Svenska kyrkan kan framstå på många olika sätt, men en sak som är gemensam är att kyrkans grundläggande enhet är församlingen. Här där jag bor och jobbar så har två församlingar samverkat i pastorat sedan 2015. I det stora hela har det gått bra, men ibland så hörs röster att det var bättre innan pastoratsbildningen. Nu samtalar vi om huruvida än fler församlingar kunde samverka i pastorat och då finns både hoppfulla och tveksamma röster.

Jag vet inte bättre än nån annan vad som är det bästa beslutet i såna frågor. Men det jag har lärt mig i samtalen om de här frågorna är att det gör skillnad hur vi uttrycker oss och vad vi har för bilder av vad samverkan i pastorat är.

Om vi säger att ”ett pastorat består av två församlingar som slagits samman” så låter det på ett sätt. Om vi istället säger att ”två församlingar samverkar i ett pastorat” så låter det på ett annat sätt. Bara genom att vända på perspektivet låter det bättre trots att man säger samma sak. Dessutom gör det andra sättet mer rättvisa åt det som jag skrev allra först och som är bärande och grundläggande i ordningen för svenska kyrkan, nämligen att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan.

I en enhetsstat bestämmer riksdan och i ett bolag bestämmer styrelsen, men i Svenska kyrkan tas besluten av den lokala församlingens styrelse.

Det är lite upp och ner, eller tvärtom. När vi vänder på det gängse perspektivet så händer nåt viktigt.

Det är ungefär som det är ibland med den kristna tron, till exempel när Jesus svarar på frågor i en del bibelberättelser: Svaret är ibland upp och ner, alltså tvärtom än vad den som frågade tänkt sig.

Jag funderar om det är så det bör vara om man ska sätta människor före organisationer?

Jag möter ibland människor som säger att de skulle komma till kyrkan om den var likadan i Sverige som den är i utlandet. Jag kan i och för sig förstå hur de tänker och vad de menar, men jag tycker inte att det är rättvist mot församlingarna hemma i Sverige. Och eftersom jag har erfarenhet av både hemlands- och utlandsförsamlingar så torde jag ju veta vad jag pratar om.

Där jag finns nu, på Teneriffa så består församlingen till allra största delen av daglediga. Folk på semester, pensionärer och människor som är här för rehabilitering. Givetvis finns det människor i arbete också med det är en liten andel. I Sverige så består församlingen av människor som oftast är mitt upp i vardagens livspussel: Jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv, sköta villan, åka till fjällen eller vad du livspusslet består av. Ser man det på det sättet så är det förståeligt att det inte är rättvist att jämföra.

Men om man nu ändå skulle fundera, vad är det som gör att människor ändå vill vara delaktiga i kyrkans liv här på Teneriffa? Jag tror det beror på två saker. Å ena sidan ett tydligt centrum och å andra sidan låga trösklar och högt i tak. Med ett tydligt centrum så tänker jag på att det är ingen tvekan om att kyrkan är en kristen församling. Vare sig man kallar sig kristen eller ej så vet man att i kyrkan finns en trygghet som bär, ett sammanhang som är större än vad vi oftast förstår, en fast punkt i livet. Med låga trösklar och högt i tak tänker jag på att det finns få eller inga krav på den som vill vara delaktig i kyrkans gemenskap. Man måste inte tro rätt, eller klä sig rätt. Man passar in och är välkommen precis som den man är. Alla ryms.

Det finns alltför många exempel på när en gemenskap, det behöver inte vara en församling men det skulle kunna vara det, har höga trösklar och lågt i tak. Då man måste göra sig till, anstränga sig för att komma med i gemenskapen och då man måste anpassa sig till det utrymme som finns för att inte slå i taket.

Om vi på allvar menar att alla är välkomna kan man ju inte ha det så, tycker jag i alla fall.