När jag var i mina hemtrakter i Sverige i somras så skedde något världsunikt. Inte för att jag var där själv, det hade jag gärna varit, men för det som skedde. Jag tänker på repatrieringen av samiska kvarlevor som ägde rum i Lycksele den 9 augusti. Bakgrunden till historien för dig som inte vet vad jag talar om: Vid en arkeologisk utgrävning 1950-51 så grävdes kvarlevorna av minst 25 personer upp ur sina gravar på Gammplatsen i Lycksele. Syftet var att med rasbiologiska förtecken utöva forskning på samer. Kvarlevorna glömdes sedan bort på Statens historiska museum ända till 2013 på processen kring repatrieringen drog igång. Och nu har de kommit hem och gravfriden råder åter.
Det finns flera problematiska frågor kring den här händelsen, och tyvärr är det inte bara i historien, det är problem i nutid också.
Det ena handlar om samernas urfolkstatus. Över hela världen är urfolk marginaliserade och illa behandlade. Svenska staten och svenska kyrkan har inte behandlat samerna på ett bra sätt. Det har skett många övergrepp på olika nivåer. Även om det blivit bättre så finns det fortfarande konflikter till exempel kring rennäringen, skogsbruket och lantbruket. Dessutom är det vanligt med en nedlåtande syn och ett nedlåtande språk när det gäller samerna.
Det andra handlar om rasåtskillnaden. Varför är det så viktigt att söka skillnader mellan människor? Och även om det nu finns skillnader mellan individer och raser, varför är det så viktigt att markera det i alla möjliga sammanhang? Är det inte så att mångfalden berikar?
Till sist handlar det om människovärdet. Som människa och med starkt stöd i min kristna tro anser jag att varje människa har ett lika och okränkbart värde. I den tid vi lever nu så måste det tyvärr påminnas om ofta, inte bara med anledning av den här händelsen.
Därför var den 9 augusti i Lycksele en mycket viktig dag, i urfolkens, mångfaldens och i människovärdets namn. Amen.
2 kommentarer
Ingegärd Österberg säger
1 september 2019 – 08:25Tack Fredrik alla har vi samma värde det gäller att förvalta det rätt.
Petvin säger
2 september 2019 – 03:38Fint att du funderar igen Fredrik! :)