”Jag känner mig inspirerad. Det är viktigt att få träffa andra som också tycker att dessa frågor är det viktigaste kyrkan kan ägna sig åt idag.” Det är ett citat från utvärderingen av konferensen för medarbetare i de nordiska folkkyrkorna om majoritetskyrkors makt och ansvar i religionsdialogen.
Den 10-12 februari samlades ett 40-tal medarbetare från de nordiska folkkyrkorna till konferens på temat The power and responsibility of majority churches in interfaith relations i Kyrkans Hus i Malmö. Därute härjade stormen men alla lyckades ta sig fram och stämningen var varm och förväntansfull.
Den som arbetar med religionsmöten i församlingen känner sig ofta ensam och saknar någon att ”bolla” tankar med. Ibland finns stödet tydligt från församlingens ledning, ibland inte. Men behovet av att reflektera tillsammans med andra finns där. Det är bakgrunden till dessa konferenser, vars syfte är att praktiker från kyrkan ska få möta teologer och forskare från akademin för inspiration och samtal.
Att göra detta i ett nordiskt sammanhang är viktigt: de nordiska lutherska kyrkorna har mycket gemensamt som gamla statskyrkor, majoritetskyrkor som nu ställs inför en ny situation i det mångreligiösa samhället – men det finns också tillräckligt mycket som skiljer för att mötet ska bli utmanande. Det här var åttonde gången vi möttes på detta sätt, och tredje gången som Sverige stod som värd.
Denna gång fokuserade alltså konferensen på hur vi handskas med situationen som majoritet på ett ansvarsfullt sätt. Ger det oss ett särskilt ansvar att ta initiativ till dialog – och hur tar vi det ansvaret på ett sätt som inte förtrycker den andre? Hur handskas vi med det faktum att vi har överlägset mest resurser i form av lokaler, ekonomi och personal?
Professor David Thurfjell från Södertörns högskola inledde med föreläsningen ”The Post-Lutheran mindset and the paradox of Scandinavian secularity”. Han påpekade bl a att tolerans är ett privilegium: den som sitter i en maktposition har råd att vara tolerant. Han lyfte också fram de lutherska rötterna till sekulariseringen: religionskritiken och tilliten till statliga myndigheter: ”Is it secular or merely Lutheran?”
I dessa konferenser ingår alltid någon form av rapport från de olika länderna. I år skedde den i form av exempel på situationer där maktrelationer blivit tydliga – på gott och ont. Pernilla Myrelid från Sverige berättade om hur några från Motala församling, som blivit inspirerade av en studieresa till Leicester, uppvaktade kommunen med önskemålet att ett lokalt interreligiöst råd skulle bildas.Hon ställde frågan om vi i Svenska kyrkan ibland är alltför ängsliga att våga ta initiativ till interreligiöst samarbete, något som anknöt till bilden av ”den blyga tigern” som David Thurfjell hade liknat kyrkan vid.
Hur ser då minoriteternas makt och ansvar ut? Kan man tala om att de har makt i någon mening? Det fick vi samtala med imam Salahuddin Barakat om. Som representant för en minoritet har han makt i bemärkelsen att kunna påverka sina trosfränder, menade Salahuddin Barakat. Minoriteter har också ett ansvar att stödja varandra, som han och rabbi Moshe David HaCohen gör i projektet Amanah. (Moshe David HaCohen förhindrades tyvärr att delta pga ett dödsfall i familjen.) Han skickade med rådet till majoritetskyrkornas representanter att arbeta teologiskt för att motverka den växande högerpopulismen i de egna leden.
Projektet Amanah drivs av två män med konservativ syn på sina religiösa traditioner, vilket är en poäng i sig: dialog får inte blir en angelägenhet bara för ”liberaler”! Men dialogen behöver också utmanas av frågor om rättvisa och jämställdhet. Anne Hege Grung, lektor i interreligiösa studier vid Oslo universitet, ställde dessa frågor i sin föreläsning ”Gender justice in Nordic inter-religious dialogues: imagining a shared future”.
Anne Hege Grung började med att se tillbaka på 90-talet då hon började arbeta med religionsdialog, och trodde att framtiden skulle präglas av goda relationer mellan trossamfunden, och att jämställdheten skulle ha en självklar plats i dialogen. Idag ser vi istället en växande högerextrem våg, där ”toxic masculinity” är en stor utmaning som vi först nu ser vidden av, och där kvinnor snarare bjuds in som ”token woman” än har en självklar plats vid konferensborden. Hon varnade för att rädslan för den Andre skadar vår kreativitet och vår förmåga att känna hopp och drömma om framtiden. Vi ska inte underskatta att det finns en rädsla att förlora sina privilegier, en rädsla vi själva bär på som medlemmar av majoritetskyrkor och majoritetsbefolkning, menade hon.
Samtidigt påpekade Anne Hege Grung att det har hänt mycket sedan 90-talet. Religionsdialog är vanligare än det var då, dialogen har blivit ”mainstreamed”. Hon citerade dialogveteranen Notto Thelle, som säger att man måste ha ett 30-årsperspektiv i religionsdialogen. Hon avslutade med en uppmaning till att återerövra vår mänsklighet i en tid där många vill avhumanisera ”den Andre” och därmed omedvetet avhumaniserar sig själv. Vi måste återta kreativiteten, fantasin och hoppet.
Efter ett besök av biskop Johan Tyrberg, som talade om dialogens betydelse utifrån sin valspråk ”Jordens salt”: kyrkan ska blanda sig i samhället och inte stanna kvar i saltkaret, blev det dags för forumteater. Med hjälp av teatergruppen Lazzi fick vi fundera över hur en situation som synliggör matkrelationer kan lösas.
Forumteater går ut på att skådespelarna spelar upp en situation där någon blir förtryckt, och sedan ger åskådarna möjlighet att gå in i en av rollerna och spela upp alternativa sätt att hantera situationen. Inslaget väckte både skratt och eftertanke, och möjligheten att närma sig svåra frågor på ett lekfullt sätt uppskattades av deltagarna.
Så återstod bara den gemensamma utvärderingen, i form av samtal och skrivande, ”brainstorming” kring idéer till tema för nästa konferens, som ska hållas i Finland, och en sändningsvälsignelse. Boka alltså hösten 2021 om du vill vara med och reflektera över ditt arbete med religionsdialog tillsammans med nordiska kollegor!
