De senaste månaderna har jag i flera sammanhang ställts inför frågor om antisemitism. Det är inte så konstigt med tanke på att det pratats ganska mycket om det på nyheterna. Antisemitism är å andra sidan ingen nyhet, det finns belägg på hat mot judar från åtminstone de första århundradena av vår tideräkning. Ordet semit började användas i slutet av 1700-talet och begreppet antisemitism verkar ha använts första gången år 1860. Under 1900-talet har det snävats in till att endast betyda judehat.

Att hata är inte min grej, och det borde vi människor hålla oss för goda för. Ingen förtjänar att bli hatad. Varje människa har sitt unika värde i den hon är, och med det följer också rätten att tro och tycka vad man vill, liksom skyldigheten att respektera andra.

En av händelserna den senaste månaden handlar om konstverket i Umeå som syftade till att belysa den fruktansvärda situationen i Gaza. Problemet med konstverket var att förintelsens offer likställdes med befolkningen i Gaza, och att Nazitysklands brott jämställs med staten Israels brott. Ingen av de situationerna är rättfärdiga men i sammanhanget så antyds att juden per definition är ond, och då blir det antisemitism. Så förenklad är inte tillvaron. Det är inte korrekt att sätta likhetstecken mellan det judiska folket vid tiden för förintelsen och staten Israel idag. Var sak måste ses i sin tid och sitt sammanhang.

Det innebär också att det är möjligt, och rimligt, att ha synpunkter på staten Israels krigföring i nutid utan att vara antisemit. Så funderar i alla fall jag.

Sista veckan före min semester så fick jag närkontakt med internettroll. Kanske har du sett i nyhetsflödet om gravkapellet i Umeå som ska bli religionsneutralt eftersom fler och fler begravningar är borgerliga. Som huvudman för begravningsverksamheten är det ett okomplicerat och självklart beslut som följer begravningslagen och ger rättvisa åt oss alla skattebetalare så att begravningsavgiften används som den ska. För den som inte vet skillnad på församlingsverksamhet som betalas av kyrkans medlemmar och begravningsverksamhet som betalas av alla via begravningsavgiften så kan jag förstå att det verkar knepigt om en kristen kyrka plockar ner ett kors. Men inte knepigare än att man ändå kan försöka ta reda på hur begravningsverksamheten funkar, till exempel genom att läsa eller lyssna till vad vi förmedlar i frågan. Och om nu någon trodde att det här var nåt specifikt för Umeå så kan jag berätta att det finns religionsneutrala lokaler för begravningsceremonier på varje ort i vårt land.

Men för internettrollen verkar det där med att ta in hela bilden inte vara så viktigt. Jag är osäker på om det är ointresse eller oförmåga att ta reda på hur det verkligen ligger till. När jag som tämligen etablerad präst och människa redogör för ett beslut som är helt i sin ordning blir det alltså rimligt att anta att jag är vänsterflummig och olämplig för mitt jobb. Det var de snälla beskrivningarna. De andra handlar om gissningar om min sexuella läggning eller att jag representerar den onde. Och sen allt trams om att jag inför sharialagar och att Jesus är en imam från Turkiet.

Jag förstår ju också att jag själv är en tämligen ointressant person jämfört med riksdagspolitiker eller andra med position i samhället. Med det diskussionsklimat som är i samhället så är det inte konstigt att det är svårt att få människor att engagera sig. Nog vore det klädsamt med lite ödmjukhet och tänk om kritikerna kunde ta sin utgångspunkt i att de som tar ett beslut gör det för att göra rätt och göra det bättre för de flesta. Det hindrar inte en saklig debatt där den behövs. Men det här ju bara som jag funderar.

För nån vecka sen lyssnade jag till en aktieförvaltare i en av de större bankerna som redogjorde för placeringarna i en stiftelse. Han talade bland annat om placeringar som görs med hänsyn till etiska värderingar, till exempel miljö, klimat, droger, alkohol, tobak eller försvarsindustri. Han berättade att i rådande världsläge så har det svängt så att människor är mer benägna att investera i försvarsindustri än man var tidigare. Anledningen är att man vill bidra till trygghet, säkerhet och demokrati, och tänker att ett starkt försvar är bra. Själva sakfrågan ska jag inte uppehålla mig vid, så till vida att jag kan förstå att man kan tänka så. Det som är intressant att fundera över är svängningen. Alltså att det som tidigare uppfattats som sunda åsikter helt plötsligt inte längre gäller, och att motsatsen är det som är sunt och vettigt.

Jag minns en person som i ett helt annat sammanhang sa att ibland måste man ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt. I det här sammanhanget skulle ståndpunkten vara att vi vill leva i trygghet, och i rådande världsläge så har åsikten svängt till att vi behöver ett starkare försvar för att känna oss trygga. Man byter åsikt för att behålla sin ståndpunkt. Det finns nån sorts rimlighet i det.

Om jag ändå ska säga nåt om själva saken så kunde man å andra sidan tänka att färre vapen innebär färre krig och därmed ökad trygghet. Gammal hederlig pacifism. Jag funderar om inte det är ännu rimligare.

Det är slutspelstider i hockeyn. De här raderna skrivs samtidigt som mitt lag spelar kvartsfinal. Med tanke på läget runt om i världen och i vårt eget land så är det lite fånigt att fokusera på en sån relativt oviktig sak som hockey. Men det finns nåt att lära sig av en hockeysupporter, som handlar om gemenskap. Man är tillsammans som supporter, med en gemensam riktning och med samma mål. Man har kläder i lagets färger och det syns vilket lag man håller på. Stämningen är medryckande när man är tillsammans på match, särskilt när det går bra. Det är en häftig upplevelse.

Det är kanske det vi skulle behöva i en orolig tid med krig och politisk turbulens. En gemensam riktning för samhället, att vi är på väg mot samma mål för hela mänskligheten. Att stämningen blir medryckande för att det går bra för oss människor. Ytterst är väl frågan om gemenskap en fråga om att varje människa ska få ha sina rättigheter och sitt okränkbara värde.

Nog känns det hopplöst ibland, men om vi börjar med oss själva, och likt hockeysupportern fokuserar på det gemensamma målet, då är vi ju på rätt väg i alla fall – det borde väl va möjligt? Tänk om livet kunde bjuda på samma häftiga upplevelse som en vunnen hockeymatch!

Kriget i Ukraina har pågått i tre år. Det är fruktansvärt i sig. Men det som nu sker i världspolitiken går inte att begripa. Och inte verkar det gå att tala världens ledare tillrätta heller. Det som återstår att göra är att be. Be för Ukrainas folk och landets ledare, be för världsledarna som genom kloka beslut kan få kriget att ta slut.

För dig som brukar be så är det bara att fortsätta, och för dig som läser det här men inte brukar jag be så uppmanar jag dig att prova. Om det är det som gör skillnad för världens framtid så är det ju faktiskt värt att prova. Så funderar jag.

Skogsfrågorna är högaktuella i Svenska kyrkan. Det har att göra med den skogsutredning som kyrkan har låtit genomföra och som nu finns ute på remiss. Själva utredningen är på 415 sidor och om man ska sammanfatta frågan och utredningen i bara några meningar så handlar det om vilka hänsyn Svenska kyrkan ska ta i sin roll som skogsägare när det kommer till biologisk mångfald och samiska intressen, t ex rennäringen. Det ska vägas mot rimliga krav på avkastning på skogsbruket. Enkelt uttryckt så blir avkastningen lägre om hänsynen ökar.

Utredningen föreslår att Svenska kyrkan ska öka hänsynen men inte så mycket. Det finns de som menar att det är alldeles för mycket men också de som menar att det borde vara mycket mer. Det finns förstås också olika ståndpunkter på vad som är skogsvårdande åtgärder som faktiskt gör skillnad, förutom olika värderingar på vad man borde göra.

Allt som görs i Svenska kyrkan ska svara mot kyrkoordningen, och bland mycket annat så säger den i syftesparagrafen att skapelsen ska återupprättas. Jag kan inte komma till nån annan slutsats än att det ställer rätt stora krav på oss att vårda skogen på ett sånt sätt att skapelsen åtminstone inte förstörs. Det torde va viktigare än att maximera inkomsten. Så funderar jag.

Visste du förresten att vem som helst kan svara på remissen? Googla så hittar du både utredningen och remissförfarandet.

På senare tid har jag vid några tillfällen haft anledning att fundera på vad det är som skiljer människor åt. Det beror förstås lite på vad man menar med det, men oftast har jag kommit fram till att det inte är så mycket som skiljer. Våra schablonartade kategoriseringar säger oftast inte så mycket när det kommer till de viktigaste värdena. Dessutom ställer kategorierna till mer skada än nytta.

Tänk om vi i stället skulle betrakta varandra som människor. Varken mer eller mindre. Inte svensk eller invandrare, inte kvinna eller man, inte ung eller gammal, inte homosexuell eller heterosexuell. inte same eller nybyggare, inte troende eller ateist… Människor rätt och slätt. Skapade till Guds avbild som vi kan läsa i bibeln. I den står det förresten så här på ett ställe: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter klokt tycker jag.

Det är OS-tider. En verklig högtidsstund för den som gillar att följa tävlingar i luftgevär 10 meter, kanotslalom eller artistisk gymnastik för att ta några exempel. När det gäller sporter som fotboll och friidrott så finns alldeles nog med TV-tid under året men tänk så många sportsliga prestationer som aldrig skulle få sitt utrymme i medierna om det inte vore för OS. Återkommande annonseras att Nyheterna bytt sändningstid eller så får vi se Antikrundan på play eftersom det tydligen är viktigare att kunna följa 90 händelselösa minuter i jakt på en fotboll när Albanien möter Paraguay i nåt mästerskap. Av någon anledning finns ett kommersiellt värde i ett sånt mästerskap och där det finns pengar finns det TV-tid. Men då det blir OS är andra principer viktigare. Att alla får vara med, och att de som inte vanligtvis får synas gör det helt plötsligt. Gemenskapen blir viktigare än kommersen.

Jag funderar på om vår livet i våra församlingar skulle kunna vara som OS: Alla får vara med, alla räknas och får lika mycket utrymme. En plats där gemenskap är viktigare än kommersiella intressen och där alla får synas lika mycket. Så funderar jag.

Här om sist blev jag inbjuden till ett sammanhang för att tala om förutsättningarna för att vara kyrka i glesbygd. Det fick mig att fundera för jag vill ju ändå ha nåt vettigt att säga.

Glesbygd är ett ord som ofta tolkas negativt. Det kan man förstå om man ser till samhällsservicen. Det är som regel långt för polisen när de ska dit där de behövs, och långt för den som ska till tandläkaren, får en remiss till sjukhuset eller ska föda barn. Med tanke på att den som bor i glesbygd betalar lika mycket skatt men får mindre av samhällets resurser så förstår man att det lätt blir negativt med glesbygd. Mindre viktiga saker är avsaknad av bilprovning, stormarknader, biografer och sånt som underlättar men inte är livsviktigt.

Men det finns mycket som är positivt i glesbygden också. Det är en närhet mellan människor trots ånga avstånd. Det finns storslagen natur med utrymme både för rekreation, återhämtning och aktiviteter. Det går att storhandla på mindre än halva tiden som det tar att göra det på stormarknaden och det händer inget särskilt om man lämnar bilnyckeln i bilen.

Det jag skrivit hittills är fakta, det är så som det ser ut. Men det svåraste att ta till sig om glesbygdens förutsättningar är att det finns så många berättelser som inte alltid stämmer, eller som inte ger hela bilden. Här om dan presenterades en undersökning (SVT Västerbotten) om varför svenskar inte kan tänka sig flytta norrut. Nästan hälften kan inte tänka sig göra det på grund av att det är kallt och mycket mygg. Ytterligare skäl handlade om inskränkta människor, för små städer, fula dialekter och långa avstånd. Det finns förstås några sanningar i svaren, men det är långt i från hela bilden. Och när ställningstaganden om norra landsänden i allmänhet eller glesbygden i synnerhet grundas på bristande helhetssyn så är det tråkigt och gör inte gott för den sanna bilden av glesbygden.

Jag förstår att samma resonemang kan användas för hur glesbygdsbon ser på staden och tycker givetvis det är lika fel, men med den lilla skillnaden att glesbygden alltid är minoritet som slår i underläge. Det var förresten Kjell Sundvall som fick kritik om att filmen Jägarna skulle ha presenterat normalbilden av den norrländske mannen. Hans svar var att tro att alla norrlänningar är som jägarna vore som att tro att alla Stockholmare är som Jönssonligan.

Vad sa jag då om att vara kyrka i glesbygd? Bland annat att det gör nåt med oss som bor i glesbygd då vi så ofta inte upplever att vi får samma förutsättningar som städerna. Min idé om vad den kristna tron har att ge är att den vill hjälpa oss att leva våra liv, så blev det en del prat om hur det påverkar kyrkans uppgift och verksamhet i glest bebodda områden.

Det handlar väl om att ge alla förutsättningar för att leva sina liv. Det handlar om rättvisa och människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Det här ordet trollfabrik har använts flitigt den sista månaden. Jag som är en funderare har funderat på vad ordet betyder. I sin enklaste förståelse borde det vara en fabrik som tillverkar troll. I den digitala världen är ett troll en som medvetet far med lögn och vilseleder. Så kan det ju inte va för trollen är ju de som jobbar i fabriken, och det som den tillverkar är ju lögnerna och villfarelserna.

Om vi tar hjälp av engelskan så får vi en annan förståelse. Det engelska ordet för trollfabrik är trolling factory. Trolling är fiske då man drar betet efter båten för att få napp. Trollfabrikerna slänger ut falsk information för att få napp, och när tillräckligt många nappar så får det spridning och blir viralt. Då har så många tagit till sig informationen så då är det nästan sant för att travestera Tage Danielsson.

När betet är politisk propaganda så blir det ett demokratiskt problem då budskapet är förvanskat och den verkliga avsändaren är dold. Det är svårt att förstå nåt annat syfte än att påverka demokratin på ett otillbörligt sätt. Det som verkar sant är inte alltid sant.

Skulle det vara rätt om jag som kristen skulle försöka påverka människor med lögner och falsk avsändare, för att få dem att tro? Givetvis inte. Transparens och tydlighet, svårare än så är det inte.

Så funderar jag i alla fall.