För nån vecka sen lyssnade jag till en aktieförvaltare i en av de större bankerna som redogjorde för placeringarna i en stiftelse. Han talade bland annat om placeringar som görs med hänsyn till etiska värderingar, till exempel miljö, klimat, droger, alkohol, tobak eller försvarsindustri. Han berättade att i rådande världsläge så har det svängt så att människor är mer benägna att investera i försvarsindustri än man var tidigare. Anledningen är att man vill bidra till trygghet, säkerhet och demokrati, och tänker att ett starkt försvar är bra. Själva sakfrågan ska jag inte uppehålla mig vid, så till vida att jag kan förstå att man kan tänka så. Det som är intressant att fundera över är svängningen. Alltså att det som tidigare uppfattats som sunda åsikter helt plötsligt inte längre gäller, och att motsatsen är det som är sunt och vettigt.

Jag minns en person som i ett helt annat sammanhang sa att ibland måste man ändra åsikt för att behålla sin ståndpunkt. I det här sammanhanget skulle ståndpunkten vara att vi vill leva i trygghet, och i rådande världsläge så har åsikten svängt till att vi behöver ett starkare försvar för att känna oss trygga. Man byter åsikt för att behålla sin ståndpunkt. Det finns nån sorts rimlighet i det.

Om jag ändå ska säga nåt om själva saken så kunde man å andra sidan tänka att färre vapen innebär färre krig och därmed ökad trygghet. Gammal hederlig pacifism. Jag funderar om inte det är ännu rimligare.

De senaste månaderna har jag i flera olika situationer blivit påmind om en berättelse som jag hörde för länge sen. Den finns i lite olika versioner men vanligast om en man som hade en häst som försvann. Byborna jämrade sig över vilken olycka som drabbat mannen, men han svarade att det kan man inte säkert veta. Det enda som var säkert var att hästen försvunnit. Byborna skrattade åt mannen men när hästen kom tillbaka med 12 vildhästar så visade det sig att mannen hade rätt. Byborna gladde sig åt lyckan med så många hästar men mannen svarar att man inte kan veta om det var lyckosamt. Så skadar sig mannens son på en av vildhästarna och han fick rätt igen. Sen fortsätter berättelsen på samma sätt då det blir krig och byns söner kallas in, med slutsatsen att man inte kan veta om det är till lycka eller olycka.

Flera arbetsrelaterade situationer de senaste månaderna har fått mig att tänka på den här berättelsen. Jag ska inte beskriva dem i detalj men den gemensamma nämnaren är att jag eller nån annan var väldigt säker på vad som är bra eller dåligt, när det senare visar sig att vi hade fel. Lärdomen torde va att vi inte borde va så snabba till att döma eller bedöma en människa eller en idé. Ett viss mått av lugn och ödmjukhet är rätt klädsamt.

Förresten så arbetade jag min sista dag som kyrkoherde i Malå-Sorsele pastorat igår. Efter några veckor semester så ska jag börja i Umeå pastorat. Kommer det att bli lyckosamt eller olycka? Det kan vi inte veta säkert… Ett bra tillfälle till lugn och ödmjukhet helt enkelt.

Här om dan var det 60 år sedan Martin Luther King höll sitt tal med de där kända orden. Tänk att det är 60 år sen. Och tänk att talet är aktuellt fortfarande, även om en hel del har förändrats på 60 år.

Jag läste en del av hans ganska långa tal och imponerades av retoriken. Ett bra tal med ett viktigt budskap. Vad man oftast inte tänker på är att det är ganska många bibelreferenser i hans tal. Jag lärde mig dessutom att fraserna med de mest kända orden ”I have a dream” troligen inte fanns med i hans manus utan var en ingivelse i stunden. Hans huvudsakliga budskap handlade om segregation, om fattigdom och om krig. Och drömmen om att det skulle upphöra, och att alla människor ska ha sitt unika värde.

Sett till situationen i vår värld, i vårt eget land och åtminstone i en del av de sammanhang jag rör mig och i mitt eget liv så är orden och budskapet aktuellt. Segregation, fattigdom och krig hör fortfarande till vår vardag.

Tänk om det skulle upphöra. Det drömmer jag om!

Det eländiga kriget i Ukraina fortgår. Rysslands taktiska framgångar har uteblivit och i takt med det har antalet vansinnesdåd ökat. Bombningar av teatrar, skolor, sjukhus till exempel. Antalet civila som drabbas är oerhört och oacceptabelt. Det är det viktigaste: Kriget måste få ett slut.

Ett stort antal människor har flytt Ukraina och sökt sig till andra länder främst i Europa, och det är min fundering idag. Hur kan det komma sig att en del av oss välkomnar flyktingar från Ukraina men inte flyktingar från Syrien? Att såna synpunkter syns här och var i sociala medier kan jag förstå, för där hittar man ju allt möjligt, och ibland behöver ju inte de som skriver saker ta ansvar för vad de skriver. Men nu är ju det här en ståndpunkt som man hör från etablerade politiker, t o m partiledare. Om man kommer till den slutsatsen att man kan ta emot fler flyktingar från Ukraina men inte från Syrien, så skulle jag säga att man har ett problem med sin människosyn. Så funderar jag i alla fall.

Nyhetssändningarna fylls av inslag om det fruktansvärda kriget i Ukraina. Och inslagen berör. Det finns goda skäl att fördöma Ryssland för agerandet. Det är svårt att förstå motiven till krig och den rädsla som verkar driva Putin. Resten av världen verkar tänka likadant, med några undantag så fördömer de flesta Rysslands invasion av sitt grannland.

Det är starkt att se engagemanget för Ukraina på många olika områden. Fotbollsspelare i klubblag och landslag som inte vill spela i Ryssland eller mot Ryssland. Ryska skidåkare som inte välkomnas vid helgens tävlingar i Norge. Sveriges och Finlands bandylandslag som vägrar spela i VM i Ryssland. Musikarrangörer som inte vill engagera eller lyssna till ryssar vid sina arrangemang. Industrier som stoppar sin produktion och handel med Ryssland.

Det finns en kraft i sådana ställningstaganden. När värderingar och ståndpunkter blir viktigare än tävlingsresultat och konstnärlig kvalitet. När människor blir viktigare än pengar.

Utanför krigets just nu aktuella verklighet finns det andra exempel. Det försvann lite i mediebruset då Nils van der Pool gav bort sitt OS-guld till den fängslade författaren Gui Minhai. Han ville ta ställning mot Kinas kränkning av mänskliga rättigheter.

Vi som är kristna bär på en uppsättning värderingar om hur man ska behandla varandra. Kanske läste du två biskopars öppna brev till regeringen angående den planerade gruvbrytningen i Kallak utanför Jokkmokk. Argumentationen gick ut på att det inte finns vare sig ekonomisk, miljömässig, social eller andlig hållbarhet i att anlägga en gruva där.

Jag kan acceptera att det är fritt att tycka vad man vill i såna här frågor. Tycker man att det är OK med Rysslands invasion, Kinas brott mot mänskliga rättigheter eller nya gruvor så får man tycka det. Jag tycker inte det är OK med något av de tre exemplen. Och jag blir glad och förhoppningsfull när människor och organisationer tar ställning för sina värderingar och mot orättvisor. Det ger hopp om framtiden. Och jag hoppas att du och jag också ska ta ställning när det behövs.

Saker att oroa sig för:
Ska det bli krig i Ukraina och hur påverkar det oss?
Kan vi verkligen hoppas att det snart är över med corona som pandemi, eller kommer det ännu en gång?
Hur går det med börsen, räntorna, energipriset och energitillgången?
Kommer det att bli kraftigare extremväder och mer ofta?
Hur mår vi, alltså mänskligheten, egentligen?

Saker att hoppas på:
Gud är på vår sida och har lovat att inte överge oss.

Amen.