Kriget i Ukraina har pågått i tre år. Det är fruktansvärt i sig. Men det som nu sker i världspolitiken går inte att begripa. Och inte verkar det gå att tala världens ledare tillrätta heller. Det som återstår att göra är att be. Be för Ukrainas folk och landets ledare, be för världsledarna som genom kloka beslut kan få kriget att ta slut.

För dig som brukar be så är det bara att fortsätta, och för dig som läser det här men inte brukar jag be så uppmanar jag dig att prova. Om det är det som gör skillnad för världens framtid så är det ju faktiskt värt att prova. Så funderar jag.

Skogsfrågorna är högaktuella i Svenska kyrkan. Det har att göra med den skogsutredning som kyrkan har låtit genomföra och som nu finns ute på remiss. Själva utredningen är på 415 sidor och om man ska sammanfatta frågan och utredningen i bara några meningar så handlar det om vilka hänsyn Svenska kyrkan ska ta i sin roll som skogsägare när det kommer till biologisk mångfald och samiska intressen, t ex rennäringen. Det ska vägas mot rimliga krav på avkastning på skogsbruket. Enkelt uttryckt så blir avkastningen lägre om hänsynen ökar.

Utredningen föreslår att Svenska kyrkan ska öka hänsynen men inte så mycket. Det finns de som menar att det är alldeles för mycket men också de som menar att det borde vara mycket mer. Det finns förstås också olika ståndpunkter på vad som är skogsvårdande åtgärder som faktiskt gör skillnad, förutom olika värderingar på vad man borde göra.

Allt som görs i Svenska kyrkan ska svara mot kyrkoordningen, och bland mycket annat så säger den i syftesparagrafen att skapelsen ska återupprättas. Jag kan inte komma till nån annan slutsats än att det ställer rätt stora krav på oss att vårda skogen på ett sånt sätt att skapelsen åtminstone inte förstörs. Det torde va viktigare än att maximera inkomsten. Så funderar jag.

Visste du förresten att vem som helst kan svara på remissen? Googla så hittar du både utredningen och remissförfarandet.

På senare tid har jag vid några tillfällen haft anledning att fundera på vad det är som skiljer människor åt. Det beror förstås lite på vad man menar med det, men oftast har jag kommit fram till att det inte är så mycket som skiljer. Våra schablonartade kategoriseringar säger oftast inte så mycket när det kommer till de viktigaste värdena. Dessutom ställer kategorierna till mer skada än nytta.

Tänk om vi i stället skulle betrakta varandra som människor. Varken mer eller mindre. Inte svensk eller invandrare, inte kvinna eller man, inte ung eller gammal, inte homosexuell eller heterosexuell. inte same eller nybyggare, inte troende eller ateist… Människor rätt och slätt. Skapade till Guds avbild som vi kan läsa i bibeln. I den står det förresten så här på ett ställe: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter klokt tycker jag.

För några veckor sen var jag på prästmöte i Luleå. 190 präster på en samma plats i två dagar. Det var festliga gudstjänster och många goda möten med kollegor och kompisar. Men gissa om det pratades mycket! Präster är nämligen ganska vana att ta både plats och pratutrymme.

Desto mer spännande med ett av föredragen, som jag förstås inte kan återge i sin helhet. Det handlade bland annat om att inte alltid ta initiativet och styra skutan, utan istället följa med i det som sker, flyta med strömmen. Man behöver inte alltid vara den som styr, för det finns en poäng i att vara den som följer. Det blir lättare att vara där de andra är, det blir lättare att resa tillsammans. Kanske kan den som är van att styra tycka att man tappar kontrollen men ärligt talat så är det ju inte säkert det blir bättre bara för att jag har kontroll. I grund och botten, sett till vår relation till Gud så handlar det väl om att lita på att Gud för mig på rätta vägar, inte att det är jag själv som ska bestämma riktningen. Det är väl att leva i tillit på att Gud vill mig väl och leder mig rätt. Så funderar jag.

Här om sist blev jag inbjuden till ett sammanhang för att tala om förutsättningarna för att vara kyrka i glesbygd. Det fick mig att fundera för jag vill ju ändå ha nåt vettigt att säga.

Glesbygd är ett ord som ofta tolkas negativt. Det kan man förstå om man ser till samhällsservicen. Det är som regel långt för polisen när de ska dit där de behövs, och långt för den som ska till tandläkaren, får en remiss till sjukhuset eller ska föda barn. Med tanke på att den som bor i glesbygd betalar lika mycket skatt men får mindre av samhällets resurser så förstår man att det lätt blir negativt med glesbygd. Mindre viktiga saker är avsaknad av bilprovning, stormarknader, biografer och sånt som underlättar men inte är livsviktigt.

Men det finns mycket som är positivt i glesbygden också. Det är en närhet mellan människor trots ånga avstånd. Det finns storslagen natur med utrymme både för rekreation, återhämtning och aktiviteter. Det går att storhandla på mindre än halva tiden som det tar att göra det på stormarknaden och det händer inget särskilt om man lämnar bilnyckeln i bilen.

Det jag skrivit hittills är fakta, det är så som det ser ut. Men det svåraste att ta till sig om glesbygdens förutsättningar är att det finns så många berättelser som inte alltid stämmer, eller som inte ger hela bilden. Här om dan presenterades en undersökning (SVT Västerbotten) om varför svenskar inte kan tänka sig flytta norrut. Nästan hälften kan inte tänka sig göra det på grund av att det är kallt och mycket mygg. Ytterligare skäl handlade om inskränkta människor, för små städer, fula dialekter och långa avstånd. Det finns förstås några sanningar i svaren, men det är långt i från hela bilden. Och när ställningstaganden om norra landsänden i allmänhet eller glesbygden i synnerhet grundas på bristande helhetssyn så är det tråkigt och gör inte gott för den sanna bilden av glesbygden.

Jag förstår att samma resonemang kan användas för hur glesbygdsbon ser på staden och tycker givetvis det är lika fel, men med den lilla skillnaden att glesbygden alltid är minoritet som slår i underläge. Det var förresten Kjell Sundvall som fick kritik om att filmen Jägarna skulle ha presenterat normalbilden av den norrländske mannen. Hans svar var att tro att alla norrlänningar är som jägarna vore som att tro att alla Stockholmare är som Jönssonligan.

Vad sa jag då om att vara kyrka i glesbygd? Bland annat att det gör nåt med oss som bor i glesbygd då vi så ofta inte upplever att vi får samma förutsättningar som städerna. Min idé om vad den kristna tron har att ge är att den vill hjälpa oss att leva våra liv, så blev det en del prat om hur det påverkar kyrkans uppgift och verksamhet i glest bebodda områden.

Det handlar väl om att ge alla förutsättningar för att leva sina liv. Det handlar om rättvisa och människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Även om våren tar tid på sig det här året så finns det några säkra vårtecken. Det är dags att parkera snöskotern för sommaren, och köra ut sommarbilen ur vinterförvaringen. Allsvenskan har börjat om och det är färdigspelat i hockeyrinken, för övrigt med bästa resultat sett från min horisont. Vårtecknen i naturen har förstås att göra med var man bor. Här där jag bor är det dags att sluta gå på isen, och man börjar se gräset titta fram, eller en skogsslänt i söderläge. Vårfåglarna sjunger och det är redan ljust när man vaknar. Det är vår och livet tar ny fart.

Det är nog ingen tillfällighet att påsken är på våren. Även om påsken var tidig i år och våren dröjer lite så är det mycket som sammanfaller, och främst handlar det om livets kraft. Ljuset kommer åter och tränger undan mörkret. Värmen och ljuset ger förutsättningar för att växa. Livet vinner över döden. Jag funderar om påskens under ändå är det tydligaste vårtecknet?

Saker som vanligtvis inte kan hända brukar vi bedöma som orimliga. Och om man tror på det som är orimligt så riskerar man att betraktas som dum. Det är orimligt att den som är död börjar leva igen, i alla fall är det inte det som vanligtvis händer. Men jag har bestämt mig för att tro på de berättelser som vi fokuserar på under påsken, alltså att Jesus som var död började leva igen. Så med risk för att betraktas som dum så är det ändå så, även om jag förstår att det är orimligt.

För nån vecka sen lyssnade jag på söndagsintervjun i P1 med Martin Modéus, vår ärkebiskop. Han pratade bland annat om mysteriet och på direkt fråga om han tror på uppståndelsen svarade han ja. På följdfrågan om hur det gick till svarade han att han inte vet. Det är väl vad ett mysterium är, alltså att vi inte kan förklara det som sker, även om vi vet eller tror att det har skett. Det är rätt så befriande när personer som man kan förvänta sig ha svar på tal säger att man inte vet.

Jag tänker att han ger en förståelig del i förklaringen till varför man kan tro på berättelserna om uppståndelsen. För mig handlar det dessutom om hur man definierar tro. I vår tid är tro ofta att bevisa eller hålla för sant. Då kan man bara tro på uppståndelsen om den går att bevisa. Men om tro i stället handlar om tillit och att lita på, då kan man tro på uppståndelsen för att man litar på att Gud bryr sig om oss och att det är det som berättelsen vill berätta för oss.

Så funderar jag. Dumt eller ej.

Svenska kyrkan kan framstå på många olika sätt, men en sak som är gemensam är att kyrkans grundläggande enhet är församlingen. Här där jag bor och jobbar så har två församlingar samverkat i pastorat sedan 2015. I det stora hela har det gått bra, men ibland så hörs röster att det var bättre innan pastoratsbildningen. Nu samtalar vi om huruvida än fler församlingar kunde samverka i pastorat och då finns både hoppfulla och tveksamma röster.

Jag vet inte bättre än nån annan vad som är det bästa beslutet i såna frågor. Men det jag har lärt mig i samtalen om de här frågorna är att det gör skillnad hur vi uttrycker oss och vad vi har för bilder av vad samverkan i pastorat är.

Om vi säger att ”ett pastorat består av två församlingar som slagits samman” så låter det på ett sätt. Om vi istället säger att ”två församlingar samverkar i ett pastorat” så låter det på ett annat sätt. Bara genom att vända på perspektivet låter det bättre trots att man säger samma sak. Dessutom gör det andra sättet mer rättvisa åt det som jag skrev allra först och som är bärande och grundläggande i ordningen för svenska kyrkan, nämligen att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan.

I en enhetsstat bestämmer riksdan och i ett bolag bestämmer styrelsen, men i Svenska kyrkan tas besluten av den lokala församlingens styrelse.

Det är lite upp och ner, eller tvärtom. När vi vänder på det gängse perspektivet så händer nåt viktigt.

Det är ungefär som det är ibland med den kristna tron, till exempel när Jesus svarar på frågor i en del bibelberättelser: Svaret är ibland upp och ner, alltså tvärtom än vad den som frågade tänkt sig.

Jag funderar om det är så det bör vara om man ska sätta människor före organisationer?

Någon dag innan de här orden skrivs så lyssnade jag på David Thurfjells sommarprat. En bit in i programmet kom han att tala om när religiösa människor blir allt för tvärsäkra och överdrivna. Han satte ord på nåt som jag funderat rätt mycket på. Hur kan det komma sig att det finns rätt många som vet så mycket om hur det ska vara, och som dessutom gärna säger det åt andra som en allenarådande norm? De här personligheterna finns ju överallt men i min vardag är det ju inte sällan i religiösa sammanhang som jag möter dem. De som vet vad ”alla” tycker. De som aldrig har fel. De som har svårt för att lyssna på andra och ta in andras erfarenheter.

För min egen del så blir jag mindre och mindre säker på det mesta ju äldre och ju mer erfaren jag blir. Då jag ibland tror mig förstå hur nåt hänger ihop så visar det sig ofta att det som jag en gång kunde inte längre är aktuellt eftersom förutsättningarna har förändrats över tid. Det är ju möjligt att jag är lite trögare än de flesta andra men jag har svårt att förstå att det finns de som tvärsäkert och överdrivet vet en massa saker som jag är långt i från övertygad om.

I sommarpratet var poängen att överdrifterna och tvärsäkerheten oftast leder till ett ”vi” som sätter sig över ”dom” med resultatet att vi säger eller gör saker som förminskar andra. Även om det nog aldrig nämndes i radioprogrammet så tänker jag på koranbrännare för att ta ett aktuellt exempel, men det finns tyvärr många fler exempel inom kyrkornas och religionens värld. Vi som vet blir den viktiga normen som ska lära dom som inte vet.

Jag funderar om det inte är klokare att vi i stället skulle lära av varandra och respektera varandra, och utgå från att alla har nåt att bidra med, i stället för att bara övertyga andra. Dessutom tror jag att det är en bättre strategi som kristen kyrka att inte vara överdriven och tvärsäker. Lyssna på sommarpratet och du vill veta mer om vad jag menar med det.

Yttrandefriheten är en viktig princip, en grund för demokratin. Den betyder att vi får säga, tro, tycka eller göra vad vi vill så länge vi håller oss inom lagens gränser. Man får till exempel bränna koranen. Men bara för att man får göra nåt så betyder ju inte att det är lämpligt att göra det. Och bara för att man får göra nåt så betyder det ju inte att man måste göra det.

Jag läser sällan eller aldrig i Koranen. Jag har hittat det jag behöver för min tro i Bibeln. Men jag skulle aldrig bränna koranen av respekt för de människor som funnit sin livsväg i den. Lika lite som jag skulle vilja att någon bränner en bibel bara för att provocera. Inte för att jag tror att Gudstron skulle försvinna eller att Gud skulle bli speciellt arg. Tron står inte och faller med enskilda exemplar av bibeln, men jag skulle inte uppskatta om nån brände en bibel.

För mig är det ganska självklart. Men jag funderar över vad det är som är så svårt att förstå?