Det är slutspelstider i hockeyn. De här raderna skrivs samtidigt som mitt lag spelar kvartsfinal. Med tanke på läget runt om i världen och i vårt eget land så är det lite fånigt att fokusera på en sån relativt oviktig sak som hockey. Men det finns nåt att lära sig av en hockeysupporter, som handlar om gemenskap. Man är tillsammans som supporter, med en gemensam riktning och med samma mål. Man har kläder i lagets färger och det syns vilket lag man håller på. Stämningen är medryckande när man är tillsammans på match, särskilt när det går bra. Det är en häftig upplevelse.

Det är kanske det vi skulle behöva i en orolig tid med krig och politisk turbulens. En gemensam riktning för samhället, att vi är på väg mot samma mål för hela mänskligheten. Att stämningen blir medryckande för att det går bra för oss människor. Ytterst är väl frågan om gemenskap en fråga om att varje människa ska få ha sina rättigheter och sitt okränkbara värde.

Nog känns det hopplöst ibland, men om vi börjar med oss själva, och likt hockeysupportern fokuserar på det gemensamma målet, då är vi ju på rätt väg i alla fall – det borde väl va möjligt? Tänk om livet kunde bjuda på samma häftiga upplevelse som en vunnen hockeymatch!

På senare tid har jag vid några tillfällen haft anledning att fundera på vad det är som skiljer människor åt. Det beror förstås lite på vad man menar med det, men oftast har jag kommit fram till att det inte är så mycket som skiljer. Våra schablonartade kategoriseringar säger oftast inte så mycket när det kommer till de viktigaste värdena. Dessutom ställer kategorierna till mer skada än nytta.

Tänk om vi i stället skulle betrakta varandra som människor. Varken mer eller mindre. Inte svensk eller invandrare, inte kvinna eller man, inte ung eller gammal, inte homosexuell eller heterosexuell. inte same eller nybyggare, inte troende eller ateist… Människor rätt och slätt. Skapade till Guds avbild som vi kan läsa i bibeln. I den står det förresten så här på ett ställe: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter klokt tycker jag.

Här om sist blev jag inbjuden till ett sammanhang för att tala om förutsättningarna för att vara kyrka i glesbygd. Det fick mig att fundera för jag vill ju ändå ha nåt vettigt att säga.

Glesbygd är ett ord som ofta tolkas negativt. Det kan man förstå om man ser till samhällsservicen. Det är som regel långt för polisen när de ska dit där de behövs, och långt för den som ska till tandläkaren, får en remiss till sjukhuset eller ska föda barn. Med tanke på att den som bor i glesbygd betalar lika mycket skatt men får mindre av samhällets resurser så förstår man att det lätt blir negativt med glesbygd. Mindre viktiga saker är avsaknad av bilprovning, stormarknader, biografer och sånt som underlättar men inte är livsviktigt.

Men det finns mycket som är positivt i glesbygden också. Det är en närhet mellan människor trots ånga avstånd. Det finns storslagen natur med utrymme både för rekreation, återhämtning och aktiviteter. Det går att storhandla på mindre än halva tiden som det tar att göra det på stormarknaden och det händer inget särskilt om man lämnar bilnyckeln i bilen.

Det jag skrivit hittills är fakta, det är så som det ser ut. Men det svåraste att ta till sig om glesbygdens förutsättningar är att det finns så många berättelser som inte alltid stämmer, eller som inte ger hela bilden. Här om dan presenterades en undersökning (SVT Västerbotten) om varför svenskar inte kan tänka sig flytta norrut. Nästan hälften kan inte tänka sig göra det på grund av att det är kallt och mycket mygg. Ytterligare skäl handlade om inskränkta människor, för små städer, fula dialekter och långa avstånd. Det finns förstås några sanningar i svaren, men det är långt i från hela bilden. Och när ställningstaganden om norra landsänden i allmänhet eller glesbygden i synnerhet grundas på bristande helhetssyn så är det tråkigt och gör inte gott för den sanna bilden av glesbygden.

Jag förstår att samma resonemang kan användas för hur glesbygdsbon ser på staden och tycker givetvis det är lika fel, men med den lilla skillnaden att glesbygden alltid är minoritet som slår i underläge. Det var förresten Kjell Sundvall som fick kritik om att filmen Jägarna skulle ha presenterat normalbilden av den norrländske mannen. Hans svar var att tro att alla norrlänningar är som jägarna vore som att tro att alla Stockholmare är som Jönssonligan.

Vad sa jag då om att vara kyrka i glesbygd? Bland annat att det gör nåt med oss som bor i glesbygd då vi så ofta inte upplever att vi får samma förutsättningar som städerna. Min idé om vad den kristna tron har att ge är att den vill hjälpa oss att leva våra liv, så blev det en del prat om hur det påverkar kyrkans uppgift och verksamhet i glest bebodda områden.

Det handlar väl om att ge alla förutsättningar för att leva sina liv. Det handlar om rättvisa och människosyn. Så funderar jag i alla fall.

September är en månad för älgjakt. Och då jag sitter i skogen på pass så finns det tid att fundera över det ena och det andra. När man går ut på jakt så gäller det att veta var man är. Fastighetsgränser, rågångar, jaktmarker och grannjaktlag. Det handlar både om var man har rätt att jaga, liksom säkerhet. Ett skott som avlossas på fel plats kan få konsekvenser. Någon som läser det här tänker nu att varje skott som avlivar ett djur får konsekvenser och så är det förstås, men det är inte den saken jag funderat om eller tänker diskutera nu.

Min fundering handlar om det där med gränser. Älgarna, eller hundarna som man jagar med bryr sig nämligen inte det minsta om gränser. De går fritt och rör sig hur de vill utifrån instinkt, invanda mönster, tillgång till föda och trygghet. En rågång är helt ointressant, liksom vem som har jakträtt där de befinner sig. Trots att det kan vara skillnaden på liv eller död är det inget de håller koll på, och har i djurets fall inte heller förmåga att hålla koll på.

Jaktgränserna är bestämda av människor med juridiska och ekonomiska beslut, och vad som gäller inom gränserna är beslutat av de som jagar där.

I nån mening är det på samma sätt för människor. Vi har bestämt gränser som har juridiska och ekonomiska grunder. Vi har regler som gäller innanför gränserna, och det får konsekvenser som ibland har att göra liv eller död. Nog är det konstigt att vi värderar människor på det sättet.

Att vara gränslös är sällan positivt när det handlar om en enskild individ i en grupp, men om det handlar om en grupp människor som förvägras rätten att leva tryggt så vore det bra med lite mer gränslöshet. Så funderar i alla fall jag.

Här om dan var det 60 år sedan Martin Luther King höll sitt tal med de där kända orden. Tänk att det är 60 år sen. Och tänk att talet är aktuellt fortfarande, även om en hel del har förändrats på 60 år.

Jag läste en del av hans ganska långa tal och imponerades av retoriken. Ett bra tal med ett viktigt budskap. Vad man oftast inte tänker på är att det är ganska många bibelreferenser i hans tal. Jag lärde mig dessutom att fraserna med de mest kända orden ”I have a dream” troligen inte fanns med i hans manus utan var en ingivelse i stunden. Hans huvudsakliga budskap handlade om segregation, om fattigdom och om krig. Och drömmen om att det skulle upphöra, och att alla människor ska ha sitt unika värde.

Sett till situationen i vår värld, i vårt eget land och åtminstone i en del av de sammanhang jag rör mig och i mitt eget liv så är orden och budskapet aktuellt. Segregation, fattigdom och krig hör fortfarande till vår vardag.

Tänk om det skulle upphöra. Det drömmer jag om!

Det sista jag gjorde innan jag gick på semester var att beställa en regnbågsflagga. Jag hade haft det på to-do-listan ett tag men det hade inte blivit av. Det kändes bra att inte skjuta upp det ett tag till, som det ofta blir med saker på den där listan.

Och med tanke på det fruktansvärda som sen hände i anslutning till Oslo pride så känns det ännu bättre att ha köpt en regnbågsflagga. Även om ursprunget har med HBTQ-frågor att göra så påminner regnbågsflaggan oss om att alla människor har ett okränkbart värde och måste respekteras för den en är. Alla färger måste få synas, alla måste respekteras, alla måste få ta sitt utrymme. Då blir bilden komplett, precis som en regnbåge har alla sina färger.

Så när du ser en sån flagga i Malå eller Sorsele där de flaggor jag köpt kommer att vaja, eller nån annanstans så blir du påmind om att alla människor har sitt värde och därför rätt att vara den de är oavsett vad som än kan skilja oss åt i ursprung, kön eller sexualitet.

Det eländiga kriget i Ukraina fortgår. Rysslands taktiska framgångar har uteblivit och i takt med det har antalet vansinnesdåd ökat. Bombningar av teatrar, skolor, sjukhus till exempel. Antalet civila som drabbas är oerhört och oacceptabelt. Det är det viktigaste: Kriget måste få ett slut.

Ett stort antal människor har flytt Ukraina och sökt sig till andra länder främst i Europa, och det är min fundering idag. Hur kan det komma sig att en del av oss välkomnar flyktingar från Ukraina men inte flyktingar från Syrien? Att såna synpunkter syns här och var i sociala medier kan jag förstå, för där hittar man ju allt möjligt, och ibland behöver ju inte de som skriver saker ta ansvar för vad de skriver. Men nu är ju det här en ståndpunkt som man hör från etablerade politiker, t o m partiledare. Om man kommer till den slutsatsen att man kan ta emot fler flyktingar från Ukraina men inte från Syrien, så skulle jag säga att man har ett problem med sin människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Härförleden fick jag en ny titel: Biträdande valförrättare. Känn på den. Det är inte vem som helst som blir det. Det är nästan så man önskar telefonkatalogen skulle funnits kvar så jag fick stoltsera lite med att vara biträdande valförrättare. Om det nu inte skulle duga med någon av de andra titlarna som jag med rätta kan använda. Kontraktsprost anger en viss tyngd. Och kyrkoherde förstås. Präst är alldeles nog för att särskilja sig från de flesta i samhället om man nu skulle vilja göra det. Men ni som känner mig ser det ironiska i det jag skriver och vet att det där med titlar inte riktigt är min grej.

I somras var jag i en by här i pastoratet och eftersom det var första gången jag var i den byn så tänkte jag presentera mig, och förutom mitt namn sa jag att jag var ny präst. När jag skulle åka därifrån så fick jag frågan om det var jag som var kyrkoherde, och varför jag inte presenterat mig så. För min del är det enkelt: Där i byastugan är det inte titeln som jag vill att man ska fokusera på, det är budskapet i gudstjänsten. Blir min identitet viktigare än budskapet så blir det fel.

Men om man då ändå ska tal om identitet: Vilken är den viktigaste identiteten?

Ganska ofta definierar vi oss genom vilket jobb vi har. T ex när vi ska presentera oss i början av en kurs. Men det är ju oftast andra saker som är mer intressant, t ex vilka intressen vi har.

Men den viktigaste identiteten hänger nog i ihop med vad vi i botten är. Människor. Människa först och kristen sen. Och långt därefter präst, kyrkoherde, kontraktsprost och biträdande valförrättare. Så tänker i alla fall jag.

När jag var i mina hemtrakter i Sverige i somras så skedde något världsunikt. Inte för att jag var där själv, det hade jag gärna varit, men för det som skedde. Jag tänker på repatrieringen av samiska kvarlevor som ägde rum i Lycksele den 9 augusti. Bakgrunden till historien för dig som inte vet vad jag talar om: Vid en arkeologisk utgrävning 1950-51 så grävdes kvarlevorna av minst 25 personer upp ur sina gravar på Gammplatsen i Lycksele. Syftet var att med rasbiologiska förtecken utöva forskning på samer. Kvarlevorna glömdes sedan bort på Statens historiska museum ända till 2013 på processen kring repatrieringen drog igång. Och nu har de kommit hem och gravfriden råder åter.

Det finns flera problematiska frågor kring den här händelsen, och tyvärr är det inte bara i historien, det är problem i nutid också.

Det ena handlar om samernas urfolkstatus. Över hela världen är urfolk marginaliserade och illa behandlade. Svenska staten och svenska kyrkan har inte behandlat samerna på ett bra sätt. Det har skett många övergrepp på olika nivåer. Även om det blivit bättre så finns det fortfarande konflikter till exempel kring rennäringen, skogsbruket och lantbruket. Dessutom är det vanligt med en nedlåtande syn och ett nedlåtande språk när det gäller samerna.

Det andra handlar om rasåtskillnaden. Varför är det så viktigt att söka skillnader mellan människor? Och även om det nu finns skillnader mellan individer och raser, varför är det så viktigt att markera det i alla möjliga sammanhang? Är det inte så att mångfalden berikar?

Till sist handlar det om människovärdet. Som människa och med starkt stöd i min kristna tro anser jag att varje människa har ett lika och okränkbart värde. I den tid vi lever nu så måste det tyvärr påminnas om ofta, inte bara med anledning av den här händelsen.

Därför var den 9 augusti i Lycksele en mycket viktig dag, i urfolkens, mångfaldens och i människovärdets namn. Amen.