Till innehåll på sidan
diakonibloggen

Sorg och anknytningsmönster

Så många har dött – här och överallt. Så många har förlorat någon nära. Så många har också fått erfara stora förändringar i sina liv – arbetssituationer, relationer, sammanhang och framtid. Så sorgen och förlusterna post Corona – hur hanterar vi dem?


Diakonibloggen fick del av en artikel med rubriken Sorg och anknytningsmönster, som i början av hösten 2021 publicerades i Svensk Kyrkotidning, av Kerstin Dillmar och Camilla von Below.

Johan Cullberg formulerade redan i början på 1970-talet det krisschema där den initiala chocken leder till reaktion, bearbetning och nyorientering. De olika faserna var inte tänkta att ses som avgränsade trappsteg som leder till en ny tillvaro utan mera att betrakta som en hopvikt landskapskarta som man kan veckla upp för att överskådligt kunna orientera sig. Alla som på olika sätt möter människor i sorg vet att man också behöver komplettera kartan med verkligheten och den berättelse som är den sörjandes egen. Om hur det var. Om hur det blev. Och det mödosamma trevandet framåt där man inte riktigt varken känner igen sig själv eller det som finns runt omkring. Det annorlundaliv som man nu har att hantera. Cullberg skrev om kris och utveckling. För den som sörjer och saknar kan begreppet utveckling kännas mindre bra. Ändå finns det också i förlusten en möjlighet till fördjupning.

I boken Rum för livet – att hitta språk för verkligheten (Dillmar & Björklund, 2019) (recenserad här på diakonibloggen /reds anm) beskrivs människans existentiella grundkonstruktion som en triangel där de tre sidorna består av vår identitet, våra relationer och den mening vi behöver känna för att livet ska fungera. I sorgens sammanhang är det viktigt att se hur dessa sidor påverkas av den förlust som varit. Tillsammans med sin konfident kan man tala och tänka om hur identiteten påverkats av det som hänt. Man kan tala och tänka kring hur olika relationer tidigare sett ut och hur det nu är. Man kan också tillsammans fundera över vad konfidenten upplever som meningsfullt i sitt liv och reflektionen kring de tre delarna kan hjälpa den sörjande att få syn på vad som finns kvar – trots förlusten – men också om någon av triangelns sidor fått sprickor eller helt gått sönder. Triangelns sidor påverkas förstås också av vad vi redan tidigare varit med om i våra liv och det som är vårt anknytningsmönster från vår allra tidigaste tid i livet styr kanske mer än vi tror hur vi sörjer och reagerar på förluster. 

Under andra världskriget och tiden därefter separerades många barn från sina föräldrar – dels för att skyddas från kriget och andra gånger för att de behövde sjukhusvård. Alltsammans var på grund av behov och skedde i största välmening, men barnläkaren och psykoanalytikern John Bowlby och socialarbetarna Joyce och James Robertson la märke till att separationerna påverkade barnen negativt. Detta fick Bowlby att formulera anknytningsteorin – att barn behöver en eller få nära relationer som präglas av trygghet och kontinuitet för att kunna utvecklas väl både fysiskt och psykiskt (Bowlby, 1969/1982. Bowlby såg att barnen tycktes genomgå tre stadier när deras anknytningsperson försvann under en längre tid. I de första studierna observerade de barn under tre år som skildes från sina föräldrar. Senare har man i studier sett att vuxna genomgår liknande stadier. 

I separationssituationen blev det tydligt att barnet först protesterade genom att gråta, skrika, leta efter sin förälder och vägra att ta emot tröst från någon främmande vuxen. När det inte hjälpte övergick reaktionen till förtvivlan och sorg. De drog sig tillbaka och deras gråt blev mera tyst och inåtvänd och barnen verkade uppleva ensamhet och övergivenhet under allt från några dagar till flera veckor. En vuxen person som förlorar en nära och viktig relation kan på ett liknade sätt också initialt leta efter den som inte längre finns. Att uppleva att personen ändå finns där, att uppleva sig kunna prata med honom eller henne, att sova med hans eller hennes kofta eller kavaj nära kan sägas vara en protest mot den ofrivilliga frånvaron som liknar barnens rop på sina föräldrar. När det blir tydligt att personen inte kommer tillbaka, går reaktionen över till förtvivlan och sorg. Precis som med barnen drar sig många tillbaka, känner sig orkeslösa, ensamma och övergivna. 

Bowlby och hans medarbetare observerade också att de barn som var isolerade från sina föräldrar en längre tid kunde se lugna och fogliga ut och de var också tydligt inneslutna i sig själva. De sökte inte mänsklig kontakt, de ville inte äta och var större delen av tiden tysta. När vuxna befinner sig i samma fas och inser att förlusten är verklig och om och om igen påminns om den i vardagens detaljer får de på liknande sätt svårt att äta, sova och ta kontakt med andra.

Den tredje fasen Bowlby iakttog hos barnen kom han att kalla för losskoppling eller ett förnekande av att relationen varit viktig. När barnen som varit separerade från sina föräldrar väl fick återse dem igen så kunde de till en början verka avvisande – vända bort blicken, stelna och värja sig mot kontakt. Ofta följdes det av att de började gråta häftigt, klängde sig fast vid föräldrarna och var svårtröstade. Begreppet losskoppling kan därför sägas vara ett missvisande ord, eftersom barnen inte på något sätt hade avslutat sin relation till sina föräldrar. De hade troligen blandade känslor när de äntligen fick träffa dem: lättnad, ilska och rädsla att de skulle försvinna igen.

Vuxna som förlorar en viktig person genom död, sjukdom, skilsmässa eller separation brukar vartefter genomgå en omorientering. Andra personer än den som inte längre finns kvar börjar kunna bli viktiga och minnena av den förlorade personen finns parallellt med en inre drivkraft att skapa nya relationer. 

Vi kan se Bowlbys beskrivning av barnens reaktioner som en beskrivning av sorgens olika faser. Senare la han till att vuxna oftast först reagerar med en upplevelse av att vara bedövad eller känslomässigt bortdomnad där det är svårt att ta det som hänt och att förstå frånvaron av personen i fråga. Det kan tydligt kännas som att ens tänkande inte riktigt fungerar.

Psykologen Mary Ainsworth utvecklade anknytningsteorin framför allt under 1970-talet och framåt. Genom observationer drogs slutsatsen att alla barn utvecklar ett anknytningsmönster – tryggt eller otryggt – till sina föräldrar under sina första två år (Ainsworth, m.fl, 1971; Broberg m.fl., 2020). När man senare i livet gör nya erfarenheter kan anknytningsmönstret ändras, men ofta består det och har betydelse för hur man formar relationer och tänker om sig själv.

Det tryggt anknutna barnet söker upp sin förälder vid oväntade nya situationer som kan kännas oroande. Genom att föräldern fungerar som en trygg bas som förmedlar lugn och tillit kan barnet sedan återgå till att utforska världen. Ett tryggt anknutet barn får en tillit till att relationer är meningsfulla och att det går att förstå andra och att människor på det stora hela är välvilliga. När en person som har en trygg anknytning upplever en förlust finns genom anknytningsmönstret en erfarenhet av att också svåra känslor kan få finnas och att de vartefter inte kommer att kännas lika outhärdliga. Man förstår sig själv och vet att det är meningsfullt att söka tröst hos andra. 

Ett barn med otrygg undvikande anknytning tycks inte reagera så mycket på att bli lämnad av sin förälder. Trots att barnet kan verka lugnt så är hög nivå av stresshormoner och snabb hjärtrytm ett tecken på att barnet mest av allt försöker hålla tillbaka sina känslor. Man kan tänka att barnet tidigt gjort erfarenheten att det bästa sättet att bevara relationen till sin förälder är att inte vara till besvär eller klaga, utan istället visa sig lugn och självständig. Det undvikande anknutna barnet får därmed inte tillräcklig erfarenhet av att ge sina känslor ett språk och drar sig för att visa svaghet, beroende och närhet. 

Att ha en undvikande anknytning med sig in i vuxenlivet betyder att man alltför ofta fokuserar bort från anknytningsrelaterade tankar och känslor, vilket gör det svårt att ta in vad en förlust egentligen betyder. De känslor man har betraktas inte som pålitliga eller något man bör ta hänsyn till. Signaler om sorg, ledsenhet och trötthet leder till tankar om att man bör ta sig samman. Det att man inte fått lära sig att utforska sina behov och ta dem på allvar gör att behovet av återhämtning blir obehagligt och obegripligt. För den som medvetet eller omedvetet hela tiden försöker hålla smärtsamma känslor och tankar borta genom att ständigt sysselsätta sig, tänka på annat och undvika att påminnas om den som är borta, kan anspänningen istället leda till fysiska besvär. 

Otrygg ambivalent anknytning är i viss bemärkelse motsatsen till undvikande anknytning. Det ambivalent anknutna barnet är hela tiden uppmärksam på förälderns närvaro och tillgänglighet och lägger mycket mindre uppmärksamhet på att utforska sin omvärld. Barnet söker ofta förälderns kontakt genom att klänga och lätt börja gråta, men är ofta otröstligt även när föräldern försöker trösta. Det är som att barnet protesterar mot en kommande förlust även när föräldern är där. Man kan säga att barnets anknytningssystem blir överaktiverat eftersom föräldern känns opålitlig i närvaro och omsorg. 

En vuxen med ambivalent anknytning uppfattar lätt signaler om avvisande och ointresse från viktiga personer och reagerar med protest och känslan av hjälplöshet. Det blir också svårt att urskilja egna känslor i situationen och känna tilltro till att kunna klara sig själv. Att kunna be om hjälp från andra är förstås en tillgång, men för den ambivalent anknutna sker det ofta på bekostnad av självtillit. Vid en förlust är ambivalent anknytning ofta förknippad med svårigheter att komma vidare. En mycket stark förtvivlan över att inte kunna påverka förlustens realitet kan leda till att man vill stanna i det som varit och det nya som behöver komma kan upplevas som ett hot och man kan få skuldkänslor över att lämna den relation som gått förlorad. Den som har en ambivalent anknytning och som varit med om en eller flera svåra förluster kan efteråt ha komplexa fysiska och psykiska problem som de söker vård för. Även i mötet med vårdpersonal kan de vara uppmärksamma på signaler om avvisande och ointresse och upplevas som krävande.

Desorganiserad anknytning betyder att man saknar tydligt anknytningsmönster och för barnet innebär det att det finns motstridiga impulser i att närma sig föräldern eller att hålla sig på avstånd. Erfarenheten är att föräldern inte riktigt är att lita på som en trygg punkt vid okända situationer och vid upplevelsen av fara. Det kan bero på att föräldern själv kan vara våldsam, farlig eller påverkad av droger eller alkohol. Det kan också handla om att föräldern själv är rädd för egna känslor och svåra minnen. Ofta finns också en sviktande omsorg kring barnet. När en desorganiserat anknuten vuxen drabbas av sorg och förluster har personen svårt för att förstå och hantera sina känslopåslag och kunna lugna sig själva. De har heller ingen förväntan på att omgivningen ska kunna vara till hjälp och stöd.

Människor sörjer på olika sätt och de enskilda berättelserna tydliggör att verkligheten inte alltid överensstämmer med kartan. För den som möter sörjande kan det vara till hjälp att veta att otrygg anknytning kan göra det svårt att ge utrymme att sörja eller att omorientera sig. Det kan också vara till hjälp att förstå att det kan vara svårare att skapa en tillitsfull samtalsrelation till någon som har en otrygg anknytning. I boken Anknytning i psykoterapi (von Below, 2020) beskrivs hur den undvikande anknutna ofta har svårt att närma sig sin egen sårbarhet och hjälplöshet. Som själavårdare kan man vilja öppna för konfidentens känslor av tillbakahållen sorg och behov av andra människor, men konfidenten ser inte meningen med det eller kan uttrycka en oro för att gråten aldrig ska ta slut om man väl börjar gråta. Som själavårdare kan man få känslan av att vara misslyckad eller överflödig. Ofta kan det vara bra att närma sig konfidentens eget uttryckssätt till en början. Tilliten kan öka om det finns en viss distans med förklaringar och normalisering av patientens lidande, snarare än uppmuntran till större känslosamhet.

En ambivalent anknuten konfident kan hitta trygghet i själavårdarens empatiska förståelse och lyssnande och uttrycka att han eller hon inte skulle kunna klara sig utan denna samtalskontakt. Men själavårdaren behöver vara medveten om att det inte bara är ett tacksamhetens uttryck till en god själavårdande förmåga, utan också ett sätt för konfidenten att indirekt påtala sin hjälplöshet. Här blir det extra viktigt att varsamt och taktfullt tala om de styrkor och den förmåga konfidenten själv har (von Below, 2020).

För den desorganiserat anknutna behövs tydlighet och varsamhet och en medvetenhet hos själavårdaren att konfidentens erfarenheter kring tillit och tilltro inte är de bästa. Att som själavårdare vara beredd att ha uthållighet och att inte lova mer än vad man kan hålla är mycket viktigt.

I psykoterapi kan en förändring av anknytningsmönster vara i fokus, så att en undvikande anknuten person får tillgång till ett bredare känsloliv och närmare relationer och den ambivalent anknutna får tillgång till sin egen vilja. Den desorganiserat anknutna kan genom terapi hitta en sammanhängande bild av sig själv. I själavårdens möten finns också vår anknytning som en del av den berättelse som träder fram. Ibland påtalar konfidenten det själv, andra gånger kan vi se och ana att en del av det vi talar om nu knyter an till tidiga erfarenheter bortom vad konfidenten har ord för. I mötet med den som drabbats av sorg och förlust kan vi som själavårdare ta med vår kunskap kring anknytning till kartan över sorgens landskap och till verklighetens berättelser. Vi får lyssna till det som blir sagt och påminna oss om att det som formuleras alltid äger livskraft. Vi behöver också vara i tillit till att livet går vidare också för den som har mycket svårt att förhålla sig till det – vara i utrymmet mellan långfredagen och påskdagens fortsättning där varje möte som blir på riktigt är viktigt oavsett våra olika anknytningsmönster.

Kerstin Dillmar, präst i Uppsala Domkyrka och kaplan på Sigtunastiftelsen.

Camilla von Below, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, lektor och aktuell med boken Anknytning i psykoterapi (Natur&Kultur, 2020)

Kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *