Här om veckan hade vi ett möte i arbetslaget då vi samtalade om dopstrategier och dopkommunikation. Syftet med mötet var att fundera över hur fler ska välja att döpa sig eller sina barn, och hur vi ska kommunicera för att det ska bli så.

En av frågorna som vi berörde handlar om argumentet att en människa ska få välja själv om hen ska döpas eller inte. När vi döper spädbarn så får de inte bestämma själv. Vanligtvis är det inget stort problem när barnet blir så gammalt så det kan förstå att det är döpt, och kanske också börja förstå vad det innebär att vara döpt, om det nu är möjligt att förstå. De flesta som blev döpta som barn verkar inte ha tagit skada av att vara döpt, och om man händelsevis inte skulle gilla att man är det så löser de flesta det genom att strunta i att man är döpt. På så sätt så kan man inte säga att det är farligt att döpas, i alla fall för den som växer upp i Sverige och inte riskerar förföljelse eller otrygghet.

Men om man funderar vidare över att få bestämma själv så kan man fundera över på vilka områden ett barn borde få bestämma själv. Borde barnet få bestämma själv om man ska sitta bilbarnstol eller använda säkerhetsbälte? Borde barnet få man bestämma själv när man ska gå och lägga sig på kvällen? Borde barnet få bestämma själv vilka kläder man ska ha när man ska gå ut på vintern?

Kanske är det långsökta exempel men jag funderar ändå om inte en juste förälder vill ge sitt barn  det som de tror är bäst och säkrast för sitt barn. De flesta väljer inte sånt som är farligt eller riskerar att skada barnet, och låter framförallt inte barnet välja själv om det finns risk att skadas.

Jag kan förstå och acceptera att man inte tycker dopet är så viktigt, men om man tror att man blir skadad av bli döpt då tror jag man tänker fel.

De senaste dagarna har jag av förklarliga skäl börjar fundera på gudstjänsterna som ska vara under stilla veckan och påsk. Det är ju dags för det nu. Egentligen är stilla veckan ett dåligt ord för finns ingen vecka under kyrkoåret då det är så tätt med gudstjänster. Jag brukar ibland argumentera för att vi borde ha färre gudstjänster i stället för fler, och i stället satsa lite mer på de vi har. Men när det kommer till påsken så tänker jag tvärt om. Anledningen är att om man ska ge utrymme till alla berättelserna i påskens händelser så behövs det. Och den som nångång provat hänga i med i hela skeendet i gudstjänsterna under stilla veckan och påsk vet vad jag talar om . Det är ett fantastiskt drama.

På Palmsöndag så läser vi om då Jesus kommer till Jerusalem inför påsken och tas emot som en kung. Måndag, tisdag och onsdag är det vanligtvis passionsandakter då vi läser passionsberättelsen om händelserna under veckan fram till Jesu död, i år är det ur Johannesevangeliet. Skärtorsdag firas mässa då vi läser om Jesus sista måltid med sina lärjungar, då han instiftade nattvarden. Skärtorsdagsmässan avslutas med att altaret kläs av och lämnas tomt och på Långfredag så är det avskalat och ofta utan musik, och handlar om Jesu korsfästelse och gravläggning. Under lördan händer ingenting men då påskdagen gryr så firas uppståndelsen i en festlig gudstjänst då altaret kläds och Kristusljuset tänds. Annandag påsk avslutar den intensiva helgen med berättelser om då Jesus visar sig för människor efter uppståndelsen.

9 dagar och åtminstone 8 gudstjänster, dessutom under en period då många är lediga och åker bort. Är det klokt? Kanske inte. Men min erfarenhet är att påskens drama tål att sätta sig in i och leva med i. Gudstjänsterna i en kyrka är ett sätt att göra det. Här kommer en utmaning till dig: Gå till en eller flera gudstjänster i påsk!