Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Bokrecension – Konstruktioner

En bok som kan gå dig förbi – eller drabba dig.


Under sommaren har diakonibloggen presenterat ett antal boktips av skiftande slag. Håll till godo!

Bland sommarens sista är en bok som också faller under ett annat tema. I några inlägg uppmärksammar diakonibloggen en del av vår svenska historia som många av oss inte riktigt känner till eller gärna vill glömma – nämligen bemötandet av minoritetsfolk i vårt land genom historien. Författaren till den bok vi tipsar om idag är uppvuxen i och präglad av Tornedalen och dess historia.

Konstruktioner av Erik Kuoksu, Barents Publisher, 2019.

Jag ska börja med att erkänna att den här recensionen nog är en av de svåraste jag skrivit. Efter att ha haft kontakt med förläggaren till en annan bok som jag recenserade tidigare i somras fick jag även denna bok mig tillsänd. När jag började läsa förstod jag ganska snabbt: det här är ingen pedagogiskt upplagd bok med ett tydligt budskap, ingen roman med en sammanhållen handling, inte heller redogörelser av eller reflektioner över verkliga händelser. Jag blev förvirrad och fick börja om flera gånger…

Men när jag släppte mitt fokus på handling, pedagogiska budskap, sammanhang, en gåta som söker en lösning – ingredienser som brukar ingå i litteratur som jag vanligen läser – och gav efter för närvaro, känslor, intryck, språk och tilltal, kunde jag läsa boken med stor behållning. Boken är en novellsamling som bygger på drömscener. Den utspelar sig i miljöer som kan vara egentligen var som helst, men vissa platsangivelser leder till Göteborg och andra till Tornedalen. Det är inte mycket annars i själva boken som i sig avslöjar att författaren är uppvuxen i Tornedalen, men i en intervju menar Erik Kuoksu att uppväxten och erfarenheten av den tornedalska historien i många avseenden präglar hans livssyn. Vidare berättar han att novellsamlingen är återgivningar av drömmar som han själv upplevt och texterna har författats under flera år där han levt med och omarbetat texter. Många av texterna blir sålunda surrealistiska med dialoger och handlingar bortom det logiska.

Det gör något med mig att läsa om personliga drömscener återgivna med ett välformulerat och drivet språk. Det surrealistiska blir närgånget och jag ser budskap både här och där. Jag tycker om språket i boken och roas över träffsäkra formuleringar, inte minst i texter om samhällsbyråkratin. Just det finslipade och nära språket gör att det blir en sådan krock när det ibland dyker upp någon ofullständig mening. Då undrar jag om det är medvetet.

Många texter andas mörker. Döden finns närvarande på många ställen – utsattheten och sårbarheten såväl som det egna mörkret och möjligheten, kapaciteten, att begå onda handlingar. Det sista kapitlet Efterskrift är ett slag i magen, formulerat som en jobbannons men med en drastisk underton av just denna ”kapacitet” – håller du måttet, är du av rätta virket?

Ovan nämnda förläggare upplyste mig om att Erik Kuoksu är prästson, och som en del av kyrkans kontext läser jag också boken med de glasögonen och hittar referenser till det bibliska språket och kyrkans symbolik liksom rena citat från trosbekännelsen. Konstruktioner kräver något av dig – på samma gång närvaro och förutsättningslöshet. Då kan den drabba dig. Utan dessa ingredienser kan den verka obegriplig och gå dig förbi. Det vore tråkigt! Även om du inte är van vid den här typen av litteratur uppmanar jag gärna till läsning av den här boken.

Charlotte Säll, diakonibloggen

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *