Det är slutspelstider i hockeyn. De här raderna skrivs samtidigt som mitt lag spelar kvartsfinal. Med tanke på läget runt om i världen och i vårt eget land så är det lite fånigt att fokusera på en sån relativt oviktig sak som hockey. Men det finns nåt att lära sig av en hockeysupporter, som handlar om gemenskap. Man är tillsammans som supporter, med en gemensam riktning och med samma mål. Man har kläder i lagets färger och det syns vilket lag man håller på. Stämningen är medryckande när man är tillsammans på match, särskilt när det går bra. Det är en häftig upplevelse.

Det är kanske det vi skulle behöva i en orolig tid med krig och politisk turbulens. En gemensam riktning för samhället, att vi är på väg mot samma mål för hela mänskligheten. Att stämningen blir medryckande för att det går bra för oss människor. Ytterst är väl frågan om gemenskap en fråga om att varje människa ska få ha sina rättigheter och sitt okränkbara värde.

Nog känns det hopplöst ibland, men om vi börjar med oss själva, och likt hockeysupportern fokuserar på det gemensamma målet, då är vi ju på rätt väg i alla fall – det borde väl va möjligt? Tänk om livet kunde bjuda på samma häftiga upplevelse som en vunnen hockeymatch!

Även om våren tar tid på sig det här året så finns det några säkra vårtecken. Det är dags att parkera snöskotern för sommaren, och köra ut sommarbilen ur vinterförvaringen. Allsvenskan har börjat om och det är färdigspelat i hockeyrinken, för övrigt med bästa resultat sett från min horisont. Vårtecknen i naturen har förstås att göra med var man bor. Här där jag bor är det dags att sluta gå på isen, och man börjar se gräset titta fram, eller en skogsslänt i söderläge. Vårfåglarna sjunger och det är redan ljust när man vaknar. Det är vår och livet tar ny fart.

Det är nog ingen tillfällighet att påsken är på våren. Även om påsken var tidig i år och våren dröjer lite så är det mycket som sammanfaller, och främst handlar det om livets kraft. Ljuset kommer åter och tränger undan mörkret. Värmen och ljuset ger förutsättningar för att växa. Livet vinner över döden. Jag funderar om påskens under ändå är det tydligaste vårtecknet?

När det här skrivs, nån dag innan texten publiceras den 1 maj, så har hockeysäsongen precis tagit slut. I alla fall för oss som håller på Skellefteå AIK. Det har varit en märklig hockeysäsong. Matcher helt utan publik, eller med väldigt liten publik, och uppskjutna matcher beroende på hur coronasmittan drabbat de olika lagen.

Jag har tidigare skrivit om hur hockeymatcher och gudstjänster är rätt så lika varandra. Man sjunger tillsammans, man står upp och sitter ner, man har ett gemensamt fokus på det man hoppas på för att ta några exempel.

Även nu under pandemin så finns det vissa likheter. Vi ställer inte in, vi ställer om har det hetat i kyrkornas sätt att möta pandemin. Det har firats gudstjänster, med få personer närvarande, eller i de flesta fall bara med de tjänstgörande närvarande. De har spelats in och visats på skärm precis som hockeymatcherna för tomma läktare. En del gudstjänster har skjutits upp till senare, tydligast när det kommer till vigslar och dop.

Restriktionerna har hindrat att det skulle få va som vanligt. Men det har inte hindrat att gudstjänst har firats, och jag tänker att det är en ganska fin bild av både Gud och församlingarnas gudstjänster. Även om livsvillkoren bjuder på hinder så finns Gud och gudstjänsterna kvar. Det är skönt tycker jag, för när det mesta runt om kring snurrar på, då är det en trygghet att Gud finns kvar som en stabil grund som inte viker.