Jag och Anna har levt tillsammans i över 30 år. I det stora hela rätt så behagligt och utan osämja, men om det är nånting vi diskuterat återkommande så är det om vi ska stanna hemma själva eller om vi ska träffa folk. Jag har ett behov av att ha folk runt om kring mig nästan jämt, medan Anna ibland tycker att det är skönt om vi är ensamma hemma. Det här är inget stort problem, vi har nog kompromissat och träffat folk och suttit hemma i lagom mängder, dessutom händer det ju att vi gör olika så att båda blir nöjda.

För oss som just nu sitter i tvingande karantän så väcks de här frågorna igen, för nu är det bara att hålla sig hemma. Det är undantagstillstånd, och är man utomhus utan giltigt skäl så riskerar man böter. Vi har varandra och vår uppgift är att stanna här, men jag tänker också på alla dem som sitter själva och där ensamheten riskerar att bli jobbig.

Nu är ju det här med ensamhet inget nytt, det är bara det att det blir så lätt att inse och tänka på när man sitter i karantän. En del människor väljer att leva mer eller mindre ensamma och då klarar man förmodligen det hur bra som helst. Andra lever kontinuerligt i ensamhet som man inte har valt själv.

För mig hjälper det att tänka på det som Gud lovar – att ingen av oss är lämnade ensamma. Kanske bäst formulerat i den berättelse som fått rubriken ”Fotspår i sanden”. Det handlar om en människa som ser tillbaka på sitt liv i en dröm, och livet utspelar sig som en vandring på en strand med två par fötter. Personen upptäcker att under de perioder som var svårast i livet var det bara ett par fötter. Gud får frågan varför personen blev lämnad när det var som svårast och många av er som hört berättelsen vet svaret: När du så bara ett par spår i sanden då bar jag dig.

Det är ett löfte som gäller också oss som nån gång känner oss ensamma, vare sig vi valt det själv eller tvingats till det. Gud lovar att vara med oss, till och med bära oss när det är som tyngst. Glöm inte det.

Jag möter ibland människor som säger att de skulle komma till kyrkan om den var likadan i Sverige som den är i utlandet. Jag kan i och för sig förstå hur de tänker och vad de menar, men jag tycker inte att det är rättvist mot församlingarna hemma i Sverige. Och eftersom jag har erfarenhet av både hemlands- och utlandsförsamlingar så torde jag ju veta vad jag pratar om.

Där jag finns nu, på Teneriffa så består församlingen till allra största delen av daglediga. Folk på semester, pensionärer och människor som är här för rehabilitering. Givetvis finns det människor i arbete också med det är en liten andel. I Sverige så består församlingen av människor som oftast är mitt upp i vardagens livspussel: Jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv, sköta villan, åka till fjällen eller vad du livspusslet består av. Ser man det på det sättet så är det förståeligt att det inte är rättvist att jämföra.

Men om man nu ändå skulle fundera, vad är det som gör att människor ändå vill vara delaktiga i kyrkans liv här på Teneriffa? Jag tror det beror på två saker. Å ena sidan ett tydligt centrum och å andra sidan låga trösklar och högt i tak. Med ett tydligt centrum så tänker jag på att det är ingen tvekan om att kyrkan är en kristen församling. Vare sig man kallar sig kristen eller ej så vet man att i kyrkan finns en trygghet som bär, ett sammanhang som är större än vad vi oftast förstår, en fast punkt i livet. Med låga trösklar och högt i tak tänker jag på att det finns få eller inga krav på den som vill vara delaktig i kyrkans gemenskap. Man måste inte tro rätt, eller klä sig rätt. Man passar in och är välkommen precis som den man är. Alla ryms.

Det finns alltför många exempel på när en gemenskap, det behöver inte vara en församling men det skulle kunna vara det, har höga trösklar och lågt i tak. Då man måste göra sig till, anstränga sig för att komma med i gemenskapen och då man måste anpassa sig till det utrymme som finns för att inte slå i taket.

Om vi på allvar menar att alla är välkomna kan man ju inte ha det så, tycker jag i alla fall.