För nån vecka sen lyssnade jag till en aktieförvaltare i en av de större bankerna som redogjorde för placeringarna i en stiftelse. Han talade bland annat om placeringar som görs med hänsyn till etiska värderingar, till exempel miljö, klimat, droger, alkohol, tobak eller försvarsindustri. Han berättade att i rådande världsläge så har det svängt så att människor är mer benägna att investera i försvarsindustri än man var tidigare. Anledningen är att man vill bidra till trygghet, säkerhet och demokrati, och tänker att ett starkt försvar är bra. Själva sakfrågan ska jag inte uppehålla mig vid, så till vida att jag kan förstå att man kan tänka så. Det som är intressant att fundera över är svängningen. Alltså att det som tidigare uppfattats som sunda åsikter helt plötsligt inte längre gäller, och att motsatsen är det som är sunt och vettigt.

Jag minns en person som i ett helt annat sammanhang sa att ibland måste man ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt. I det här sammanhanget skulle ståndpunkten vara att vi vill leva i trygghet, och i rådande världsläge så har åsikten svängt till att vi behöver ett starkare försvar för att känna oss trygga. Man byter åsikt för att behålla sin ståndpunkt. Det finns nån sorts rimlighet i det.

Om jag ändå ska säga nåt om själva saken så kunde man å andra sidan tänka att färre vapen innebär färre krig och därmed ökad trygghet. Gammal hederlig pacifism. Jag funderar om inte det är ännu rimligare.

De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.

Det är slutspelstider i hockeyn. De här raderna skrivs samtidigt som mitt lag spelar kvartsfinal. Med tanke på läget runt om i världen och i vårt eget land så är det lite fånigt att fokusera på en sån relativt oviktig sak som hockey. Men det finns nåt att lära sig av en hockeysupporter, som handlar om gemenskap. Man är tillsammans som supporter, med en gemensam riktning och med samma mål. Man har kläder i lagets färger och det syns vilket lag man håller på. Stämningen är medryckande när man är tillsammans på match, särskilt när det går bra. Det är en häftig upplevelse.

Det är kanske det vi skulle behöva i en orolig tid med krig och politisk turbulens. En gemensam riktning för samhället, att vi är på väg mot samma mål för hela mänskligheten. Att stämningen blir medryckande för att det går bra för oss människor. Ytterst är väl frågan om gemenskap en fråga om att varje människa ska få ha sina rättigheter och sitt okränkbara värde.

Nog känns det hopplöst ibland, men om vi börjar med oss själva, och likt hockeysupportern fokuserar på det gemensamma målet, då är vi ju på rätt väg i alla fall – det borde väl va möjligt? Tänk om livet kunde bjuda på samma häftiga upplevelse som en vunnen hockeymatch!

Kriget i Ukraina har pågått i tre år. Det är fruktansvärt i sig. Men det som nu sker i världspolitiken går inte att begripa. Och inte verkar det gå att tala världens ledare tillrätta heller. Det som återstår att göra är att be. Be för Ukrainas folk och landets ledare, be för världsledarna som genom kloka beslut kan få kriget att ta slut.

För dig som brukar be så är det bara att fortsätta, och för dig som läser det här men inte brukar jag be så uppmanar jag dig att prova. Om det är det som gör skillnad för världens framtid så är det ju faktiskt värt att prova. Så funderar jag.

För nån vecka sedan var jag i ett sammanhang där vi kom att samtala om hur man bäst skulle föra fram en ståndpunkt. Någon menade att det bästa är att säga som det är, utan krusiduller eller anpassningar, utan kompromisser. Nån annan menade att det kan finnas goda skäl att vara taktisk, att med hjälp av psykologi och pedagogik lägga fram en ståndpunkt så de man talar med kanske kommer att ändra sig och ta samma ståndpunkt. Eller att jag själv ändar mig då jag lyssnar till den andre. Verkligheten är förstås aldrig så enkel och kategorisk som det jag skrev här ovan, ofta finns vi nånstans emellan ytterligheterna.

Några dar senare såg jag en intervju med Jens Stoltenberg som tidigare var chef för NATO. Han talade om NATO och vikten av att nå resultat. En del i intervjun handlade om hur man kan förhålla sig till människor som tycker annorlunda och har helt andra ståndpunkter. Som exempel nämndes Erdogan och Donald Trump som han haft en hel del att göra med. Han menar att man får fokusera på uppgiften och se var man kan hitta en gemensam grund, och att lyssna på vad den andra säger. Det är förstås så att Stoltenbergs erfarenheter inte heller är allmängiltiga för alla situationer.

Vilken av strategierna som är den bästa för att få gehör för sin ståndpunkt är inte så lätt att veta. Men nog finns det nåt väldigt sympatiskt i att lyssna in och försöka förstå en annan ståndpunkt i stället för att bara köra över. Oavsett om det leder till att jag själv eller den andre ändrar sig så är det ju ändå nåt i fint att ta chansen att lära sig mer och låta sig påverkas. Så funderar jag i alla fall.

På senare tid har jag vid några tillfällen haft anledning att fundera på vad det är som skiljer människor åt. Det beror förstås lite på vad man menar med det, men oftast har jag kommit fram till att det inte är så mycket som skiljer. Våra schablonartade kategoriseringar säger oftast inte så mycket när det kommer till de viktigaste värdena. Dessutom ställer kategorierna till mer skada än nytta.

Tänk om vi i stället skulle betrakta varandra som människor. Varken mer eller mindre. Inte svensk eller invandrare, inte kvinna eller man, inte ung eller gammal, inte homosexuell eller heterosexuell. inte same eller nybyggare, inte troende eller ateist… Människor rätt och slätt. Skapade till Guds avbild som vi kan läsa i bibeln. I den står det förresten så här på ett ställe: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter klokt tycker jag.

För några veckor sen var jag på prästmöte i Luleå. 190 präster på en samma plats i två dagar. Det var festliga gudstjänster och många goda möten med kollegor och kompisar. Men gissa om det pratades mycket! Präster är nämligen ganska vana att ta både plats och pratutrymme.

Desto mer spännande med ett av föredragen, som jag förstås inte kan återge i sin helhet. Det handlade bland annat om att inte alltid ta initiativet och styra skutan, utan istället följa med i det som sker, flyta med strömmen. Man behöver inte alltid vara den som styr, för det finns en poäng i att vara den som följer. Det blir lättare att vara där de andra är, det blir lättare att resa tillsammans. Kanske kan den som är van att styra tycka att man tappar kontrollen men ärligt talat så är det ju inte säkert det blir bättre bara för att jag har kontroll. I grund och botten, sett till vår relation till Gud så handlar det väl om att lita på att Gud för mig på rätta vägar, inte att det är jag själv som ska bestämma riktningen. Det är väl att leva i tillit på att Gud vill mig väl och leder mig rätt. Så funderar jag.

Häromdan dammade jag av en övning som jag ofta gjorde i skolklasser när jag var skolpräst. Den här gången var det mina nuvarande arbetskamrater som fick göra övningen. Trots att det är lite komplicerat ska jag försöka förklara den lite kort. Det går ut på att var och en räknar hur många trianglar man ser i en mångtydig figur. Och resultatet blir olika, men då får man räkna igen tillsammans i en liten grupp med andra som kom till ett annat resultat. Det som alltid händer då är att alla kommer närmare det rätta resultatet. Syftet med övningen är att upptäcka att samarbete med de som tänker annorlunda som regel ger ett bättre resultat.

Jag tror vi har mycket att lära av den enkla övningen när det gäller våra liv.  Att inte bara respektera de som tänker annorlunda utan också förstå att de som inte tänker på samma sätt som jag kan bidra till ett bättre slutresultat om vi samarbetar. Tänk vilken potential som finns i oliktänkandet!

Det är OS-tider. En verklig högtidsstund för den som gillar att följa tävlingar i luftgevär 10 meter, kanotslalom eller artistisk gymnastik för att ta några exempel. När det gäller sporter som fotboll och friidrott så finns alldeles nog med TV-tid under året men tänk så många sportsliga prestationer som aldrig skulle få sitt utrymme i medierna om det inte vore för OS. Återkommande annonseras att Nyheterna bytt sändningstid eller så får vi se Antikrundan på play eftersom det tydligen är viktigare att kunna följa 90 händelselösa minuter i jakt på en fotboll när Albanien möter Paraguay i nåt mästerskap. Av någon anledning finns ett kommersiellt värde i ett sånt mästerskap och där det finns pengar finns det TV-tid. Men då det blir OS är andra principer viktigare. Att alla får vara med, och att de som inte vanligtvis får synas gör det helt plötsligt. Gemenskapen blir viktigare än kommersen.

Jag funderar på om vår livet i våra församlingar skulle kunna vara som OS: Alla får vara med, alla räknas och får lika mycket utrymme. En plats där gemenskap är viktigare än kommersiella intressen och där alla får synas lika mycket. Så funderar jag.

Här om sist blev jag inbjuden till ett sammanhang för att tala om förutsättningarna för att vara kyrka i glesbygd. Det fick mig att fundera för jag vill ju ändå ha nåt vettigt att säga.

Glesbygd är ett ord som ofta tolkas negativt. Det kan man förstå om man ser till samhällsservicen. Det är som regel långt för polisen när de ska dit där de behövs, och långt för den som ska till tandläkaren, får en remiss till sjukhuset eller ska föda barn. Med tanke på att den som bor i glesbygd betalar lika mycket skatt men får mindre av samhällets resurser så förstår man att det lätt blir negativt med glesbygd. Mindre viktiga saker är avsaknad av bilprovning, stormarknader, biografer och sånt som underlättar men inte är livsviktigt.

Men det finns mycket som är positivt i glesbygden också. Det är en närhet mellan människor trots ånga avstånd. Det finns storslagen natur med utrymme både för rekreation, återhämtning och aktiviteter. Det går att storhandla på mindre än halva tiden som det tar att göra det på stormarknaden och det händer inget särskilt om man lämnar bilnyckeln i bilen.

Det jag skrivit hittills är fakta, det är så som det ser ut. Men det svåraste att ta till sig om glesbygdens förutsättningar är att det finns så många berättelser som inte alltid stämmer, eller som inte ger hela bilden. Här om dan presenterades en undersökning (SVT Västerbotten) om varför svenskar inte kan tänka sig flytta norrut. Nästan hälften kan inte tänka sig göra det på grund av att det är kallt och mycket mygg. Ytterligare skäl handlade om inskränkta människor, för små städer, fula dialekter och långa avstånd. Det finns förstås några sanningar i svaren, men det är långt i från hela bilden. Och när ställningstaganden om norra landsänden i allmänhet eller glesbygden i synnerhet grundas på bristande helhetssyn så är det tråkigt och gör inte gott för den sanna bilden av glesbygden.

Jag förstår att samma resonemang kan användas för hur glesbygdsbon ser på staden och tycker givetvis det är lika fel, men med den lilla skillnaden att glesbygden alltid är minoritet som slår i underläge. Det var förresten Kjell Sundvall som fick kritik om att filmen Jägarna skulle ha presenterat normalbilden av den norrländske mannen. Hans svar var att tro att alla norrlänningar är som jägarna vore som att tro att alla Stockholmare är som Jönssonligan.

Vad sa jag då om att vara kyrka i glesbygd? Bland annat att det gör nåt med oss som bor i glesbygd då vi så ofta inte upplever att vi får samma förutsättningar som städerna. Min idé om vad den kristna tron har att ge är att den vill hjälpa oss att leva våra liv, så blev det en del prat om hur det påverkar kyrkans uppgift och verksamhet i glest bebodda områden.

Det handlar väl om att ge alla förutsättningar för att leva sina liv. Det handlar om rättvisa och människosyn. Så funderar jag i alla fall.