Tala väl – Stilla veckan och påsk

Förutom de kommentarer som publiceras nedan finns det anledning att gå tillbaka till kommentarer som publicerats tidigare, smen som kan vara relevanta även i år. först och främst rekommenderar vi Krister Stendahls bok Den heliga veckan som finns på Centrum för religionsdialogs hemsida. Vi har ingen särksild kommentar till skärtorsdagen men rekommenderar läsaren att återvända till Jesper Svartviks inlägg från förra året, samt ett inlägg om bruket att fira ”kristen seder”.

Texterna finns att ladda ned som pdf, i några fall är pdf.en en längre version av kommentarerna som återfinns som löpande text nedan.

texterna i pdf-format

Palmsöndagen GT-text

Palmsöndagen Psaltartext

Palmsöndagen episteltext

Långfredagen- den rämnade förlåten ett uttryck för sorg

Påskdagen – ryktesspridning och apologetik

Annandag påsk – mötet med befriaren

Ymnigt ympade träd på Palmsöndagen? Judendom och konvertering

Av Sebastian Selvén

På Palmsöndagen, en kristen helgdag som redan ekar av judiska seder då ”palmkvistarna” man använder härstammar från det judiska lulav-knippet med palm-, myrten- och pilkvistar, stöter vi på en öppning mot det judiska i läsningen ur Jesaja 56:6-8 som talar om ”främlingar som sluter sig till J-HVH” och håller sabbat och deltar i tempeloffren. Här talas om de som kommer utifrån och träder in i Israels förbund. Samma tema tar Paulus upp i Efeseierbrevet 2:12-16 där han nämner de icke-judiska jesustroende som tidigare ”var utan Kristus, utanför medborgarskapet i Israel, utan del i förbunden.” Enligt Paulus har dock skiljemuren rivits mellan judar och icke-judar genom Jesus. En bild som används i Rom 11:17 är den om Israel som olivträdet, som de icke-judiska jesustroende inympas på.

Paulus skriver om hur judar och hedningar bör förhålla sig till varandra iden ungaJesusrörelsen(alltså inte om ”kristendomen” och ”judendomen”, då de identiteterna är senare). Orden har senare förståtts som ett exempel på en inkluderande kristendom jämfört med en utestängande judendom. Bilden av olivträdet med inympad gren har dock en nära parallell i rabbinsk litteratur (Vajiqra Rabba 1:2), med utgångspunkt i Hosea 14:6-8: ”Jag ska vara som dagg för Israel. Han ska blomma som liljan, han ska slå rot som Libanon… De som sitter i hans skugga ska återvända, de ska ge liv åt ny säd, de ska blomma som vinrankan. Hans rykte blir som Libanons vin.” Rabbi Abahu kommenterar:

De som sitter i hans skugga: Dessa är konvertiterna som kommer och tar skydd i skuggan av den Heliga Välsignade.
De ska ge liv åt ny säd: De blir rötter precis som Israel.
De ska blomma som vinrankan: Så som det står skrivet (angående resten av Israel, som liknas vid en vinranka): ”En vinranka fick du att resa ur Egypten…” (Ps. 80:9)

Att bilden av konvertiter som inympas på eller slår rot i trädet Israel använts av både Paulus och Abahu är inte konstigt. I såväl rabbinsk judendom som i kyrkan har man alltid tagit emot konvertiter. I antiken fanns det gott om icke-judar i synagogorna. Anledningen till att konvertering kom att bli ovanlig hade ingenting med judar att göra, utan med det faktum att både kristna och islamiska härskare belade konvertering till judendom med hårda straff. Att judisk konvertering har gått upp så drastiskt idag har inte att göra med ett skifte bland judar så mycket som ett i kristna majoritetssamhällen.

Judiska församlingar består i allt högre utsträckning av judar som valt sin judiskhet snarare än fötts in i den och det medför frågor. Det medför även frågor för kristna, som ibland tycks helt oförberedda på att någon skulle kunna lämna ett kristet liv för ett judiskt istället för tvärtom, som tidigare har varit den enda möjliga vägen. Däremot ändrar det inte den judiska grundhållning som säger att det inte finns något egenvärde i konvertiter. Anledningen till att judar inte missionerar är ju inte för att man vill hålla murarna höga till en exklusiv grupp utan för att man kan nå G-d lika bra genom andra religiösa traditioner. Varför ska en muslim bli jude när islam är en fullgod väg att nå G-d på?

Mission är för många judar – liksom för många andra minoritetsfolk – inte ett positivt laddat ord utan tvärtom en kod för kulturellt folkmord: att utrota en grupp inte genom att döda medlemmarna i den utan genom att få dem att upphöra med att vara sig själva. Det har ofta varit det uttryckliga målet i kristen mission att judar ska upphöra att vara judar. Även om personerna i sig överlever så ska judenheten upphöra att finnas som grupp och religiös tradition. Man kan fråga sig vad för typ av inkludering det är och om man inte då hellre blir exkluderad. Bilden av rötter och grenar är också vacker inom den judiska och den kristna gruppen. Som bild för relationen mellan dem är den dock inte helt oproblematisk: har judar något att säga till om när kristna beskriver fram sig själva som inympade på Israels träd? Vill vi ha den där grenen där? Inom kristendomen är det viktigt att ingen längre är jude eller grek, och inom det judiska folket är konvertiter en del av rotsystemet. Men hur förgreningarna, vare sig de är de oliv-, palm- eller andra grenar, förhåller sig till varandral är något vi måste reda ut tillsammans.

Palmsöndagen – Gud gör sig själv till pilgrim

Av Ulf Lindgren

Nu är det åter dags för intåget i Jerusalem. En text vi läser tre gånger under kyrkoåret. Men det är ju här den hör hemma, som inledning till påskhögtiden. När Jesus kommer ridande för att delta i påskfirandet låter evangelisterna människorna brista ut i sång: Välsignad han som kommer i Herrens namn. Ord som inte är så oskyldiga som de kan verka. I själva verket är de ett citat från psalm 118. Forskarna tänker sig att just den psalmen speglar en rituell praxis från de stora vallfärdshögtiderna, varav påsken var en. Då stod templets präster uppe på tempelmuren, medan pilgrimerna kom vandrade upp för backarna mot portarna. En dialog mellan dem utspann sig. Prästerna välsignade de som kom i Herrens namn och uppmanade dem att med palmblad i händer forma sig till procession och träda in i Herrens tempel.

Just uttrycket välsignad den som kommer i Herrens namn riktas alltså till folket som närmar sig templet. Evangelisten bryter loss uttrycket från detta sammanhang och låter nu istället ropet höras inte i templet utan på gatan, inte till folket utan av folket, mot en specifik person. Kanske är ropet evangelisternas försök att skapa ny mening efter att templet förstörts och vallfärder inte längre var möjliga. Texten låter templet förvandlas till Kristus, som kommer till människorna. Gud har gjort sig själv till pilgrim. En kreativ nytolkning helt i judisk tradition…  

Palmsöndagen – skiljemuren en metafor för fiendskap

Av Jesper Svartvik

För att förstå den äldsta kristenhetens teologiska sammanhang och frågeställningar är det av yttersta vikt att vara medveten om att det då fanns två olika kristna grupperingar: judekristna och hednakristna. Med andra ord, somliga som tillhörde den tidigkristna rörelsen var judar som var bekanta med de heliga texterna, troligen hade deltagit i synagoggudstjänster hela livet, och gissningsvis hade offrat i Jerusalems tempel i samband med de stora högtiderna. Andra kristna var hedningar, de var alltså icke-judar som blivit intresserade av judiska texter, teologiska tankegångar och liturgier. Tron på Jesus var för dem vägen till Israels Gud. Vägen till Gud var alltså radikalt annorlunda för hednakristna än för judekristna. Om vi bortser från detta faktum har vi svårt att uppfatta några av de mest grundläggande motiven i den äldsta kristna skriftförståelsen och skriftanvändningen.

Det finns nog ingen text i Nya testamentet som tydliggör detta i lika hög grad som Efesierbrevets andra kapitel. Det är troligen den nytestamentliga text som mest explicit använder det rumsliga bildspråket för att beskriva hur tron på Kristus förde människor närmare Gud. De som en gång var ”långt borta” hade nu kommit ”nära”.

Det finns många skäl att anta att brevet primärt riktar sig till hednakristna. Det är den grupp som avses med följande beskrivning: ”… ni som en gång var långt borta [har nu] kommit nära, genom Kristi blod” (Ef 2:13). Vi ser här på ett fascinerande sätt hur den grundläggande betydelsen av ”offer” (hebr. qorban) blir synligt. Moshe Halbertal har i boken On Sacrifice påmint om att offer i antiken var det som förde människor nära Gud – och Kristus är enligt nytestamentlig teologi den som för hedningarna nära Gud.

Hat mellan människor är grundproblemet

Vad är det egentligen som åsyftas med begreppet ”skiljemuren” (grek. to mesotoichon tou fragmou) i Efesierbrevet 2:15? De sedvanliga tolkningarna kan inordnas i fyra huvudkategorier. (a) stängsletmellan hedningarnas förgård och Israels gård i Jerusalems tempel.(b) den judiska uppfattningen att det är nödvändigt ”att bygga ett staket runt [de bibliska] buden” (c) ett slags skiljemur mellan himmel och jord, mellan Gud och människor. (d) Den fjärde tolkningen väver samman ”skiljemuren” med nästa sats som handlar om ”Lagen”. Kristi verk skulle i så fall först och främst innebära att den judiska Lagen upphävs. Detta har varit en synnerligen inflytelserik tolkning, inte minst i den lutherska traditionen.

I min bok Försoning och förvandling redovisar jag varför ingen av de fyra tolkningarna är övertygande. Vad kan det då vara som avses med skiljemuren? Det femte och mest övertygande svaret är att uttrycket verkligen är en metafor. Nelson Goodman har sagt att en metafor är ”teaching an old word new tricks”. Om det grekiska uttrycket to mesotoichon tou fragmou bara vore en referens till Jerusalems tempel skulle det inte vara en metafor. Om det däremot är ett bildspråk är det en metafor. Om det åsyftar det som verkligen åtskiljer människor, nämligen osämja, hat och fiendskap, är det en metafor. Det är ju faktiskt också detta som explicit anges i Efesierbrevet. Det är ”fiendskapen” (grek. hê echthra) som är den verkliga skiljemuren mellan människor och folk. Den verkliga skiljemuren människor emellan är inte olikhet utan oförsonlighet.

Det är hat människor emellan som är grundproblemet. Därför är den förkunnelse som sprider förakt för andra grupperingar djupt bekymmersam.

En intressant men sällan åberopad parallelltext till Efesierbrevet finner vi i Andra Baruksboken. Det är särskilt följande avsnitt som är av intresse eftersom det visar att det finns ytterligare en möjlighet att tolka texten om skiljemuren i Efesierbrevet:

Det handlar om okunskap…

”Han för vars skull djupen kommer till, på samma sätt som höjderna och tidernas begynnelse, [är] ditt ords tjänare, han som uppenbarar för dem som fruktar [honom] det som är förberett för dem så att han nu kan trösta dem. Han uppenbarar mäktiga verk för dem som inte har kunskap. Han river ned hindret [syr. syga] för dem som inte har någon kunskap, och skingrar mörkret och uppenbarar det fördolda för dem som är fläckfria, för dem som i tro har tjänat dig och din Torah ”(2 Baruk 54:3–5).

Andra Baruksboken är sannolikt skriven efter det andra templets fall. Med andra ord, om Efesierbrevet är deuteropaulinskt är de två texterna någorlunda samtida. Det som är särskilt intressant i detta sammanhang är att Andra Baruksbokens författare talar om en nedriven skiljemur, men i detta fall är det inte en påstådd judisk chauvinism som utgör problemet utan människors okunskap, som Gud råder bot på genom att uppenbara sina mäktiga gärningar: Gud ”river ned skiljemuren för dem som inte har kunskap”. Det är alltså ett teologiskt utanförskap som är problemet, inte det teologiska ”innanförskapet”. Detta är ett motiv som förekommer i exempelvis Jesaja där det talas om en slöja som ännu skymmer sikten för de icke-judiska folken, men att denna en dag ska utplånas:

Herren Sebaot skall på detta berg hålla gästabud för alla folk [le-khol-ha-ʻammim], ett gästabud med feta rätter och starkt vin, med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin. På detta berg skall han utplåna den slöja som höljer alla folk (kol-ha-‘ammim), det dok som skyler alla folkslag [kol ha-gojim] (Jes 25:6f.).

… och andlig klarsyn

Än en gång, det handlar alltså om att de icke-judiska folken ska erhålla andlig klarsyn, inte att det judiska folkets särart ska utplånas.

Den Jesajatext som emellertid är mest näraliggande Efesierbrevets formulering ”fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära” finner vi i den nittonde versen i det femtiosjunde kapitlet (som i dagens synagogor läses på jom kippur, Försoningsdagen): ”Frid och lycka åt alla, fjärran och nära, säger Herren.” I den hebreiska texten upprepas ordet ”frid”: shalom shalom la-rachoq we-la-qarov, amar Adonaj (ordagrant ”Frid, frid till den fjärran och den nära, säger Herren”). Fridens budskap måste sålunda gälla såväl den som förr var fjärran som den som redan tidigare var nära.

Syftet med att hänvisa till dessa texter från Andra Baruksboken och Jesajaboken – har varit att visa att det finns ett fullgott alternativ till den sedvanliga triumfalistiska läsning som förenklande fastslår att förutsättningen för goda relationer mellan judar och icke-judar är att ogiltigförklara judiskt liv. I ljuset av de texter som har citerats framstår det som långt troligare att det handlar om att de som förr var fjärran nu har kommit nära (jfr hebr. qorban). Därmed är ”fiendskapen” (grek. hê echthra) upphävd. Kort sagt, judisk förbundstrohet är inte ett teologiskt problem, men det är däremot hedningars teologiska utanförskap. Poängen är inte att ett hednakristet liv skulle vara överlägset ett judiskt liv, utan att också hedningarna tack vare Kristus erhållit en förbundsrelation, liknande den som Israel redan åtnjuter.

NB: En längre version av texten återfinns som pdf ovan.

Långfredagen – Förlåtens rämnande ett uttryck för sorg

Av Jesper Svartvik

Förlåtens rämnande har spelat en stor roll när kristna formulerar de teologiska konsekvenserna av Jesu död. Här presenteras tre tolkningsförslag som var och en förknippas med en känsloyttring: vrede, glädje och sorg.

Ett tecken på Guds vrede?

En första tolkning är att uppfatta det sönderrivna förhänget i templet som ett uttryck för och en konsekvens av gudomlig vrede över att Jesus av Nasaret har blivit förrådd och dödats. Den som noggrant läser de nytestamentliga evangelierna noterar snart att det enligt dessa texter finns olika grupperingar som samverkar för att röja Jesus ur vägen, framför allt representanter för tempelaristokratins ledare och den romerska ockupationsmakten. Detta faktum har emellertid inte spelat någon viktig roll i texternas verkningshistoria. I stället har allt ljus riktats mot hela det judiska folket: judenheten presenteras inte som Jesu systrar och bröder utan som hans cyniska bödlar. Denna förskjutning kan noteras redan i de nytestamentliga evangelierna, men är riktigt uppenbar först i texter från andra århundradet. Av tre skäl brukar Melitons påskpredikan Peri pascha (”Om påsken”) nämnas i detta sammanhang: för det första skrivs denna text av en inflytelserik kyrkoledare. Meliton (d. c:a 180) var nämligen biskop i den antika staden Sardes. För det andra är detta en text som tydligt anklagar hela det judiska folket för Jesu död. För det tredje präglas texten av en högkristologi, där det finns  en betoning på det gudomliga hos Jesus. Det är därför inte vem som helst som har avrättats på korset: det är Gud själv som har blivit mördad.

Jeremy Cohen har påpekat hur tydligt det är i denna text att det är enbart judar som utpekas som skyldiga till detta oerhörda mord och oerhörda brott. Icke-judarna – beskrivna som ”hedningarna”, ”oomskurna” och ”främlingar” – tillber, beundrar och ärar honom, men det judiska folket dödade honom mitt under den stora högtiden. Med andra ord: dels är inga andra än judar skyldiga till detta oerhörda mord, dels är alla judar skyldiga till detta oerhörda brott.

Melitons påskpredikan ger uttryck för en aggressiv och anklagande tolkning av Jesu död. Guds vrede riktas mot det judiska folket för vad det har gjort. Tyvärr utgör den inte ett undantag. I stället är det så att processen mot Jesus ofta utläggs på ett sådant sätt att konsekvensen blir att den uppfattas som en process mot judar: dåtida judar, nutida judar, ja, alla judar i alla tider anklagas för Jesu död.

En anledning till glädje?

Förlåtens rämnande som en anledning till glädje är en tolkning som är vida spridd, inte minst på Internet som rymmer en hel del generaliserande teologi. I dessa anakronistiska tolkningar presenteras templet som en institution som stod i vägen för människors gudsrelation. Ett exempel på detta är en suggestiv video av YouTube-predikanten Dan Stevers, där texten lyder som följer:

The curtain separated a holy God from sinful man.
Man created the veil by turning against God.
But he could not tear it down.
It was too high
and too thick.
It was said that even the strongest horses tied to each side
could not pull the veil apart.
Only God could tear the veil.
…
The barrier between God & humanity was removed.
The veil was torn.

Förhänget i templet presenteras alltså inte bara som ett hinder utan dessutom som ett uttryck för människors bortvändhet från Gud. Här får emellertid textförfattaren problem med bibeltexterna eftersom det ju är Gud själv som både uppmanar folket att bygga tabernaklet och ger tämligen exakta instruktioner om hur det ska byggas. I det tjugosjätte kapitlet i Andra Moseboken beskrivs noggrant hur tabernaklet, inklusive förhänget, ska utformas.

Med andra ord, tempelkritiken är så viktig för ersättningsteologin att den tvingar dess anhängare att negligera det som är uppenbart i Bibeln, nämligen att tabernaklet uppfördes på Guds uppdrag och utformades enligt Guds instruktioner. Den som vill undvika ett anakronistiskt förhållningssätt upptäcker snart i de bibliska texterna ett helt annorlunda förhållningssätt: tabernakel och tempel är platser för gudsmöten, inte symboler för motsatsen. De gör det möjligt för människor att närma sig Gud. De är inte hinder som medför att människor fjärmar sig från Gud.

Den gnagande frågan är alltså om det verkligen är glädje som kristna ska förväntas känna vid korsets fot? Vad får detta för konsekvenser för syn på tortyr och människors lidande idag? Är det inte snarare helt andra känslor än glädje som fyller oss när vi tänker på all smärta i vår värld? Detta leder oss nu till den tredje tolkningen.

Ett uttryck för gudomlig sorg ― och omsorg?

För att frilägga en tredje tolkning behöver vi reflektera över vad det iturivna tempelförhänget symboliserar. Inom judendomen finns bruket att i dödens närhet riva sönder sina kläder. Den hebreiska termen för detta bruk är qeri‘ah. Numera görs detta i samband med begravningen, men tidigare var det så att när en anhörig gick bort rev de sörjande sina kläder; de som inte var närvarande gjorde det när dödsbudet nådde dem.

Av flera skäl är följande avsnitt från Andra Kungaboken av särskilt intresse för den som är intresserad av händelserna i samband med Jesu död: det handlar om Elia (vars namn ju nämns vid Jesu död), den sörjande river sina kläder, han river dem i två stycken, och dessutom riktas orden till en fader (2 Kung 2:12):

Elisha såg det [dvs. att Elia for upp till himlen i en stormvind], och han ropade: ’Min fader, min fader, du Israels vagnar och ryttare!’ När han inte såg Elia längre grep han tag i sina kläder och rev itu dem [dvs. i två stycken].

Även Gud visar sin sorg genom att riva sin klädnad. Roger David Aus skriver: ”It was natural for the rabbis to think that God in mourning rent His royal purple garment in heaven when His dwelling on earth, the Temple, was destroyed by the Babylonians.” Sammanfattningsvis, i judisk tradition finns bruket att de sörjande river sina kläder i samband med en anhörigs död.

Templet var den gudomliga närvarons konkretisering. Det uppfattades som en mötesplats mellan Gud och människor, inte Guds gömställe. Templet och dess förhänge var symbolen för Guds närvaro, inte en gudomlig frånvaro.

Eftersom templet uppfattas som den gudomliga närvarons konkretisering är det inte svårt att föreställa sig att förlåtens rämnande kan ha uppfattats som ett uttryck för sorg. Gud river sin klädnad i samband med att Jesus dör.

Ett intressant samband påpekas av Abraham Joshua Heschel i boken Heavenly Torah. Han citerar där Han citerar där en medeltida källa som framhåller den stora likheten mellan de två orden qeri‘ah (”sönderrivande”) och raqia‘ (”fäste”, ”valv”) som används i skapelseberättelsen. ”Gud sade: ’I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vattnet från vatten” (1 Mos 1:6). Detta samband finns faktiskt i årets textläsning i Matt 27:51: när Gud i sorgens stund river sin klädnad (qeri‘ah) vacklar fästet (raqia‘) och det uppstår en jordbävning. I dödens närhet rämnar allt.

Enligt den tredje tolkningen kan alltså förlåtens rämnande uppfattas som ett uttryck för gudomlig sorg över det som sker.

I en av Heschels dikter finns ett liknande samband mellan den Gud som visar sin sorg genom att riva sin klädnad och uppmaningen att visa medmänniskan omsorg. De orden får utgöra en påminnelse om att teologin aldrig får isoleras från etiken – och om vikten av att känna den Andres smärta som sin egen. Här återges den i svensk tolkning:

 Som brinnande vedträn törstar efter lågor
så tåras mina ögon inför Dig, o Gud,
som river Din klädnad i sorg över denna värld –
Låt oss se hur Ditt ansikte speglas
i våra ögons pupiller.
Och jag har svurit
att låta mina ögon återspegla varje solnedgång,
mitt hjärta aldrig förseglat,
mina ögon aldrig förslutna.

NB: En längre version av texten återfinns som pdf ovan.

Påskdagen – ryktesspridning och apologetik

Av Simon Hedlund

Påskdagen är här, och vi får åter igen veta att Jesus uppstått från de döda. Han var död men se Han lever, hallelujah! I år läser vi Matteusevangeliets återgivning av de händelser som ägde rum den där fantastiska dagen, då Maria och Maria kom till graven bara för att upptäcka att den var tom.

I den berättelsen återfinner vi också en säregen passage som inte finns med i de andra evangelierna. Vi får möta två vakter som tillsammans med översteprästerna kokar ihop en historia om gravplundring. Att Jesu lärjungar stal Hans kropp för att kunna hävda att Han uppstått, ett rykte som enligt Matteusevangeliet spreds ”bland judarna” också i hans tid.

Många är de exegeter som ifrågasätter om denna berättelses faktiskt ägt rum, dess historicitet. Dels är den särstoff för Matteus, och alltså inte understödd av andra evangelister. Dels verkar den förutsätta att översteprästerna och soldaterna skulle ha träffats på Sabbaten, vilket är osannolikt. Vidare riskerade soldater som somnade i tjänsten dödsstraff, så att de frivilligt skulle berätta det anses även det osannolikt. Å andra sidan, nog kan man tänka sig att människor, såväl präster som soldater, agerat irrationellt i chocktillstånd, och att Matteus kan ha haft sina egna, särskilda, anledningar att ta med den här berättelsen.

Oavsett dess historicitet är det dock sannolikt att det rykte som nämns om att lärjungarna stulit Jesu kropp faktiskt var ett problem i Matteus kontext, och därför kom den här perikopen med i evangeliet. Man ville redovisa ett försvar. Det är sedan ingen överraskning att skulden ligger hos just översteprästerna. Den gruppen ligger i Matteusevangeliet bakom en hel del, inte minst Jesu död. De är framställs som den religiösa eliten som inte ville ha en upprorsmakare eller konkurrent på halsen. Från de Kristustroendes ståndpunkt är de alltså sådana som förleder folket, mutar och ljuger. Här bär de också ansvaret för att somliga inte tror att Jesus uppstått.

Det finns således en skarp udd riktad mot ”etablissemanget”. Det som dock inte finns är antisemitism. Berättelsen är inget ställningstagande angående judendomen, som många Kristustroende fortfarande ansåg sig vara en del av, utan helt enkelt en apologetisk förklaring, historisk eller ej, som skulle bemöta ett rykte som spridits om Jesu uppståndelse. Skulden för ryktet ligger på ”eliten”, motståndarna till Jesus, medan Jesus kommit som en ”underdog” och besegrat till och med döden.

Som predikant kan det såklart vara svårt att i påskdagens förväntade glädje ha en utläggning om historicitet och problematiska rykten från före år 100. Men nog kan vi alla sätta oss i evangelistens skor – tänk om Armand Duplantis hade satt sitt världsrekord (i skrivande stund 6.18) utan kameror, och så hade stavhoppseliten hävdat att han hade en för lång stav när det hände. ”Att de där förbaskade stavhopparna ska ljuga om vår Duplantis!” Nog hade vi blivit arga om våra ungdomar gav upp på stavhoppsdrömmarna när idolen kallades lögnare. Nog hade vi berättat för alla vi kunde om de där lögnaktiga stavhopparna som snackade ner vår Duplantis. Men inte hade vi gjort det för att vi avskydde stavhoppare! Nej, vi hade gjort det för att alla skulle kunna veta att han besegrade den där dödligt höga höjden, och när han gjorde det så gjorde vi alla det. För när någon vinner i sport, då vinner hela landet. Och när Jesus besegrade döden, ja då gjorde även vi det.

Kristus är uppstånden, och tack gode Gud för det!

Annandag påsk – mötet med befriaren

Av Håkan Bengtsson

Påskens texter hör till de mest dramatiska i Nya testamentet. Annandagens tema med mötet med den uppståndne manar till mer eftertanke, men också till ansvar. De flesta uttolkarna av evangeliernas uppståndelsetexter brukar påpeka att evangelisterna skildrar mycket omvälvande händelser. De lärjungar som möter den uppståndne känner först inte igen honom. Det gör de däremot i Annandagens evangelium.

När Johannes skildrar Jesus möte med de samlade lärjungarna sker det mot bakgrund av olika teman vilka tidigare reflekterats i evangeliet. Johannes låter dessutom två olika lärjungakonstellationer (Petrus-älsklingslärjungen och Maria från Magdala-Thomas) kontrastera sina upplevelser och känslor efter uppståndelsen. Inte förvånande handlar det om att se och tro.

Annandagens evangelietext befinner sig precis mittemellan dessa berättelser och är kort och kondenserad. Den börjar i rädsla och förkrympthet, men slutar i hopp och förtroende. Lärjungarna är nu tillsammans för första gången sedan Jesus hållit sitt avskedstal (kapitlen 14-17), där löftet om ”hjälparen” syftar fram mot den tid då Jesus inte är kvar bland lärjungarna. När Jesus hälsar sina lärjungar anknyter han till ett annat löfte i avskedstalet, nämligen friden som de skulle få (14:27): ”frid åt er alla”. Jesus hälsning föregår det som evangelisten Johannes tänker sig som själva avslöjandet. Jesus visar sina händer och sin sida, det vill säga sina sår, lidandets spår. Det är då som lärjungarna känner igenom honom och bli glada. Sedan sker ett av de stora momenten i Johannesevangeliet. Jesus ger dem liv (jfr. 10:10b).

Han andades på dem och det är samma yttryck används i Septuaginta när Gud ger liv åt den första människan, 1 Mos. 2:7). I influensatider skulle detta betraktas som allmänfarlig verksamhet. I Johannes betyder det att Gud ger lärjungarna livet åter, efter förtvivlans natt. De får del av hjälparen, Guds livgivande kraft. Lärjungarna får också sitt uppdrag, att gå ut och lösa människor från bundenheten, från synd och skam.

Om man tar fasta på att det är mötet med befriaren som är en bärande tanke för Annandagens texter passar den gammaltestamentliga texten från Jeremia 31 utmärkt. Temat i kapitlen 30-31 börjar med löftet om återupprättelse, går till det trösterika återförandet landet och till slut ett förnyande av förbundet. I vår aktuella text från 31:9-13 proklameras Israels återupprättelse för de andra folken. Folkets sorg och förnedring vänds i glädje och tröst (31:13).

Episteltexten från 1 Petrusbrevet 1:18-22 är mer problematisk då den uppvisar kontrasterande tolkningar mellan judiskt och kristet liv. Det gäller främst frasen ”det meningslösa liv som ni övertagit från era fäder”. Läses frasen i brevets sammanhang får man konstatera att den korresponderar mot den antijudisk polemik som uttrycks i versarna 10-12. Den judiska förståelsen av befrielsen skulle vara ofullständig. Texten är i det här avseendet illa vald för Annandag påsk. Den går dock att läsa den som en uppmaning till glädje och tacksamhet för den räddning Gud berett. Utläggaren bör dock avhålla sig från att kontrastera Jesus befrielse mot andra offergärningar.

Ett annat problem i texterna är Johannesevangeliets korta fras ”av rädsla för judarna” (20:19). Den är en del av evangeliets negativa attityd mot dem som inte tror på Jesus. Men bilden är komplicerad. Det finns en grundton i evangeliet som framhåller att grunden för Guds räddning för världen har sin grund i den judiska traditionen. Många sekvenser i evangeliet är uppbyggda kring olika judiska högtider där förutsättningen är just Guds förbund med det judiska folket. Den berömda passagen i 4:2: ”frälsningen kommer från judarna” understryker detta.

I de flesta fall fungerar dock etiketten ”judarna” som debattörer, motståndare eller konspiratörer mot Jesus. Frasen ”rädsla för judarna” återfinns på fyra ställen i evangeliet (7:13, 9:22, 19:8 och i vår text 20:19). På samtliga ställen anger den skälet till varför människor underlåtit att handla, eller varför de dragit sig undan.

En del forskare anser att den grupp som ligger bakom Johannesevangeliet har genomgått olika konflikter med olika närliggande grupperingar, varav den kanske mest avgörande var konflikten med en judisk grupp. En sådan teori är inte bara av akademiskt intresse då den kan förklara varför Johannesevangeliet i hög grad är polemiskt och nedvärderande mot ”judarna”. Det är oansvarigt av en utläggare att återupprepa ett sådant polemiskt perspektiv, utan att problematisera eller varna för det. Rådet blir att i stället för att fokusera på Johannesevangeliets mörka sidor, bör utläggaren snarare parafrasera Jesus hälsning: ”Frid åt er alla”.

NB: En längre version av texten återfinns som pdf ovan.