För nån vecka sen lyssnade jag till en aktieförvaltare i en av de större bankerna som redogjorde för placeringarna i en stiftelse. Han talade bland annat om placeringar som görs med hänsyn till etiska värderingar, till exempel miljö, klimat, droger, alkohol, tobak eller försvarsindustri. Han berättade att i rådande världsläge så har det svängt så att människor är mer benägna att investera i försvarsindustri än man var tidigare. Anledningen är att man vill bidra till trygghet, säkerhet och demokrati, och tänker att ett starkt försvar är bra. Själva sakfrågan ska jag inte uppehålla mig vid, så till vida att jag kan förstå att man kan tänka så. Det som är intressant att fundera över är svängningen. Alltså att det som tidigare uppfattats som sunda åsikter helt plötsligt inte längre gäller, och att motsatsen är det som är sunt och vettigt.

Jag minns en person som i ett helt annat sammanhang sa att ibland måste man ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt. I det här sammanhanget skulle ståndpunkten vara att vi vill leva i trygghet, och i rådande världsläge så har åsikten svängt till att vi behöver ett starkare försvar för att känna oss trygga. Man byter åsikt för att behålla sin ståndpunkt. Det finns nån sorts rimlighet i det.

Om jag ändå ska säga nåt om själva saken så kunde man å andra sidan tänka att färre vapen innebär färre krig och därmed ökad trygghet. Gammal hederlig pacifism. Jag funderar om inte det är ännu rimligare.

De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.

Under min utbildning lärde jag mig om Hegels dialektik. Det är en teori som kan användas i flera sammanhang och det finns mycket att säga om den som jag inte kommer ihåg. På senare tid har jag ändå kommit att tänka på den vid flera tillfällen. Ett typexempel: När vi har en situation som behöver förändras så blir det ibland snabba och extrema beslut som är allt för långtgående. Efter en tid så upptäcker vi det och nyanserar förändringen så att den blir rimlig och fungerande. Teorin kan beskrivas med en pendelrörelse. Från det yttersta läget svänger det helt över till motsatt ytterläge, innan pendeln normaliseras i ett stabilt mittenläge.

Det finns säkert situationer då det funkar bra, men min erfarenhet är att det ofta går för fort och blir för extremt. Som regel blir det bättre med eftertanke och reflexion. Fundera först över vad du vill uppnå med förändringen, i stället för att bara göra den utan att veta varför. I bästa fall kanske man slipper hamna i den andra ytterligheten.

Det händer ibland att jag möter otålighet eller att den som berörs tycker att de får vänta för länge. Det är ändå fler tillfällen då eftertanke lett till ett bättre beslut och ett bra resultat. Det är i alla fall så jag funderar.

Häromdan dammade jag av en övning som jag ofta gjorde i skolklasser när jag var skolpräst. Den här gången var det mina nuvarande arbetskamrater som fick göra övningen. Trots att det är lite komplicerat ska jag försöka förklara den lite kort. Det går ut på att var och en räknar hur många trianglar man ser i en mångtydig figur. Och resultatet blir olika, men då får man räkna igen tillsammans i en liten grupp med andra som kom till ett annat resultat. Det som alltid händer då är att alla kommer närmare det rätta resultatet. Syftet med övningen är att upptäcka att samarbete med de som tänker annorlunda som regel ger ett bättre resultat.

Jag tror vi har mycket att lära av den enkla övningen när det gäller våra liv.  Att inte bara respektera de som tänker annorlunda utan också förstå att de som inte tänker på samma sätt som jag kan bidra till ett bättre slutresultat om vi samarbetar. Tänk vilken potential som finns i oliktänkandet!

Svenska kyrkan kan framstå på många olika sätt, men en sak som är gemensam är att kyrkans grundläggande enhet är församlingen. Här där jag bor och jobbar så har två församlingar samverkat i pastorat sedan 2015. I det stora hela har det gått bra, men ibland så hörs röster att det var bättre innan pastoratsbildningen. Nu samtalar vi om huruvida än fler församlingar kunde samverka i pastorat och då finns både hoppfulla och tveksamma röster.

Jag vet inte bättre än nån annan vad som är det bästa beslutet i såna frågor. Men det jag har lärt mig i samtalen om de här frågorna är att det gör skillnad hur vi uttrycker oss och vad vi har för bilder av vad samverkan i pastorat är.

Om vi säger att ”ett pastorat består av två församlingar som slagits samman” så låter det på ett sätt. Om vi istället säger att ”två församlingar samverkar i ett pastorat” så låter det på ett annat sätt. Bara genom att vända på perspektivet låter det bättre trots att man säger samma sak. Dessutom gör det andra sättet mer rättvisa åt det som jag skrev allra först och som är bärande och grundläggande i ordningen för svenska kyrkan, nämligen att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan.

I en enhetsstat bestämmer riksdan och i ett bolag bestämmer styrelsen, men i Svenska kyrkan tas besluten av den lokala församlingens styrelse.

Det är lite upp och ner, eller tvärtom. När vi vänder på det gängse perspektivet så händer nåt viktigt.

Det är ungefär som det är ibland med den kristna tron, till exempel när Jesus svarar på frågor i en del bibelberättelser: Svaret är ibland upp och ner, alltså tvärtom än vad den som frågade tänkt sig.

Jag funderar om det är så det bör vara om man ska sätta människor före organisationer?

Jag har varit på Sorselegården. För den som bor här i trakterna så tror man sig veta att det är ett hälsohem, och det är inte helt fel. Men det är mycket mer än så också. Det är kvalitativ hälsovård som på sjukhusspråk heter Beteendemedicin. Syftet är att ge en beteendeförändring som är bestående och bidrar till en bättre hälsa.

Det synbara resultatet för mig handlar om viktminskning på drygt 20 kg, lägre blodtryck, kolesterol och socker. Det är förstås bra men det är inte det som det handlar om. För bakom det synbara resultatet finns de verkliga målen som handlar om att inte få fler hjärtinfarkter och undvika att få diabetes. Och bakom det finns mina grundläggande värderingar som handlar om att jag vill vara närvarande för min familj och ha förutsättningar att leva ett normallångt liv. Det är det viktiga som är vad allt handlar om, en långsiktigt hållbar förändring som stämmer med min värderande riktning i livet. Jag skulle kanske ha kunnat gå ner 20 kg på nåt annat sätt men det är inte det viktiga. Det viktiga handlar om värderingar och beteende.

Tänk om det här sättet att förhålla sig till beteendeförändring skulle vara möjligt när det handlar om andra områden, t ex ditt jobb? Eller livet i en församling, som ju är det jag jobbar med.

Nog gör vi en del förändringar, i alla fall en del av oss. Men hur ofta ställer vi oss frågan vad som är det grundläggande viktiga i det vi håller på med? Min erfarenhet är att det är alldeles för sällan. Vi ändrar saker på ytan, en synbar förändring, men hur ofta tänker vi efter vad som är det grundläggande viktiga som vi har att göra? Det är kanske det vi måste göra om vi ska nå en bestående och hållbar förändring? Så funderar jag i alla fall.

Här om veckan var jag med på en kort föreläsning där vi kom att prata om dynamiken på en arbetsplats, och den som höll i samlingen pratade om arbetsplatsen som en fotbollsplan. Frågan att fundera över för sig själv och i sitt arbetslag är vilka positioner man tar.

Om du tänker på din erfarenhet av olika arbetsplatser så kanske du tänker på ett gäng mittfältare, de där som jobbar på hela tiden och bär upp mycket utan att synas eller få speciellt mycket offentlighet. Backarna är de där arbetskamraterna som står stadigt och räddar upp de flesta situationerna. Stabila, alltid på plats, såna man kan lita på. Till skillnad från backarna så finns de där arbetskamraterna som gärna syns och märks, som ibland gör bra och avgörande saker men sällan är de som bygger från grunden eller orkar göra själva grovjobbet. Jag tänker förstås på anfallarna. I varje fotbollslag finns också en målvakt som inte gör så mycket under långa stunder men som man inte klarar sig utan för om målvakten står på rätt ställe när det verkligen gäller så är det en säker väg till att vinna matchen. Förutom de som finns på planen så finns också tränare, avbytare, materialförvaltare och publiken på läktaren, och kanske kan du också tänka på olika arbetskamrater som du haft som passar in på de funktionerna också.

I fotbollsmatchen så vinner den som gör mest mål, men det luriga är att om man bara har anfallare så vinner man inte några matcher. Alla kan inte vara Zlatan, även om det är det som verkar vara roligast. Alla de andra behövs och bidrar till att laget presterar så bra som möjligt, och förhoppningsvis vinner.

På en arbetsplats fungerar det på samma sätt. Alla behövs. Vi har lite olika sätt och lite olika uppgifter, och vi bidrar på olika sätt till att nå målet. Men vi behöver ett komplett lag. Om alla vore målvakter, lagledare eller anfallare så vore inte laget bäst rustat för att vinna matchen. Så funderar jag.