Just nu är Svenska kyrkan i en konflikt. Alltså en sån konflikt som handlar om arbetsvillkoren för oss som jobbar i kyrkan. Arbetsgivarorganisationen och de fackförbund som de normalt tecknar kollektivavtal med tycker olika om vad som ska hända den dag då någon måste sägas upp från sitt arbete. Hur mycket ska det få kosta arbetsgivaren i antal månadslöner och hjälp till omställning med utbildning och nytt jobb? Hur mycket ska det få kosta för arbetstagaren i oro och ekonomisk otrygghet? Man har försökt med medling men arbetsgivaren kunde inte acceptera medlarnas bud, och nu har ett av facken börjat strejka och några av de andra har varslat om att göra det. Facken vill ha ett avtal som är lika bra som övriga på arbetsmarknaden har, och arbetsgivaren vill ha ett avtal som man har råd med, men som är rättvist mot alla. Vad det innebär i konkreta termer vet nog ingen utanför förhandlingarna för så vitt jag vet har det inte pratats om i offentligheten.

I de allra flesta frågor behöver man inte tycka lika. I många frågor behöver man inte heller komma överens. Men i frågor som gäller ett avtal behöver man göra det. Och det skulle behöva ske snart i den här frågan.

För nu kommer människor i kläm. I dag hörde jag om en som tänkte gå i kyrkan men den var stängd på grund av strejken. När det kommer till vigslar, dop och andra högtider lär vi få höra det. Utan städning och en del andra praktiska arbetsuppgifter får vi snart stänga av såna skäl. Begravningar är undantagna så vi slipper i alla fall det tjorvet. Men alldeles klart är att Svenska kyrkan förlorar i anseende när det är så här. Fast det gör man också med dålig arbetsmiljö och med oansvarig ekonomisk ledning. Så frågan är vad som är värst. Det lär framtiden utvisa. Förhoppningsvis de närmaste dagarna.