För nån vecka sen satt vi i anställningsintervjuer eftersom vi har rekryterat en kyrkvaktmästare. I en paus kom jag att prata med en i personalen från hemtjänsten som undrade vad vi gjorde. Jag svarade och hen frågade hur det gick. Jag ville skoja lite och sa att det hade gått lättare om hen hade sökt. Då fick jag svaret: Så långsamt kan jag inte jobba, innan personen hastade vidare till nästa uppdrag.

Utifrån hemtjänstens perspektiv kan jag förstå att personalen måste skynda för att hinna med alla besök som är inplanerade på arbetspasset, där finns inget utrymme att arbeta långsamt. Men ju mer jag tänker på kommentaren utifrån kyrkans perspektiv, desto mer gillar jag den. Tänk till exempel på en kyrkvaktmästare som visar att det finns tid att lämna grästrimmern för att byta några ord med besökaren på kyrkogården, eller prästen som stannar upp i mötet i stället för att springa vidare.

Det borde va vår affärsidé att jobba så långsamt så vi hinner med att mötas, så vi ger utrymme att det viktiga mötet får äga rum.

Jag minns sjukhusprästen i en stad inte så långt härifrån. När han introducerade nya medarbetare tog han dem till en av sjukhusets korridorer och lät dem träna på att gå så långsamt, att den man mötte i korridoren hann få ögonkontakt och hinna tänka efter om man skulle ta kontakt.

”Så långsamt kan jag inte jobba” – Vilket fint betyg!