Låga trösklar

Låga trösklar och högt i tak

Fredrik funderar i mars 2020


Jag möter ibland människor som säger att de skulle komma till kyrkan om den var likadan i Sverige som den är i utlandet. Jag kan i och för sig förstå hur de tänker och vad de menar, men jag tycker inte att det är rättvist mot församlingarna hemma i Sverige. Och eftersom jag har erfarenhet av både hemlands- och utlandsförsamlingar så torde jag ju veta vad jag pratar om.

Där jag finns nu, på Teneriffa så består församlingen till allra största delen av daglediga. Folk på semester, pensionärer och människor som är här för rehabilitering. Givetvis finns det människor i arbete också med det är en liten andel. I Sverige så består församlingen av människor som oftast är mitt upp i vardagens livspussel: Jobb, barnens aktiviteter, föreningsliv, sköta villan, åka till fjällen eller vad du livspusslet består av. Ser man det på det sättet så är det förståeligt att det inte är rättvist att jämföra.

Men om man nu ändå skulle fundera, vad är det som gör att människor ändå vill vara delaktiga i kyrkans liv här på Teneriffa? Jag tror det beror på två saker. Å ena sidan ett tydligt centrum och å andra sidan låga trösklar och högt i tak. Med ett tydligt centrum så tänker jag på att det är ingen tvekan om att kyrkan är en kristen församling. Vare sig man kallar sig kristen eller ej så vet man att i kyrkan finns en trygghet som bär, ett sammanhang som är större än vad vi oftast förstår, en fast punkt i livet. Med låga trösklar och högt i tak tänker jag på att det finns få eller inga krav på den som vill vara delaktig i kyrkans gemenskap. Man måste inte tro rätt, eller klä sig rätt. Man passar in och är välkommen precis som den man är. Alla ryms.

Det finns alltför många exempel på när en gemenskap, det behöver inte vara en församling men det skulle kunna vara det, har höga trösklar och lågt i tak. Då man måste göra sig till, anstränga sig för att komma med i gemenskapen och då man måste anpassa sig till det utrymme som finns för att inte slå i taket.

Om vi på allvar menar att alla är välkomna kan man ju inte ha det så, tycker jag i alla fall.