På senare tid har jag vid några tillfällen haft anledning att fundera på vad det är som skiljer människor åt. Det beror förstås lite på vad man menar med det, men oftast har jag kommit fram till att det inte är så mycket som skiljer. Våra schablonartade kategoriseringar säger oftast inte så mycket när det kommer till de viktigaste värdena. Dessutom ställer kategorierna till mer skada än nytta.

Tänk om vi i stället skulle betrakta varandra som människor. Varken mer eller mindre. Inte svensk eller invandrare, inte kvinna eller man, inte ung eller gammal, inte homosexuell eller heterosexuell. inte same eller nybyggare, inte troende eller ateist… Människor rätt och slätt. Skapade till Guds avbild som vi kan läsa i bibeln. I den står det förresten så här på ett ställe: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Det låter klokt tycker jag.

Svenska kyrkan kan framstå på många olika sätt, men en sak som är gemensam är att kyrkans grundläggande enhet är församlingen. Här där jag bor och jobbar så har två församlingar samverkat i pastorat sedan 2015. I det stora hela har det gått bra, men ibland så hörs röster att det var bättre innan pastoratsbildningen. Nu samtalar vi om huruvida än fler församlingar kunde samverka i pastorat och då finns både hoppfulla och tveksamma röster.

Jag vet inte bättre än nån annan vad som är det bästa beslutet i såna frågor. Men det jag har lärt mig i samtalen om de här frågorna är att det gör skillnad hur vi uttrycker oss och vad vi har för bilder av vad samverkan i pastorat är.

Om vi säger att ”ett pastorat består av två församlingar som slagits samman” så låter det på ett sätt. Om vi istället säger att ”två församlingar samverkar i ett pastorat” så låter det på ett annat sätt. Bara genom att vända på perspektivet låter det bättre trots att man säger samma sak. Dessutom gör det andra sättet mer rättvisa åt det som jag skrev allra först och som är bärande och grundläggande i ordningen för svenska kyrkan, nämligen att församlingen är den primära enheten i Svenska kyrkan.

I en enhetsstat bestämmer riksdan och i ett bolag bestämmer styrelsen, men i Svenska kyrkan tas besluten av den lokala församlingens styrelse.

Det är lite upp och ner, eller tvärtom. När vi vänder på det gängse perspektivet så händer nåt viktigt.

Det är ungefär som det är ibland med den kristna tron, till exempel när Jesus svarar på frågor i en del bibelberättelser: Svaret är ibland upp och ner, alltså tvärtom än vad den som frågade tänkt sig.

Jag funderar om det är så det bör vara om man ska sätta människor före organisationer?

De senaste dagarna har jag av förklarliga skäl börjar fundera på gudstjänsterna som ska vara under stilla veckan och påsk. Det är ju dags för det nu. Egentligen är stilla veckan ett dåligt ord för finns ingen vecka under kyrkoåret då det är så tätt med gudstjänster. Jag brukar ibland argumentera för att vi borde ha färre gudstjänster i stället för fler, och i stället satsa lite mer på de vi har. Men när det kommer till påsken så tänker jag tvärt om. Anledningen är att om man ska ge utrymme till alla berättelserna i påskens händelser så behövs det. Och den som nångång provat hänga i med i hela skeendet i gudstjänsterna under stilla veckan och påsk vet vad jag talar om . Det är ett fantastiskt drama.

På Palmsöndag så läser vi om då Jesus kommer till Jerusalem inför påsken och tas emot som en kung. Måndag, tisdag och onsdag är det vanligtvis passionsandakter då vi läser passionsberättelsen om händelserna under veckan fram till Jesu död, i år är det ur Johannesevangeliet. Skärtorsdag firas mässa då vi läser om Jesus sista måltid med sina lärjungar, då han instiftade nattvarden. Skärtorsdagsmässan avslutas med att altaret kläs av och lämnas tomt och på Långfredag så är det avskalat och ofta utan musik, och handlar om Jesu korsfästelse och gravläggning. Under lördan händer ingenting men då påskdagen gryr så firas uppståndelsen i en festlig gudstjänst då altaret kläds och Kristusljuset tänds. Annandag påsk avslutar den intensiva helgen med berättelser om då Jesus visar sig för människor efter uppståndelsen.

9 dagar och åtminstone 8 gudstjänster, dessutom under en period då många är lediga och åker bort. Är det klokt? Kanske inte. Men min erfarenhet är att påskens drama tål att sätta sig in i och leva med i. Gudstjänsterna i en kyrka är ett sätt att göra det. Här kommer en utmaning till dig: Gå till en eller flera gudstjänster i påsk!

Hjälp! Kanske det svåraste ordet att säga, åtminstone när det handlar om oss själva och våra egna liv. Det är betydligt lättare att se när jag skulle kunna hjälpa andra, och särskilt när det handlar om att se vad andra behöver hjälp med, som dom ju inte alltid verkar förstå själva…

Det verkar som vi tror att vi ska klara det mesta själva. Och ändå så tror vi att andra behöver hjälp. Man kan ju fundera över vad vi har för självbild?

Jag har några områden där jag behöver hjälp. Jag ska till exempel få hjälp av sjukvården med att hitta sundare livsvanor. Remissen är skickad och vi får se när det kan komma igång. Det är ett exempel men finns andra områden också.

När jag skriver det här så är vi mellan Kristi himmelsfärds dag och Pingst och då kan man lägga ytterligare ett perspektiv på det här med hjälp. Man kan ju tro, då man läser sin bibel att Jesus lämnade oss i sticket då han togs upp till himlen. Men läser man lite mer så vet man att han sa att han inte skulle lämna oss ensamma, utan sända hjälp till oss, genom anden som utgjöts vid pingsten. Anden är kanske det svåraste att tala om när vi talar om Gud. Skaparen Fadern går ganska bra att förklara och frälsaren Jesus är också tydlig, men med hjälparen Anden är det svårare. Kanske räcker det att veta att Anden finns vid vår sida och att vi inte är övergivna. Anden är vår hjälp i livet som ger trygghet och sammanhang. Det torde va nåt som vi alla behöver mer av. Det är i alla fall min erfarenhet. Det är sån hjälp som jag vill ha.