Vi är på väg till det nya normala. Det finns en tydlig färdväg men det är oklart är hur länge resan tar. Det är inte heller riktigt klart vad det nya normala innebär. Ett klart uttalat mål är att vi ska kunna leva våra liv, men i begreppet och målbilden ryms också att vi inte kommer att kunna leva som vi gjorde innan coronapandemins utbrott.

Det mesta som hänt under pandemin är hemskt och inte önskvärt. Men efter vägen till det nya normala ser jag ändå saker som är positiva tecken på vad det skulle kunna innebära.

Jag ser att människor bryr sig mer om varandra. När behoven uppstår och blir synliga så bärs det matkassar, rings telefonsamtal och ordnas bistånd på nivåer som vi inte sett förut.

Jag ser att miljön och naturen återtar utrymme som vårt vanliga vardagsliv inte bjuder på. Jag tänker till exempel på delfinerna som simmar bland båtarna i Puerto Colon, papegojorna som skränar utanför vårt sovrumsfönster eller den för mig okända rovfågeln som jag såg i utkanten av Los Cristianos häromdan. För att inte tala om de globala tecknen, till exempel hur mycket renare luften blir runt om vårt jordklot.´

Kanske betyder det nya normala att vi reser mindre individuellt och mer kollektivt? Kanske betyder det att vi tänker globalt istället för individuellt? Om det nya normala innebär att vi bryr oss mer om varandra och vår värld så finns det trots allt något hoppfullt i det som nu sker.

Jag funderar på om det är ett sätt att se på löftet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor?