Fredrik funderar om titlar i december 2021
Härförleden fick jag en ny titel: Biträdande valförrättare. Känn på den. Det är inte vem som helst som blir det. Det är nästan så man önskar telefonkatalogen skulle funnits kvar så jag fick stoltsera lite med att vara biträdande valförrättare. Om det nu inte skulle duga med någon av de andra titlarna som jag med rätta kan använda. Kontraktsprost anger en viss tyngd. Och kyrkoherde förstås. Präst är alldeles nog för att särskilja sig från de flesta i samhället om man nu skulle vilja göra det. Men ni som känner mig ser det ironiska i det jag skriver och vet att det där med titlar inte riktigt är min grej.
I somras var jag i en by här i pastoratet och eftersom det var första gången jag var i den byn så tänkte jag presentera mig, och förutom mitt namn sa jag att jag var ny präst. När jag skulle åka därifrån så fick jag frågan om det var jag som var kyrkoherde, och varför jag inte presenterat mig så. För min del är det enkelt: Där i byastugan är det inte titeln som jag vill att man ska fokusera på, det är budskapet i gudstjänsten. Blir min identitet viktigare än budskapet så blir det fel.
Men om man då ändå ska tal om identitet: Vilken är den viktigaste identiteten?
Ganska ofta definierar vi oss genom vilket jobb vi har. T ex när vi ska presentera oss i början av en kurs. Men det är ju oftast andra saker som är mer intressant, t ex vilka intressen vi har.
Men den viktigaste identiteten hänger nog i ihop med vad vi i botten är. Människor. Människa först och kristen sen. Och långt därefter präst, kyrkoherde, kontraktsprost och biträdande valförrättare. Så tänker i alla fall jag.
En kommentar
Carin säger
2 december 2021 – 03:55Mycket bra!!Många behöver lära av dessa tankar. Släpp fram människan och glöm titlarna!!