Här om sist blev jag inbjuden till ett sammanhang för att tala om förutsättningarna för att vara kyrka i glesbygd. Det fick mig att fundera för jag vill ju ändå ha nåt vettigt att säga.

Glesbygd är ett ord som ofta tolkas negativt. Det kan man förstå om man ser till samhällsservicen. Det är som regel långt för polisen när de ska dit där de behövs, och långt för den som ska till tandläkaren, får en remiss till sjukhuset eller ska föda barn. Med tanke på att den som bor i glesbygd betalar lika mycket skatt men får mindre av samhällets resurser så förstår man att det lätt blir negativt med glesbygd. Mindre viktiga saker är avsaknad av bilprovning, stormarknader, biografer och sånt som underlättar men inte är livsviktigt.

Men det finns mycket som är positivt i glesbygden också. Det är en närhet mellan människor trots ånga avstånd. Det finns storslagen natur med utrymme både för rekreation, återhämtning och aktiviteter. Det går att storhandla på mindre än halva tiden som det tar att göra det på stormarknaden och det händer inget särskilt om man lämnar bilnyckeln i bilen.

Det jag skrivit hittills är fakta, det är så som det ser ut. Men det svåraste att ta till sig om glesbygdens förutsättningar är att det finns så många berättelser som inte alltid stämmer, eller som inte ger hela bilden. Här om dan presenterades en undersökning (SVT Västerbotten) om varför svenskar inte kan tänka sig flytta norrut. Nästan hälften kan inte tänka sig göra det på grund av att det är kallt och mycket mygg. Ytterligare skäl handlade om inskränkta människor, för små städer, fula dialekter och långa avstånd. Det finns förstås några sanningar i svaren, men det är långt i från hela bilden. Och när ställningstaganden om norra landsänden i allmänhet eller glesbygden i synnerhet grundas på bristande helhetssyn så är det tråkigt och gör inte gott för den sanna bilden av glesbygden.

Jag förstår att samma resonemang kan användas för hur glesbygdsbon ser på staden och tycker givetvis det är lika fel, men med den lilla skillnaden att glesbygden alltid är minoritet som slår i underläge. Det var förresten Kjell Sundvall som fick kritik om att filmen Jägarna skulle ha presenterat normalbilden av den norrländske mannen. Hans svar var att tro att alla norrlänningar är som jägarna vore som att tro att alla Stockholmare är som Jönssonligan.

Vad sa jag då om att vara kyrka i glesbygd? Bland annat att det gör nåt med oss som bor i glesbygd då vi så ofta inte upplever att vi får samma förutsättningar som städerna. Min idé om vad den kristna tron har att ge är att den vill hjälpa oss att leva våra liv, så blev det en del prat om hur det påverkar kyrkans uppgift och verksamhet i glest bebodda områden.

Det handlar väl om att ge alla förutsättningar för att leva sina liv. Det handlar om rättvisa och människosyn. Så funderar jag i alla fall.

I skolan lärde vi oss att Sverige är en enhetsstat. Det betyder att vi har en centraliserad statsmakt till skillnad från en union eller federation som har delstater som ger makten till federationen. Argumenten för en enhetsstat är att garantera rättvisa och med det också undvika samhällsklyftor. Man kan väl lugnt säga att det har lyckats så där, för man kan ju inte säga att Sverige är utan samhällsklyftor. Klyftor mellan de som är födda i Sverige och de som inte är det, klyftor mellan kvinnor och män, mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla, mellan stad och landsbygd och säkert finns det fler också som jag inte kommer att tänka på nu.

Kan man komma fram till vilken samhällsklyfta som är det största? Jag vet inte, det är nog lite svårt att mäta, och kanske inte så viktigt heller. Men om vi däremot plockar ner det på ett individuellt plan så kan man tänka att den största samhällsklyftan är den som man själv drabbas av. För mig är det frågan om stad och landsbygd. Det är förmodligen så att jag inte förstår alla dimensioner av att bo i en stor stad, men jag har i alla fall provat det under ett antal år. Min livserfarenhet handlar till stor del om västerbottnisk glesbygd.

När det snöar i Stockholm och trafiken blir lamslagen så är det lite kul att se nyhetsinslagen med alla problem som uppstår, och ännu roligare när DN på ledarplats kallar alla som inte bor i Stockholm för lantisar som inte förstår hur mycket det snöar i huvudstaden. Då blir klyftan tydlig.

Eller när melodikryssets programledare säger att det finns vinnare från hela landet men den geografiska spridningen bara täcker ungefär 40% av landets yta. Då blir klyftan tydlig.

Allvarligare blir det när SD:s västerbottniske riksdagsman är en 30-årig skåning som aldrig varit i Västerbotten. Då är det inte längre en klyfta utan en avgrund och ett riktigt problem.

Vad kan vi göra åt det då? Säkert finns det många olika lösningar. Alldeles säkert politiska möjligheter, vår centralstyrda riksdag skulle ju faktiskt kunna bestämma en massa saker som skulle överbrygga olika samhällsklyftor. Men på det där individuella planet så handlar det ju om dig och mig, och vad vi väljer att göra. Riksdagsmannen lovade ju faktiskt att han skulle besöka Västerbotten. Vi har möjligheter att faktiskt göra något för att överbrygga klyftorna, särskilt om vi är på ”vinnarsidan”. Vi som är födda i Sverige kan ta emot den som inte är det. Vi som är rika kan dela med oss av våra tillgångar. Det är bara så mycket lättare att se klyftan när man inte är på vinnarsidan, och då är det svårare att göra nåt åt.

I grunden handlar det väl om solidaritet. Vill vi ge varandra möjligheter eller vill vi roffa åt oss själva? Jag vet vad jag vill.

Sen en tid bor och arbetar jag i glesbygd, i Malå i Västerbottens inland. Det är ganska lugnt och tryggt. Man har det mesta man behöver och man lever rätt så avslappnat, nära naturen. Men det är svårt, för att inte säga omöjligt att bo här utan att köra en hel del bil. Vi har två bruksbilar, och det händer att bränsleräkningen hamnar på 5000 kr för någon månad, och det är inte nån nöjesbilkörning jag pratar om nu. Det är vad man behöver för att kunna bo och arbeta så här, om man ska ta sig till jobbet, hälsa på sin familj på annan ort och leva ett vanligt liv som de allra flesta gör. Ska man bo och leva så finns inget riktigt alternativ till bilen. Jag skulle kunna åka buss till Sorsele där jag jobbar ett par dar i veckan men den bussen går dit på kvällen och hem på morgonen. Jag kan åka till Lycksele och till Skellefteå en eller två turer per dag. Till stugan går ingen buss (tur är väl det för om det gick nån buss dit så hade vi stugan på fel ställe) och till barnen och svärföräldrarna i Umeå kan jag nog ta mig med kollektivtrafik om jag har 5-6 timmar att resa på. Med bil tar det 2,5 timmar med inlandsfart.

Om det inte vore för bilkörningen så skulle jag säga att vi lever rätt så hållbart. Vi har goda möjligheter att bara äta närproducerat med sånt som växt och levt i trädgården och i skogen. I vårt närsamhälle belastar vi inte klimatet speciellt mycket med tanke på vår levnadsstil.

Det är mycket prat om hur vi ska leva och det är nog vår tids stora ödesfråga, för om planeten inte ska kollapsa så krävs stora förändringar, även för oss som redan nu tänker på och tar ansvar för de här frågorna. Som boende i glesbygd så blir de nödvändiga förändringarna påtagliga i mitt vardagsliv, och det kan jag köpa. Ska vi göra nåt åt framtiden för jorden så krävs det ansträngningar av alla.

Men här vaknar glesbygdsivraren i mig. För vem diskuterar vad stora befolkningscentra gör för miljön? Stadens miljöfördel är väl kollektivtrafiken. Men när ser vi miljökonsekvensanalyser av vad det kostar för miljön att människor bor i städer? Hur påverkar byggandet av ringleder miljön? Hur påverkar stora köpcentrum eller bostadsområden miljön? Hur påverkar för många människor på samma plats miljön? Hur påverkas miljön av att stora delar av samhällets service endast erbjuds i städer?

Ju mer jag tänker på det så finns här en spänning med glesbygd och stad. Vem tar de obekväma besluten för staden? Om man för miljöns skulle höjer skatten på fossila bränslen för att det ska köras mindre bil, så vore det väl en rimlig motsvarande åtgärd att förbjuda privat bilkörning i städer? Där det finns kollektivtrafik, en taxi att beställa eller kanske t o m är cykelavstånd är det väl rätt och slätt bara att förbjuda privat bilkörning?

Om vi ska rädda planeten så måste alla bidra. Så är det inte nu.