Jag åkte till Lycksele härom helgen. Det har jag gjort sista veckan i juli under ganska många år, om inte jobb har hindrat det. Det är ju motorveckan och avslutningshelgen för den. Det var ju bara det att i år var motorveckan inställd. Men det luriga är att det inte verkar hindra mig och rätt så många andra att göra som man brukar. Trots att det inte var några arrangemang så kom ändå folk dit och det var rätt så många bilar ute och snurrade på cruisingen på kvällarna trots att det inte var någon som arrangerade det hela. De enda arrangemang som fanns var digitala, så den som ville vara med behövde ju inte åka hemifrån.

Det här är bara ett exempel av många från den här sommaren där människor gjort som vanligt trots att arrangemanget man samlats till var inställt. Det var folk som tältade där de brukade på Åselemarknaden. Det är ytterligare ett exempel men jag har hört fler och säkert kan också du som läser komma på såna exempel.

Vad är det som gör att vi beter oss som brukar trots att den egentliga anledningen inte finns den hör sommaren?

Är vanans makt så stor? Handlar det om trygghet? Eller är det så att vi längtar så mycket efter att nåt arrangemang ska genomföras den här sommaren?

Kanske finns det rimliga förklaringar i alla dessa frågor. Men jag funderar om det inte mest av allt är så att vi vill att det ska bli som vanligt igen. Vi vill tillbaka till en tid före oron för pandemin. Därför beter vi oss som vanligt. Det är bara det att som vanligt håller på att förändras så det blir nog inte på samma sätt ändå, hur vi än strävar efter det. Förhoppningsvis ska vi kunna känna oss trygga ändå.