September är en månad för älgjakt. Och då jag sitter i skogen på pass så finns det tid att fundera över det ena och det andra. När man går ut på jakt så gäller det att veta var man är. Fastighetsgränser, rågångar, jaktmarker och grannjaktlag. Det handlar både om var man har rätt att jaga, liksom säkerhet. Ett skott som avlossas på fel plats kan få konsekvenser. Någon som läser det här tänker nu att varje skott som avlivar ett djur får konsekvenser och så är det förstås, men det är inte den saken jag funderat om eller tänker diskutera nu.

Min fundering handlar om det där med gränser. Älgarna, eller hundarna som man jagar med bryr sig nämligen inte det minsta om gränser. De går fritt och rör sig hur de vill utifrån instinkt, invanda mönster, tillgång till föda och trygghet. En rågång är helt ointressant, liksom vem som har jakträtt där de befinner sig. Trots att det kan vara skillnaden på liv eller död är det inget de håller koll på, och har i djurets fall inte heller förmåga att hålla koll på.

Jaktgränserna är bestämda av människor med juridiska och ekonomiska beslut, och vad som gäller inom gränserna är beslutat av de som jagar där.

I nån mening är det på samma sätt för människor. Vi har bestämt gränser som har juridiska och ekonomiska grunder. Vi har regler som gäller innanför gränserna, och det får konsekvenser som ibland har att göra liv eller död. Nog är det konstigt att vi värderar människor på det sättet.

Att vara gränslös är sällan positivt när det handlar om en enskild individ i en grupp, men om det handlar om en grupp människor som förvägras rätten att leva tryggt så vore det bra med lite mer gränslöshet. Så funderar i alla fall jag.

Det eländiga kriget i Ukraina fortgår. Rysslands taktiska framgångar har uteblivit och i takt med det har antalet vansinnesdåd ökat. Bombningar av teatrar, skolor, sjukhus till exempel. Antalet civila som drabbas är oerhört och oacceptabelt. Det är det viktigaste: Kriget måste få ett slut.

Ett stort antal människor har flytt Ukraina och sökt sig till andra länder främst i Europa, och det är min fundering idag. Hur kan det komma sig att en del av oss välkomnar flyktingar från Ukraina men inte flyktingar från Syrien? Att såna synpunkter syns här och var i sociala medier kan jag förstå, för där hittar man ju allt möjligt, och ibland behöver ju inte de som skriver saker ta ansvar för vad de skriver. Men nu är ju det här en ståndpunkt som man hör från etablerade politiker, t o m partiledare. Om man kommer till den slutsatsen att man kan ta emot fler flyktingar från Ukraina men inte från Syrien, så skulle jag säga att man har ett problem med sin människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Jag är invandrare. Dubbelt upp faktiskt. När jag bodde i Sverige var jag andragenerationsinvandrare som son till min pappa som flytt från krigets Norge. Nu när jag bor på Teneriffa så är jag också invandrare. Jag har emigrerat från Sverige och även om jag är svensk medborgare så är mitt hemland Spanien. Det är här jag är inskriven i kommunens folkbokföring och har residencia så jag betalar min skatt i Spanien. Jag är också inskriven i spanska sjukförsäkringssystemet. Vi svenskar som bor här brukar samlas i Svenska kyrkan som är både en församling och en gemensam mötesplats för svensk kultur, givetvis med svenskt kaffe. Räcker inte det så finns flera föreningar för svenskar och skandinaver. Vill man spela boule, golf eller bridge med andra svenskar och skandinaver så är de föreningarna som hand i handske. Har man behov av skola så finns förstås svensk skola. Ska vi se på TV så streamar vi TV4 eller SVT, helst Västerbottensnytt förstås.

Och när vi rör oss på orten så kan vi hitta café, restaurang, mäklare, apotek och bank där man kan få tala svenska. Vi pratar ibland om att få äta surströmming men det har inte gått att ordna än så länge, men vi har i alla fall fått äta palt.

Det är ju inte så konstigt att man vill göra på samma sätt om man är Afghan, Syrier eller Eritrean och bor i Sverige. Eller hur?