I en tid då vi är många som längtar efter närhet så är vi tvingade att tänka på att hålla distans. Och tiden då det är så verkar inte ta slut ännu. I våras var vi nog många som hoppades att det skulle vara över nu i höst, men där vi står nu så är det många som är glada om det skulle vara över till nästa höst, men vi har också insett att vi inte riktigt kan veta.

Så det är stor risk att det är länge tills vi får krama vem vi vill igen. Vi får fortsätta umgås via skärmar, sitta på var sin kortsida av köksbordet, delta i gudstjänster på avstånd eller hur nu våra restriktioner påverkar oss. Och på nåt sätt fungerar det ju, för vi upprätthåller livet och relationerna men det är på nya sätt.

Inom kyrkan har vi på sina håll gjort stora enheter som vi kallar pastorat. Tanken är att man ska samverka med resurserna och spara pengar, men det innebär ju också att man kan komma ganska långt från sin kyrka också. På gott och ont.

Inom sjukvården talar man ibland om att regionerna skulle vara större för att fungera bättre, men det skulle också innebära att man skulle kunna få längre till sjukvården. På gott och ont.

I politiken så samverkar man bland annat inom EU och då blir det långt till besluten. På gott och ont.

Vad är bäst? Svårt att säkert veta, men alldeles klart är att distansen och avståndet ställer krav på kvaliteten i det vi gör. För när saker sker på distans så ställs nya krav, och ibland ger det goda förutsättningar, men inte alltid.

Det torde väl va som det oftast är – det finns en hel del saker som vi inte kan påverka och det måste vi förhålla oss till. Först då, då vi agerar utifrån de förutsättningar som gäller så blir det så bra som de kan, oavsett om vi är nära eller långt borta. Och på nåt sätt fungerar det ju, för vi upprätthåller livet men ibland på nya sätt.

I Svenska kyrkan är den primära enheten församlingen. Så står det i kyrkoordningen och så säger det sunda förnuftet även om det inte alltid verkar tas i bruk.

Församlingen styrs av ett kyrkoråd med personer som är förtroendevalda som väljs av kyrkofullmäktige som i sin tur väljs av kyrkans medlemmar vid kyrkovalet. Församlingens arbete leds av en kyrkoherde och om denne är klok så delegerar hen ansvaret med sina medarbetare. Till sin hjälp har kyrkoherden ett stiftskansli och en biskop som svarar för främjande och tillsyn, d v s de hjälper till med idéer, utbildningar och en del resurser, samt griper in om något inte sköts som det ska i församlingen. Den här ordningen kallas den gemensamma ansvarslinjen och är en grundsten i den ordning som Svenska kyrkan har och som borgar för att kyrkan är såväl demokratisk som att den står kvar i sin tradition som den kyrka vi är: Episkopal och evangelisk luthersk.

För de allra flesta är det här inga stora frågor. Det bara är som det är, och det funkar bra på de allra flesta håll, man har sina roller och vet vilket ansvar man har. Men den här ordningen har ifrågasatts och till och med obstruerats i olika sammanhang. Ibland kan de vara präster eller kanske till och med biskopar som kliver in på de förtroendevaldas område. Andra gånger, och vanligare som det ser ut från min horisont är det tvärt om. En del av velat kalla det politiseringen av den från staten skilda kyrkan. Det betyder i praktiken att förtroendevalda, inte sällan med erfarenhet av kommun, region eller riksdagspolitik och ibland som företrädare för politiska partier som också är nomineringsgrupper i kyrkovalet inte förstår skillnaden mellan kommun och församling. Den gemensamma ansvarslinjen blir ensidigt politisk och förtroendevalda tar beslut som de inte har att göra.

Det finns flera exempel från olika nivåer i kyrkan på när det blivit så. Jag har själv sett det där jag har jobbat, och också hört kollegors berättelser om det. Allra tydligast och då det sätts på sin spets är ändå det som sker i Härnösands stift. En majoritet stiftsstyrelsen vill avsätta sin biskop. Att en konflikt uppstår är inte helt ovanligt, det handlar ju om människor, det är olyckligt och det finns sätt att jobba med konflikter. Men att en av de konfliktande parterna kliver in och bestämmer nåt som de inte har mandat att bestämma för att bli av med konflikten, det är inte bara korkat, det är fel också. Så får det inte gå till. Gör om. Gör rätt.