Tala väl – påsktiden

Andra söndagen i påsktiden – vilka är ”Guds folk”?

Av Anders Göranzon

Denna söndag förstärker och understryker påskens budskap om uppståndelsen. Nu handlar det inte bara om själva Kristus-händelsen utan om de reaktioner den väcker. Det som binder ihop evangelieläsningen med framför allt Sakarjatexten är frågan hur svårt det är att tro på de gärningar som Gud utför. För den predikant som vill anknyta till Sakarjatexten kan det alltså vara klokt att ha med det perspektivet. Samma frågeställning finns i episteltexten, men här är inte tvivlet i förgrunden utan brevskrivaren betonar att brevmottagarna tror utan att se: ”… ni ser honom ännu inte men tror på honom …” vilket direkt anknyter till Jesusordet hos Johannes: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror.”

Det finns ändå anledning att, utifrån Sakarjatexten, säga några ord om ett annat motiv, nämligen ”mitt folk”. Utifrån samtalsdokumentet ”Guds vägar” är det viktigt att som grund slå fast ”att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet”. Den fråga som ändå dyker upp från tid till annan är i vilken utsträckning även kristenheten kan beskrivas som ”Guds folk”. Därför vill jag skriva några rader om det. Inte i första hand för att predikan denna söndag bör handla om detta, utan för att inte predikan ska hamna snett.

Medvetenhet om riskerna

Att kristna både i Nya testamentet och under kyrkans historia beskriver sig som ”Guds folk” är ett faktum. Det är min utgångspunkt i detta resonemang. Metaforen används. Mitt syfte är att de som idag gör det, ska göra det i medvetenhet om riskerna. Jag skriver för att jag mött predikanter som i försiktighet undrar: är all jämförelse mellan kyrkan och gudsfolket, i det vi kallar gamla testamentet, uttryck för ersättningsteologi? Jag menar att det inte behöver vara det. Om vi är medvetna om ”att Guds förbund med det judiska folket äger fortsatt giltighet” går det att också använda denna bild i den kristna kontexten. Exempel på detta finns exempelvis inom kampen mot slaveriet i de amerikanska sydstaterna eller i antiapartheidrörelsen i Sydafrika.

I dessa exempel blir det tydligt att anspråket på att Gud finns med i kampen för befrielse inte exkluderar Guds ingripande i andra folks kamp för befrielse. Tanken är snarare att Exodusberättelsen blir en typos för det som även sker i den innevarande tiden. Resonemanget ”på samma sätt som Gud befriade sitt folk ur slaveriet i Egypten, tror vi att Gud också vill att vi i vår situation ska befrias”. Det handlar om ett ”både och” – inte ett ”istället för”.

Den som i sin förkunnelse – eller i andra sammanhang – plockar upp ”Guds folk”-metaforen bör vara medveten om denna distinktion. Skulle denna tematik bli aktuell andra söndagen i påsktiden, i predikan över tredje årgångens läsningar, kan det vara bra att också inkludera en aspekt ur episteltexten. I det sammanhanget handlar en eskatologisk räddning. Det är himlen som avses.

Arvet – en bild som kan fungera

Brevskrivaren talar i sammanhanget om ”ett arv”. Med arv fungerar det ibland så, att den som skriver ett testamente, utöver bröstarvingar och andra närstående, inkluderar andra personer eller organisationer. Det är ett sammanhang som ofta skapar konflikter och inte sällan leder till rättsliga processer. Men när det fungerar väl är de olika arvtagarna glada för att de får del av arvet på något sätt. Eventuellt kunde denna bild, om den genomförs på ett klokt sätt, kunna uttrycka relationen mellan det judiska folket och kyrkan på ett begripligt sätt. Väldigt många har erfarenhet av hur fel det blir när avundsjuka och tankar om exklusivitet får fäste och resulterar i en arvstvist.

Men frågan är svår och det är lätt att bli missförstådd. Min rekommendation är därför att just denna söndag att den som vill använda Sakarjatexten inte fokuserar på detta motiv. Då är det rimligare att predika med utgångspunkt från svårigheter att tro på Guds mäktiga gärningar.

Texten som PDF.

Tredje söndagen i påsktiden – olika bruk av Psalm 23

Av Ulf Lindgren

Psaltarpsalmen Herren är min herde är en av bibelns mest kända texter. I kristen tradition har den använts och används i högsta grad än idag som tröst när livet känns svårt. Många som har ångest eller psykiska problem ringer på nätterna till Jourhavande präst och ber att just den bibeltexten ska läsas högt för dem. Den har åtminstone i Svenska kyrkan blivit något av själavårdens grundtexter, som påminner om att Gud inte övergivit trots att livet känns becksvart.  

Så används inte texten i judisk tradition. Genom att metaforen med herden så tydligt tagits upp av Jesus själv, som en bild av honom, har psalmen kommit att förknippas med kristen tradition i så hög grad att man undvikit den i judiska sammanhang. Idag är det en text som rabbiner eller kantorer främst läser vid begravningar. Då har talet om ängar och dukade bord blivit till bilder som inte i första hand tröstar nu utan påminner om att den döde nu blivit omhändertagen av Gud och vilar tryggt i Guds hand. Psalmen har alltså blivit en beskrivning av evigheten.

Denna process är ett uttryck för att influenser inte bara gått från judiskt till kristet utan också åt andra hållet. Under medeltiden lånade judiskt tänkande in mycket kristet material, inte minst sådant som skildrade tiden efter döden. Detta påminner oss återigen om att det judiska och det kristna är två religiösa strömningar som växer fram samtidigt och inspirerar varandra under årtusendena.

Texten som PDF

Tredje söndagen i påsktiden – Goda och dåliga herdar

Av Katarina Lamos

Den övergripande tematiken i den tredje årgångens texter om den gode herden är den återkommande beskrivningen av herden som den som ansvarar för andra. Texterna låter både läsaren påminnas om sitt behov av ledning, beskydd och att hjälpas från att gå vilse – men också om de situationer då ett herde-/ledaransvar istället är aktuellt för läsaren själv.

Författaren till 1 Petrusbrevet skriver fram hur han önskar att ledarna i de Jesustroende församlingarna ska förhålla sig till sitt ledarskap – de ska ta sig an det inte av tvång utan självmant, inte av vinningslystnad utan av hängivenhet. Flocken är något de anförtrotts, och herdeaspekten av ledarskapet betonar värden som förtroende och ansvar framför sådana som makt och kontroll. I evangelietexten betonas den fysiskt konkreta relationen mellan herde och får som central: fåren hör herdens röst, känner igen den och följer med honom. På samma sätt beskriver texten ur Jeremia herden som den som skyddar flocken från rädsla och ängslan.

En bakomliggande kontext är den att skilja ut goda herdar från dåliga, Jeremiaperikopen föregås i Jeremia 23:1 av raden: ”Ve de herdar som låter fåren i min hjord gå vilse och skingras, säger Herren”. En möjlig fallgrop i en predikan utifrån denna text är att låta de ledare som orden pekar på beskrivas som dåliga inte på grund av sitt dåliga ledarskap utan på grund av sin judiskhet. I en sådan tolkning syftar inte det rättfärdiga skottet ur Davids stam på en möjlig inomjudisk räddning. En annan tolkning av skottet kunde vara att se Davids stam som det löftesbärande – där finns hoppet om räddning.

Skottet som bild för en legitim ledare är här ett vedertaget begrepp, förekommer även i tidigare ugaritisk litteratur (Alter, The Hebrew Bible/Prophets 2019, s936).  Rot/skott-liknelsen används lämpligen för att betona kontinuitet, ett delat rotsystem. Denna tolkning förstärks i så fall av perikopens sista rader – då en framtid beskrivs där Guds räddning inte kommer att omtalas som något som skett historiskt för länge sedan (Egypten) utan som något skett i det trångmål som råder nu. I judisk gudstjänsts viktigaste bön, Amidan, förekommer både välsignelse av Gud som räddat Israel och Gud som räddar Israel.

Oavsett predikoingång är det viktigt att inte låta Jesus framträda som den gode herden på bekostnad av judiskhet. Det begränsar dessutom Jesu herdeskap till att primärt handla om ett politiskt sådant. (Inte heller är det ju Jesus som så att säga uppfinner herdemetaforen – varken Jesus eller rabbinerna uppfann ju konceptet tala i liknelser). En predikan på temat kan ju däremot med fördel vidga ämnet till ett resonemang om gott/dåligt herdeskap (där det dåliga herdeskap som nämns i årgångens texter handlar om judisk självkritik) – där finns ju en stor källa att ösa ur i såväl Bibel som världsläge.

Texten som PDF

Fjärde söndagen i påsktiden – ett nytt bud?

Av Helene Egnell

Evangelietextens ”ett nytt bud” tål att fundera över. I vilken mening är kärleksbudet ett nytt bud?

Begreppen nytt och gammalt är laddade av ersättningsteologiska tolkningar. Vi använder ju här hellre begreppet ”den hebreiska Bibeln” än Gamla Testamentet, för att komma ifrån idén om att det gamla är sämre, eller blott ett förstadium till kristendomen.

Av ersättningsteologisk slentrian är det alltså lätt att tolka ”ett nytt bud” som att kärleksbudet är något som inte funnits i den judiska traditionen. Men ”det dubbla kärleksbudet” består ju av två citat ur Torah. The Jewish Annotated New Testament citerar Hillel som ska ha sagt ”Be of the followers of Aaron, loving peace, pursuing peace, loving your fellow human beings and bringing them to Torah.”

I vilken mening säger då Jesus att han ger sina lärjungar ett nytt bud? Utifrån situationen i avskedstalet kan vi tänka att det handlar om ett bud för den nya tillvaro som väntar lärjungarna då de inte längre kommer att ha Jesus kroppsligen närvarande ibland sig. Nu är det de som måste leva detta bud så att alla kan se det, och förstå vems lärjungar de är och vilken Gud de tror på. Och det är samma Gud som gett buden i Torah.

En tidigare kommentar om Judarna i Johannesevangeliet är också lämplig förberedelse för denna söndag.

Texten som PDF

Femte söndagen i Påsktiden – Stororden i Galaterbrevet

Av Thomas Kazen

I dagens episteltext ur Galaterbrevet trängs flera av Paulus storord på litet utrymme: lagen, anden, kärleken, köttet – och så friheten. Frestelsen är alltid stor, i synnerhet för en kristen protestant, att ställa lagen mot kärleken och köttet mot anden. Är inte en kristen människas frihet en frihet från lagen, med det förbehållet att allt handlande mot medmänniskan med andens hjälp styrs av kärleken? Här kan vi behöva se upp för tolkningsstrategier som skönmålar den kristna livshållningen genom att svartmåla judendomen som kontrast till evangeliet. Vi tillverkar så lätt fantombilder som har mycket litet med verkligheten att göra för att boosta den egna gruppidentiteten.

Paulus syn på den judiska lagen är ett stort forskningsfält. Förr tolkade många Paulus som att han vidareutvecklade Jesus ”lagkritiska” hållning. Idag är både Jesus- och Paulusbilden på detta område starkt ifrågasatt. Som jude är Paulus huvudsakligen positiv till ”lagen” – de fem Moseböckerna är kärnan i hans Bibel! Toran, i sin ursprungliga betydelse av vägledning, spelar avgörande roll för hans moraliska kompass. Det är i lagen han finner buden om kärlek till Gud och till nästan. Det är i lagen han finner etiska riktlinjer och det är lagen han ofta citerar. Icke-judar har visserligen inte tillgång till den judiska lagen, men han tänker sig ändå att de av sig själva, ”av naturen” kan följa det moraliska innehållet i lagen.

Anden gör det möjligt att leva enligt lagen

Paulus har huvudsakligen två problem med lagen och bägge hänger nog samman med att han har ett enda begrepp för allt det som ryms i Moseböckerna. Det ena problemet, som han diskuterar framför allt i Romarbrevet, är att när lagen kodifieras i budord, det vill säga när vägledningen kokas ner i konkreta förbud, så tänker han sig nästan att den triggar igång synden i människan. Nästan, för läser vi honom riktigt noga ser vi att han verkar mena att det är synden som är boven i dramat. Och det som gör att människan tappar kontrollen och åker dit är det eländiga ”köttet”, det vill säga den mänskliga svagheten, som släpper fram begären. Lösningen för Paulus stavas anden, som människan kan få del av på grund av Jesus uppståndelse, och som gör det fullt möjligt att leva ett rättfärdigt liv i enlighet med lagen. Ja, så ser faktiskt Paulus på saken i Rom 7-8, om vi läser honom utifrån hans egna förutsättningar.

Det andra problemet som Paulus har med lagen och som han diskuterar i Galaterbrevet handlar om ”laggärningar”, eller några av de påbud som tolkats som utmärkande kännetecken för det judiska folket: omskärelse och vissa renhetsregler och sabbatsregler. De är inga problem för Paulus själv, eftersom han är jude, men han menar att Gud visat honom att icke-judar i och med Jesus död och uppståndelse nu kan inlemmas i Guds förbund utan att anpassa sig till judisk livsföring på dessa punkter. Han verkar mena att dessa regler inte gäller icke-judar och som argument åberopar han det faktum att Gud bevisligen gett anden till dessa icke-judiska Jesusanhängare utan någon föregående omskärelse. De har ju redan Guds godkännande. Dessutom menar han att han har stöd för sin syn i själva lagen. (För mer om Paulus och lagen i Galaterbrevet, se också kommentaren till Gal 4:4-7 på Söndagen efter jul, ”Vad står ’lagen’ för?”).

Åter till vår specifika episteltext, Gal 5:13-18. Som alltid är sammanhanget avgörande. I kapitlets första vers (5:1) landar Paulus sin utläggning av Sara och Hagar (kap 4) i slutsatsen att Kristus har befriat till frihet och att hans adressater inte får låta någon lägga på dem slavoket igen. Slavoket för de icke-judiska Jesustroende adressaterna verkar vara det Paulus sedan sammanfattar (5:2-12): omskärelse. Om de låter omskära sig, menar Paulus, så har de ju konverterat och måste då leva helt och hållet på judiska villkor. Medan de kanske tänker sig att de då verkligen blir delaktiga i Guds förbund så menar Paulus tvärtom att de hamnar utanför, eftersom han är övertygad om att Guds plan för icke-judar är just att de ska inlemmas utan att bli judar och att det just detta som Jesus död och uppståndelse möjliggör. Det är denna väg till Gud för icke-judar som är det ”anstötliga i korset” och icke-judar som omskär sig sabbar helt enkelt Guds geniala frälsningsplan genom Jesus!

Icke-judar har aldrig stått under lagen

Efter vår text följer en syndakatalog och en dygdekatalog, ”vad köttet ger” och ”andens frukter” (5:19-26). Paulus gör klart att ”andens frukter” står i samklang med lagen. Han behöver säga detta tydligt eftersom hans resonemang lätt missuppfattas: han anklagas för att hans budskap om medlemskap utan omskärelse leder till omoral. Det är därför han uttrycker sig som han gör i vår episteltext. Han säger till de icke-judiska adressaterna att de är kallade till frihet (från omskärelse, etc), men att de inte får låta detta försämra deras moral och att de inte får slåss med varann. Paulus recept är lagens sammanfattning, kärleksbudet från 3 Mosebok, och medicinen är anden som håller ”köttet” i schack så att adressaterna faktiskt kan göra det de vill – det som de verkligen vill, det vill säga leva etiskt riktigt i enlighet med lagens kärleksbud.

Om anden får styra er på det viset, säger Paulus, så ”står ni inte längre under lagen” Ordet ”längre” finns inte i grundtexten, här förvillar översättarna oss. De icke-judiska Jesustroende har ju aldrig ”stått under lagen”, det vill säga, de har aldrig varit bundna till judisk livsföring – och Paulus menar att de ska så förbli.

Det hör till den här kommentarens natur att fokusera på att varna för fallgropar snarare än att tillhandahålla predikoutkast. Men kanske kan frågor om hur vi balanserar frihet och ansvar vara generaliserbara? Kanske handlar de om att inte låta sig pushas till anpassning till andras liv och regelverk, men samtidigt visa omsorg och ta hänsyn till andra när vi lever våra egna liv. Att vara medveten om de egna svagheterna och bristerna, men samtidigt övertygad om att det finns en kraft att få för att leva ett rätt och riktigt liv och följa sin inre övertygelse.

Detta är en förkortad version av texten, originalet går att läsa som PDF

Bönsöndagen – ”andlig, inte religiös”?

Av Helene Egnell

Bönsöndagens episteltext ger oss en ansats av ödmjukhet inför det gudomliga mysteriet: ”vi vet ju inte hur vår bön bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord”! Att Gud utforskar våra hjärtan är ju Ps 139 en enda lång utläggning av – samtidigt som den vittnar om att vi har behov av att försöka uttrycka våra böner med ord. Om den insikten får slå an tonen för predikan kan vi undgå att hamna i fördömanden av andras bönevanor, som exemplifieras i evangelietexten.

För det skulle ju vara så lätt att än en gång hamna hos de förkättrade fariséerna – för även om de inte nämns här är kopplingen farisé=hycklare så djupt rotad hos oss att många säkert läser in det även om det inte står. Det finns alltså anledning att återvända till Håkan Bengtssons text om denna religiösa grupp.

Det finns en tendens idag att sätta upp en motsättning mellan personlig fromhet och organiserad religion, där man gärna definierar sig själv som ”andlig, inte religiös”. Och då blir lätt judendom och islam exempel på andefattig ritualism.

Men Jesu förmaningar i Matt 6:5-8 är djupt förankrade i judisk tradition, man kan finna motsvarigheter såväl i Talmud som hos Maimonides. Enligt The Jewish Annotated New Testament fanns ingen tradition av att blåsa i basun när man gav allmosor (något som nämns i de föregående meningarna i texten), utan det får uppfattas som en bild för att skryta med sin givmildhet.

Jesus förefaller här förespråka privat bön framför offentlig, men evangelierna har ju så många berättelser om att han och lärjungarna deltog i gudstjänster i såväl synagogan som templet att vi får konstatera att han rimligen inte menade att den privata bönen skulle ersätta den gemensamma.

Kanske har coronapandemin med alla inställda gudstjänster gjort behovet av såväl den privata bönen som den gemensamma tydligt för oss?

Texten som PDF

Kristi Himmelsfärds dag – Längtan efter en mänsklig värld

Av Hanna Stenström

Jag tror inte jag är den enda som ser Kristi Himmelsfärds dag som en av kyrkoårets svårare helgdagar. Det är inte enkelt att omformulera det den symboliska berättelsen säger till något som är intellektuellt begripligt och existentiellt angeläget. Här är dock inte min uppgift att lösa alla Himmelsfärdsdagens problem utan att fokusera på ett av dem: det som sägs om makt och det som sägs, om än underförstått, om Gud, och om Jesus. Vi möter det i temat “Herre över allting”. Mitt fokus är framförallt på  den gammaltestamentliga läsningen ur Dan 7:13-14, som inte är helt lätt att förstå och därmed inte direkt framstår som existentiellt angelägen.

Såväl temat ”Herre över allting” som Dan 7:13-14 och dagens Psaltarpsalm, Ps 110, talar om en stark övermakt. Gud ger denna makt till ”en som liknar en människa” (Dan 7), till en mänsklig kung (Ps 110) och till Jesus (temat). Makt framstår i dessa texter i hög grad som makt över andra människor. Det är lätt att associera till kungar och kejsare, imperier och andra välden som upprätthåller sin makt över människor genom att krossa deras oberoende och göra dem till sina lydiga undersåtar. Så har också många gånger Gud beskrivits genom historien, inte minst i kristen tradition. Den som kunnat göra anspråk på att vara den genom vilken Gud utövar makt på jorden har därmed fått en oerhörd legitimitet. Judar har ofta varit bland dem som utsatts för denna maktutövning. Överhuvudtaget finns det på Kristi Himmelsfärds dag alltför tydliga öppningar mot kristen triumfalism.

Uppgörelse med makten

Idag är det många, såväl judar som kristna, som inte längre kan tro på en sådan Gud, Gud som den ytterste makthavaren, alla kejsares överkejsare.  För kristna handlar det ofta om uppgörelse med hur den egna kyrkan blivit delar av den förtryckande makten. Jag vill försöka visa hur texten ur Dan 7 kan vara en resurs i kampen med detta problem, en resurs från det för judar och kristna gemensamma arvet. Dan 7:13-14 var uppenbart viktig för de första kristna och kan ha varit betydelsefull för Jesus själv och dem som följde honom under hans liv.

Dan 7:13-14 har en klar koppling till temat ”Herre över allting”. Att den läses på Kristi Himmelsfärds dag förutsätter kristen tolkningstradition, med rötter ner i Nya testamentet: att ”(e)n som liknar en människa” identifieras med Jesus. Bibeln 1917 översätter ordagrant  ”en som liknade en människoson”.  Det finns goda skäl att översätta ”människa”, inte ”människoson”,  då det hebreiska uttryck som bokstavligen blir ”människoson” vanligen betyder ”människa”. Samtidigt blir i Bibel 2000 kopplingen till evangeliernas bruk av ”Människosonen” svagare. Översättarnas avsikt kan mycket väl vara att läsaren inte ska styras in i en läsning i enlighet med kristen tolkningstradition utan låta den gåtfulla texten öppna för andra läsningar, särskilt de som historiskt skolade bibelforskare kan klarlägga.

Men vad handlar då Dan 7:13-14 om ifall den läses i relation till det som med rimlig sannolikhet är dess ursprungliga historiska sammanhang? Och hur kan den utifrån det läsas i ett kristet sammanhang av kristna som inte vill se Kristus som den kosmiske överkejsarens viceregent och förtryckarnas bundsförvant?

Det historiska sammanhanget är, kort och förenklat, att Israel, som del av perserriket, blev del av  Alexander den stores rike när denne 333 fvt besegrade perserna. Efter Alexanders död splittras hans rike. Israel låg mellan två av dessa riken: Ptolemeerriket och det seleukidiska riket. Efter en tid av krig och konflikter blev Israel först del av det ptolemeiska riket och sedan efter ännu en tid av krig en del av seleukidiska riket 198 fvt.

Minoritetssituationen

I Alexanders rike var grekiskt språk och kultur  ett sammanhållande band och den pluralistiska kultur vi kallar ”hellenistisk” växte fram genom möten mellan grekisk kultur och andra kulturer, inklusive den judiska. Under hellenistisk och romersk tid levde många judar i diaspora runtom Medelhavet, och ställdes som alla minoriteter inför frågor om hur de skulle förhålla sig till den omgivande, dominerande, kulturen. En helleniserad diasporajudendom växte fram, som blev avgörande för kristendomens framväxt.

Vi har kvar några av de texter som vittnar om ” judendom på grekiska”. Det handlade om att använda det grekiska språket men också om att uttrycka bibeltolkning och teologi  med den grekiska filosofins begrepp.

Daniels bok skrivs när Anthiochus IV blivit seleukiderrikets härskare och började driva en tydlig helleniseringspolitik  i Israel. Han uppmuntrade kult av grekiska gudar och helgade Jerusalems tempel till Zeus.

I en tid av accelererande konflikter tycks Antiochus ha uppfattat  judisk religiös praktik som orsak till de konflikter han hade med sina judiska undersåtar. Han förbjöd därför omskärelse, sabbatsfirande och Torahläsning. Överträdelser straffades med döden och fromma judar dog martyrdöden. Anthiochus politik ledde  till det uppror som kallas ”mackabeerupproret” och som resulterade i en självständig judisk stat  från tidigt 140tal fvt till den romerska erövringen 63 fvt.

Martyrernas återupprättelse

 Daniels bok skrevs alltså med största sannolikhet i och för en krets judar som ville bevara sin tro och religiösa praktik i en politisk situation där detta kunde leda till döden. Dan 7 är ett centralt avsnitt i boken, skrivet för att ge hopp till dem som ännu håller ut men lever under dödshot samt till dem som sörjer dem som blivit martyrer.  I Dan 7 ser Daniel i en syn först tre djur, tre monster, som i Dan 7:16 tolkas som fyra kungar. Kungarna representerar de riken de styrde. Det görs också klart, i Dan 7:18, att ”(e)n som liknade en människa” ska förstås som ”den Högstes heliga” alltså som de som stått fast vid judisk tro och praktik även om det kostat dem livet. Dan 7:13-14 är en vision av de mördades, martyrernas, återupprättelse när Gud slutligen visar sig starkare än mördarna, förtryckarna. Imperierna är monster, de upprätthålls med makt och våld. Mot dem står Gud som upprättar de mördade.

Här finns potential för en tolkning som möjliggör en annan gudsbild än Gud som den yttersta övermakt som härskar genom jordiska makthavare. Dan 7:13-14 ger oss en bild som öppnar för nya tolkningar, tolkningar som inte är de ursprungliga författarnas och mottagarnas. Därför kan vi här se en bild för en djupt mänsklig längtan. Längtan efter en värld som, för att använda ett slitet uttryck, är mänsklig. En värld som bygger på det som kan växa fram när människor förmår att förverkliga det bästa i det mänskliga, i solidaritet med varandra och i inkluderande gemenskaper. Det är en bild som talar om längtan efter återupprättelse för dem som offrats i stormakters brutala spel och dem som stod fast vid sin tro också när det kostade livet. En gång handlade det om judiska martyrer men om bilden får öppna för nya tolkningar kan den inkludera också andra, som levt och dött för visionen av en värld som är mänsklig, inte monstruös.

En central text för jesus

I predikan i en kristen gudstjänst på Kristi Himmelsfärds dag kan vi vända oss till evangeliernas berättelser om Jesus, där ”Människosonen” är ett återkommande ord. Att reda ut hur ordet används i evangelierna och  i andra judiska texter, hur den specifikt kristna tolkningen av Människosonen växte fram samt om den tolkningen har koppling till Jesu egen förkunnelse och självbild  – det  är en uppgift jag inte ens kan försöka ge mig på här. Jag vill här  bara kort lyfta fram en möjlighet som Thomas Kazen, känd också från denna blogg, argumenterar för i ett flera vetenskapliga arbeten.  

Kazen menar att Dan 7:13-14, dess vision av ett kommande rike, förkroppsligat och representerat av ”den högstes heliga”,  var central för Jesus från Nasaret. Jesus själv talade om detta rike som ”Guds rike”, en utopi om en värld där de nu sista blir först och de minsta störst. Jesus gjorde detta rike närvarande i sitt sätt att leva och verka, i den inkluderande gemenskap han skapade med gemensamma måltider som centrum. Han såg sig själv och den rörelse som han ledde som detta Guds rikes förespråkare och företrädare i likhet med den mänsklige, den Människoson, vi möter  i Dan 7.  Jesus kan ha hämtat kraft i denna vision av martyrernas återupprättelse när han förstod att han också skulle bli dödad, av sin tids Imperium, som ett hot mot makten och ordningen. Han lärde dem som tillhörde hans rörelse att det är så de ska se på sig själva, så de ska förstå när motgång och svårigheter och död också blir deras verklighet.

Så fortsatte hans rörelse att leva efter honom och fortsatte att i inkluderande gemenskaper och gemensamma måltider vittna om den nya värld som de hoppades på. Nu är det vårt ansvar att forma bilder av hur Gud är och våra visioner av vad det är att leva i trohet mot Gud samt att ta ansvar för hur de kan leda till handling där vi är. Förhoppningsvis kan Kristi himmelsfärds dag, med dess vision av den stora återupprättelsen, bli en plats där vi kan stanna till och finna resurser för den uppgiften.

Detta är en förkortad versikon av texten, originalet går att läsa som PDF

Pingstdagen – ”Anden blåser vart den vill” Ruach/pneuma i judisk och kristen teologi

Av Sebastian Selvén

Pingst är en av de högtider som den kristna kyrkan har med sig ur sitt judiska ursprung. Ordet kommer från grekiskans pentekoste, ”den femtionde,” alltså den femtionde dagen efter påsk. Det är hämtat ur den antika judiska bibelöversättningen Septuaginta och syftar på högtiden Shavuot. Shavuot, som omnämns i Toran (men under annat namn), började som en skördehögtid för vetet. Det senare namnet Shavuot betyder ”veckor” och är de sju veckor (7×7=49 dagar) man räknar från påsken fram till denna högtid. Perioden mellan de två högtiderna kallas ’omer, ”räkningen”, då man varje kväll räknar dagarna mellan uttåget ur Egypten fram till att israeliterna stod vid Sinai berg och där tog emot stentavlorna med de tio budorden. Shavuot firas därför idag till minnet avnär Toran uppenbarades och när G-d och Israel sluter sitt förbund med Toran som äktenskapskontrakt. G-d uppenbarar sig och det judiska folket blir till som en förbundspartner.

Liknande tankegångar möter man i den kristna pingsten, då lärjungarna i Apg. 2, liksom israeliterna i Sinaiöknen, hör ett dån från himlen och G-ds närvaro visar sig i eld över dem. De fylls av ”helig ande” och kan mirakulöst tala andra språk. I kristen teologi är den heliga Anden en av personerna i Treenigheten och omnämns i alla de klassiska trosbekännelserna.

Den heliga anden som begrepp är dock inte en kristen uppfinning utan är, liksom pingsten, något man ärvt från judiskt liv. Ruach ha-qodesh är den hebreiska termen och syftar i rabbinska texter på den inspiration G-d ger till Bibelns profeter för att vägleda och förmana sitt folk.(1) Ruach, ”ande” eller ”vind”, är ett ord som nämns redan i skapelseberättelsen där ruach E-lohim, ”G-ds ande/vind” svävar över urtidens vatten innan jorden kommer till. Anden kan inspirera David att sjunga, driva Saul till vansinne, förmedla budskap genom profeterna och välsignelse över Israels barn. Anden i Bibeln är, som bibelvetaren Nathan MacDonald påpekat, ett begrepp som ofta används då G-d agerar på ett sätt som inte låter sig fångas av mänskliga kategorier. ”Vinden (to pneuma, som precis som på hebreiska kan betyda såväl ”vinden” som ”anden”) blåser vart den och vill,” står det i Joh. 3:8 och samma sak kan man säga generellt om G-ds ande i Bibeln. Anden är G-ds närvaro, kraft och inspiration som övergår mänsklig kontroll och som bryter genom de mer förutsägbara mötesytorna med G-d som templet i Jerusalem. Den är något av jokern i G-ds kortlek.(2)

I judisk teologi ligger ruach ha-qodesh nära ett annat koncept, shechinan, G-ds subtila närvaro i världen och i människan. Shechinan anses särskilt vila över torarullar och över tempelberget i Jerusalem, där hon en gång bodde i templet, men framför allt mellan människor. Liksom i kristen teologi har man varit öppen för att en människa som grips av denna närvaro kan bryta genom det vanligas begränsningar.

”Anden” i judisk och kristen teologi är absolut inte identiska koncept, på samma sätt som Shavuot och pingst av idag inte är identiska högtider. Men de växer ut ur samma bibliska och antika judiska mylla och säger något om hur både judar och kristna försökt förstå och tala om G-d när G-d är subtil, oberäknelig eller kategorisprängande, när G-d, osynlig som luften men stark som stormen, agerar i människors liv och visar sin vilja och sin vägledning.

Fotnoter:
(1) ”Helig ande” förekommer tre gånger i den hebreiska bibeln: en gång i Ps. 51:11 och två gånger i Jes. 63:10-11.
(2) MacDonald, Nathan. 2013. “The Spirit of YHWH: An Overlooked Conceptualization of Divine Presence in the Persian Period.” In Divine Presence and Absence in Exilic and Post-Exilic Judaism (Forschungen zum Alten Testament II/61). Eds.  Nathan MacDonald and Izaak J. de Hulster, 95-119. Tübingen: Mohr Siebeck.

Texten som PDF

Annandag pingst – Förkunna uppståndelsen!

Av Helene Egnell

I episteltexten finns en anklagelse insmugen som förmodligen ingen gör till ämne för sin predikan denna dag, men vars verkan vi kanske ändå behöver göra oss medvetna om: ”denne Jesus som ni har korsfäst”.

Åhörarna till Petrus tal på pingstdagen är som bekant judar och proselyter från hela den kända världen. Det är alltså de som anklagas för att ha korsfäst Jesus. Sannolikheten för att Petrus hade tilltalat sina judiska trosfränder på detta sätt (i andra person pluralis som om han själv inte var en av dem) är liten – detta återspeglar snarare situationen när boken skrevs och splittringen mellan Jesusrörelsen och andra judiska grupper började bli märkbar.

Apostlagärningarna har en tydlig tendens av att vilja tala väl om det romerska imperiet och dess representanter. Det innebär att författaren tonar ned de romerska myndigheterna skuld till Jesu död, t ex i vers 23 i samma kapitel: ”ni lät laglösa spika fast och döda honom”.

Men att lägga skulden för Jesu död på det judiska folket är förstås inte textens ärende – och om det inte vore för de fruktansvärda konsekvenser denna anklagelse fått genom årtusendena för det judiska folket skulle vi inte behöva stanna upp vid det. Men tänk om Lukas låtit Petrus säga ”denne Jesus som vi har korsfäst” – och genom den formuleringen dels inkluderat sig själv i den judiska folket, dels möjliggjort en tolkning där Jesu död symboliskt hänger samman med hela mänsklighetens tillkortakommanden!

Sådana kontrafaktiska funderingar kan en ju ägna sig åt. Men vi ska inte låta det skymma att textens ärende inte är att anklaga någon för Jesu död utan att förkunna uppståndelsen. Det är den Petrus predikar, och det är den som enligt vers 36 bevisar att ”Gud har gjort honom till Herre och Messias” – en indikation på att det var så man vid denna tid såg på Jesu messiasskap. Och i den messianska tiden får fler del av den Ande som, vilket vi kan läsa i Sebastians Selvéns kommentar till pingstdagen, inte låter sig begränsas av de uppdelningar vi så gärna gör mellan människor!

Texten som PDF