nu vinner han i det här fallet knappast pris för årets populäraste predikan men det kanske inte är mer än man kan förvänta sig under antiken – även en så god talare som Platon drömde om att få sin atenska publik att hålla tyst genom ordningsvakter med käppar.
Men Jesus, en rabbin som i likhet med andra rabbinska kollegor samlade sin ensemble – närmast sitt ”posse” – av beundrande lärjungar, som blev ihågkommen för den här lördagens fadäs tvåtusen år senare, kanske hade glömts av synagogan i Nasaret ett par år senare. Han var nog långtifrån den enda rabbinen som kom dit med sina följeslagare och som man gärna ville höra ett par ord från. Han var nog heller knappast den enda man jagade ut efteråt. Porträttet av Jesu judiska liv är spännande: hur han går har för vana att gå i synagogan, hur han där uppenbarligen ses som vilken rabbin som helst och är betrodd att få bibelläsningar och undervisa församlingen.
Vi får en glimt av Jesus och hans religiösa praktik genom evangelistens framställning och får också en historisk glimt av hur synagogans liturgi såg ut för tvåtusen år sedan: den liturgi som ligger till grunden för både dagens moderna judiska och kristna liturgiska traditioner då båda dessa växer fram ur den fariseiskt influerade synagogan snarare än ur tempelliturgin. I antikens Palestina läste man toratexterna i en treårig cykel och kunde också variera hur långa torastyckena var – man brukade ofta avsluta där det kändes naturligt – och profetläsningarna var därför mer löst valda. Därför stämmer inte den haftaratext Jesus läser med någon sabbatsläsning vi har idag, då den moderna judiska läsningscykeln är hämtad ur den mer organiserade babyloniska traditionen. Annars hade vi kunnat rekonstruera till och med vilken lördag på året Jesus enligt Lukas ska ha besökt synagogan. Oavsett får vi en inblick i en antik rabbins verksamhet – en vanlig dag fångad på ett ovanligt sätt, i en text som kom att få sin spridning utanför snarare än inom judiska kretsar och som därför lätt kan missförstås om man inte ser vilket ordinärt snarare än extraordinärt porträtt Lukas ger av den här lördagen.
Tredje advent: Lagen och nåden de vandra tillsamman
Av Sebastian Selvén
I ett brev från 1537 skriver Martin Luther att ”det finns ingen bättre konst genom vilken man traderar och bevarar den rena läran än att följa denna metod, nämligen att dela upp den kristna doktrinen i två delar: lag och evangelium. Och på så vis ställs två saker inför oss i G-ds ord, nämligen G-ds vrede eller G-ds nåd, synd eller rättfärdighet, död eller liv, helvete eller himmel.”[1]
Dikotomin mellan lag och evangelium, G-ds dom och G-ds nåd, det gamla och det nya förbundet, judiskt och kristet liv, är oumbärlig för Luther och lever stark än idag. Ta bara Anders Frostenssons Sv.Ps. 331, Ljus som liv åt världen gav: ”Moses gav oss lag och krav. Halleluja. Jesus lyfter bördan av. Halleluja.” Och ta bara hur den här söndagens episteltext är vald och sammansatt med andra texter.
Luthers teologi, som hämtar sina byggmaterial ur Paulus, byggde på att lagen var något G-d hade givit dels för att visa hur högt ribban låg och dels agera framkallningsvätska för mänsklighetens synder, det vill säga alla mänskliga handlingar. Alla människor hör helvetet till, även för en sådan synd som att hålla gaffeln i fel hand eller bara att andas. Mot denna mörka fond som G-ds förbund med det judiska folket utgjorde ställdes sedan G-ds nåd, i form av Jesus, genom vars offerdöd G-d kan räkna syndaren som rättfärdig. Människan är fortfarande precis lika syndig och inkapabel till en enda god gärning men genom döden på korset kan G-d se mellan fingrarna. På det sättet kan en människa vara simul iustus et peccator, alltigenom ond men betraktad som om hon vore rättfärdig.
Den här teologin har av förståeliga skäl ofta tonats ned i senare luthersk kristendom. Man har velat fokusera på G-ds nåd – och bortse från att anledningen att den är så viktig i Luthers teologi är för att den räddar oss, inte ur vardagens bekymmer utan från G-ds vrede. Dikotomin har dock ofta levt kvar när det kommer till lagen och evangeliet, eller gamla och nya testamentet. Lagen, domen, vreden lever där kvar, och lever alltför ofta kvar kopplad till de hebreiska bibeltexterna och judiskt liv. Judisk religion inbegriper död, straff och hårdhet medan kristet liv är fritt, utan lag och i kärlek och nåd.
Det här tänkesättet står inte bara i skarp konstrast mot exempelvis katolsk teologi. Det är också en gravt felaktig representation av hur lag och nåd fungerar i judiskt liv. Där är de två begreppen nämligen nästintill synonyma. G-ds största nådehandling där är ju att G-d ger sin lag för att avslöja sin vilja och blotta sina behov inom ramen för förbundet. Toran är en gåva och förbundet är ju redan i kraft. G-ds nåd behövs men inte för att rädda oss från G-ds dom. Mänskligheten kan bete sig tokigt åt och även vara grym men är på det hela taget så som G-d vill ha den, inte fallen eller på väg mot sin dom. Att följa buden är därför inte en ”gärningslära” utan ett sätt att tacka G-d på för G-ds godhet, vad Göran Larsson klarsynt har kallat ”lagen som evangelium.”
Det ironiska är dock att Luthers dikotomi mellan G-ds nåd och G-ds dom egentligen finner sin närmaste parallell i judisk teologi, i tanken på G-ds högra och G-ds vänstra hand. I judisk teologi ser man det som att G-d har två sidor, sin kärleksfulla högra sida, och sin rättvisa vänstra sida. Båda behövs – men den högra handen måste vara en hårsmån högre än den vänstra. Enligt Talmud är detta den bön G-d ber till sig själv: ”må det vara min vilja att min kärlek har företräde över min rättvisa!” I judiskt liv försöker man illustrera detta genom att ge högra sidan av kroppen företräde i många fall – man tar på sig högra skon först, sätter högra foten först över en tröskel och går på höger sida av synagogan upp till Torarullen om man fått en läsning. Men man får inte heller glömma den vänstra, så man knyter till exempel vänster sko först, när man går in i badrummet är det vänster fot först som gäller och man går ned från en toraläsning på vänster sida. Rättvisa och kärlek är båda oumbärliga men kärlekens vikt uttrycks här i lag och bud – eftersom de inte står emot varandra.
[1] WA 39 I, 361, 1-6.