De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.