Även om våren tar tid på sig det här året så finns det några säkra vårtecken. Det är dags att parkera snöskotern för sommaren, och köra ut sommarbilen ur vinterförvaringen. Allsvenskan har börjat om och det är färdigspelat i hockeyrinken, för övrigt med bästa resultat sett från min horisont. Vårtecknen i naturen har förstås att göra med var man bor. Här där jag bor är det dags att sluta gå på isen, och man börjar se gräset titta fram, eller en skogsslänt i söderläge. Vårfåglarna sjunger och det är redan ljust när man vaknar. Det är vår och livet tar ny fart.

Det är nog ingen tillfällighet att påsken är på våren. Även om påsken var tidig i år och våren dröjer lite så är det mycket som sammanfaller, och främst handlar det om livets kraft. Ljuset kommer åter och tränger undan mörkret. Värmen och ljuset ger förutsättningar för att växa. Livet vinner över döden. Jag funderar om påskens under ändå är det tydligaste vårtecknet?

Saker som vanligtvis inte kan hända brukar vi bedöma som orimliga. Och om man tror på det som är orimligt så riskerar man att betraktas som dum. Det är orimligt att den som är död börjar leva igen, i alla fall är det inte det som vanligtvis händer. Men jag har bestämt mig för att tro på de berättelser som vi fokuserar på under påsken, alltså att Jesus som var död började leva igen. Så med risk för att betraktas som dum så är det ändå så, även om jag förstår att det är orimligt.

För nån vecka sen lyssnade jag på söndagsintervjun i P1 med Martin Modéus, vår ärkebiskop. Han pratade bland annat om mysteriet och på direkt fråga om han tror på uppståndelsen svarade han ja. På följdfrågan om hur det gick till svarade han att han inte vet. Det är väl vad ett mysterium är, alltså att vi inte kan förklara det som sker, även om vi vet eller tror att det har skett. Det är rätt så befriande när personer som man kan förvänta sig ha svar på tal säger att man inte vet.

Jag tänker att han ger en förståelig del i förklaringen till varför man kan tro på berättelserna om uppståndelsen. För mig handlar det dessutom om hur man definierar tro. I vår tid är tro ofta att bevisa eller hålla för sant. Då kan man bara tro på uppståndelsen om den går att bevisa. Men om tro i stället handlar om tillit och att lita på, då kan man tro på uppståndelsen för att man litar på att Gud bryr sig om oss och att det är det som berättelsen vill berätta för oss.

Så funderar jag. Dumt eller ej.

De senaste dagarna har jag av förklarliga skäl börjar fundera på gudstjänsterna som ska vara under stilla veckan och påsk. Det är ju dags för det nu. Egentligen är stilla veckan ett dåligt ord för finns ingen vecka under kyrkoåret då det är så tätt med gudstjänster. Jag brukar ibland argumentera för att vi borde ha färre gudstjänster i stället för fler, och i stället satsa lite mer på de vi har. Men när det kommer till påsken så tänker jag tvärt om. Anledningen är att om man ska ge utrymme till alla berättelserna i påskens händelser så behövs det. Och den som nångång provat hänga i med i hela skeendet i gudstjänsterna under stilla veckan och påsk vet vad jag talar om . Det är ett fantastiskt drama.

På Palmsöndag så läser vi om då Jesus kommer till Jerusalem inför påsken och tas emot som en kung. Måndag, tisdag och onsdag är det vanligtvis passionsandakter då vi läser passionsberättelsen om händelserna under veckan fram till Jesu död, i år är det ur Johannesevangeliet. Skärtorsdag firas mässa då vi läser om Jesus sista måltid med sina lärjungar, då han instiftade nattvarden. Skärtorsdagsmässan avslutas med att altaret kläs av och lämnas tomt och på Långfredag så är det avskalat och ofta utan musik, och handlar om Jesu korsfästelse och gravläggning. Under lördan händer ingenting men då påskdagen gryr så firas uppståndelsen i en festlig gudstjänst då altaret kläds och Kristusljuset tänds. Annandag påsk avslutar den intensiva helgen med berättelser om då Jesus visar sig för människor efter uppståndelsen.

9 dagar och åtminstone 8 gudstjänster, dessutom under en period då många är lediga och åker bort. Är det klokt? Kanske inte. Men min erfarenhet är att påskens drama tål att sätta sig in i och leva med i. Gudstjänsterna i en kyrka är ett sätt att göra det. Här kommer en utmaning till dig: Gå till en eller flera gudstjänster i påsk!

Kristus är uppstånden! Det ropas ut när det är påsk.  Vi firar att Jesus som korsfästes och dog ändå uppstod på tredje dagen.

Det kan va svårt att tro på. Men vi lämnar den frågan, alltså om man tro på att en död får liv igen, och funderar istället på vad berättelsen vill säga. För även om det är viktigt att det verkligen hänt så är det väl ännu viktigare vad det betyder för oss.

Det betyder befrielse. Vi befrias från skuld över sånt som gått snett, där vi varit delaktiga i att göra ont i stället för gott. Därför säger vi också att påskens händelser innebär att det goda vinner över det onda. Livet vann dess namn är Jesus som vi sjunger i en av påskpsalmerna.

En mer vardaglig bild är att ljuset vinner över mörkret. Det passar också med tanke på att påsken alltid kommer på våren, då dagarna blir längre och man anar att värmen kommer åter. Men i djupare mening så innebär det att det mörka som gör att vi inte ser klart, som skaver i våra liv och som ibland skrämmer oss har övervunnits av ljuset, av värmen och livet.

Så med det sagt om vad påskens berättelser betyder så undrar man ändå lite försiktigt om det kommer det att ljusna nu då? Alltså i vår värld, i vår vardag. Kommer pandemin ge med sig? Kommer ensamhet och utanförskap att minska? Kommer tendenserna på bristande medmänsklighet i politik och samhälle att minska?

Det får vi verkligen hoppas, men i det långa loppet så får vi lita på att genom påskens händelser, genom Jesus uppståndelse är vi inte ensamma och övergivna, och att det ljus som Jesus ger kommer att tvinga bort mörkret.

Glad påsk!

Jag antar att du ätit någon semla i år. Jag har gjort det. Före fettisdag, på fettisdag och efter fettisdag. Det brukar ibland diskuteras när man får eller i alla fall borde äta semlor. Egentligen så har jag inga synpunkter på hur du gör, men ska man vara traditionell så finns det skäl angående semmelätandet som hänger ihop med påsken. Säkert kommer du ihåg julsången då man sjunger att julen varar intill påska, men det var inte sant, för däremellan kommer fastan. Fastan är en tid innan påsken och den är alltid 40 dagar. Den sista dagen innan fastan börjar är fettisdag, och precis som påsken kan variera under en månad så gör fettisdagen också det. Traditionellt så är fasta att inte äta under 40 dagar. Men innan fastan börjar så är det tre dagar som kallas fastlagen, och då ska man äta och festa ordentligt. I vår protestantiska tradition så är vi rätt så måttliga i vårt festande i fastlagen, men om vi hade varit katoliker, som t ex spanjorerna, så hade vi nog festat ordentligt. Det är det som är karnevalen som jag varit med om då jag bodde på Teneriffa. Det spanska ordet för kött är carne, och språkligt betyder carneval ungefär ”ta bort kött”, alltså en fest med frosseri före fastan.

Men då kan man förstås fundera vad man ska ha fastan till. För oss som gärna äter en semla även sen fastan har börjat så blir det ju liksom ingenting av det där med att avstå från mat.

Nu för tiden är inte ovanligt att man avstår något annat än mat under fastan. Jag vet folk som avstår från facebook, från alkohol eller cigaretter, eller från socker. Det kan du gärna göra om du vill markera fastan i ditt liv. Det som jag annars kan rekommendera är att avstå från ditt överflöd. Det finns flera olika organisationer som behöver våra pengar för att kunna hjälpa andra som har större behov än vi. Närmast mitt hjärta ligger ACT Svenska kyrkan som har en fasteinsamling med temat ”Under samma himmel”. Kolla in den och fundera över om det inte är ditt sätt att fasta. Det funkar för mig i alla fall.