Under min utbildning lärde jag mig om Hegels dialektik. Det är en teori som kan användas i flera sammanhang och det finns mycket att säga om den som jag inte kommer ihåg. På senare tid har jag ändå kommit att tänka på den vid flera tillfällen. Ett typexempel: När vi har en situation som behöver förändras så blir det ibland snabba och extrema beslut som är allt för långtgående. Efter en tid så upptäcker vi det och nyanserar förändringen så att den blir rimlig och fungerande. Teorin kan beskrivas med en pendelrörelse. Från det yttersta läget svänger det helt över till motsatt ytterläge, innan pendeln normaliseras i ett stabilt mittenläge.

Det finns säkert situationer då det funkar bra, men min erfarenhet är att det ofta går för fort och blir för extremt. Som regel blir det bättre med eftertanke och reflexion. Fundera först över vad du vill uppnå med förändringen, i stället för att bara göra den utan att veta varför. I bästa fall kanske man slipper hamna i den andra ytterligheten.

Det händer ibland att jag möter otålighet eller att den som berörs tycker att de får vänta för länge. Det är ändå fler tillfällen då eftertanke lett till ett bättre beslut och ett bra resultat. Det är i alla fall så jag funderar.

Jag har varit på Sorselegården. För den som bor här i trakterna så tror man sig veta att det är ett hälsohem, och det är inte helt fel. Men det är mycket mer än så också. Det är kvalitativ hälsovård som på sjukhusspråk heter Beteendemedicin. Syftet är att ge en beteendeförändring som är bestående och bidrar till en bättre hälsa.

Det synbara resultatet för mig handlar om viktminskning på drygt 20 kg, lägre blodtryck, kolesterol och socker. Det är förstås bra men det är inte det som det handlar om. För bakom det synbara resultatet finns de verkliga målen som handlar om att inte få fler hjärtinfarkter och undvika att få diabetes. Och bakom det finns mina grundläggande värderingar som handlar om att jag vill vara närvarande för min familj och ha förutsättningar att leva ett normallångt liv. Det är det viktiga som är vad allt handlar om, en långsiktigt hållbar förändring som stämmer med min värderande riktning i livet. Jag skulle kanske ha kunnat gå ner 20 kg på nåt annat sätt men det är inte det viktiga. Det viktiga handlar om värderingar och beteende.

Tänk om det här sättet att förhålla sig till beteendeförändring skulle vara möjligt när det handlar om andra områden, t ex ditt jobb? Eller livet i en församling, som ju är det jag jobbar med.

Nog gör vi en del förändringar, i alla fall en del av oss. Men hur ofta ställer vi oss frågan vad som är det grundläggande viktiga i det vi håller på med? Min erfarenhet är att det är alldeles för sällan. Vi ändrar saker på ytan, en synbar förändring, men hur ofta tänker vi efter vad som är det grundläggande viktiga som vi har att göra? Det är kanske det vi måste göra om vi ska nå en bestående och hållbar förändring? Så funderar jag i alla fall.

Tiderna förändras, andra ska ta vid. Sanningar föråldras, dom formas av sin egen tid.

Den som kan sin svenska pophistoria känner igen fraserna ovan som Adolphson & Falks ”I fördatorisk tid” från 1984.

Och varför vill jag påminna om (eller kanske upplysa för de allra flesta av er) den gamla låten? Jo för jag tror att finns nåt att lära sig, eller åtminstone försöka komma ihåg ibland.

Det finns ganska många som vet hur saker ska va. I kyrkan, i politiken, på våra arbetsplatser. Dom jag tänker på är de som ofta använder uttryck som ”så här brukar vi göra”. Och innan jag skriver mer ska jag va den första att säga att ibland är det jag som säger så.

Med tanke på hur snabbt tillvaron förändras så är det rimligt att fundera över om de sanningar vi levt med blir föråldrade, och om det är så blir det väl också rimligt att vi förändrar hur vi tänker eller gör efter som våra vanor formats av sanningar som inte längre gäller.

Givetvis behöver vi inte slänga undan våra erfarenheter från tidigare. Det är alltför ofta som vi automatiskt gör gällande att allt gammalt ska kastas ut. Så är det inte, det finns goda skäl att fundera över vad erfarenheterna kan lära oss, och vad som fungerar fortfarande.

När tiderna förändras och nya tider kommer då kanske det vi höll för sant inte längre är det, och att den nya tiden måste få forma sina egna sanningar.

Det är en utmaning för oss själva och våra vanor, för kyrkan och våra traditioner, för tron och för vår gudsbild. Vad är bestående och vad är våra bilder formade i sin tid?