Det kan ha börjat med smågodiset. Åtminstone för den som är jämngammal med mig. Det var nån gång i högstadieåldern eller kanske lite tidigare. Fram till dess hade man köpt en påse blandat smågodis som kioskbiträdet plockade ihop. Man kunde också säga vad man ville ha så plockade hon (det var oftast en kvinna) ner godiset i påsen samtidigt som hon räknade ut hur mycket man handlat för. Men så kom förändringen, man kunde gå in i kiosken och skulle välja själv och lägga i påsen. Det kan ha varit det första steget i individualismen. Åtminstone för den som är jämngammal med mig. Om man forskar om saken kanske man kan se andra mer långtgående förklaringar till att samhället under ett antal år har blivit allt mer individualiserat.

I våra vardagssituationer så finns annars många exempel som vi vant oss med genom åren: Man får själv slå in varorna och ta betalt i mataffären, eller checka in på flyget och själv klistra adressetiketten på resväskan. Även om klisterlappen är för motoriskt svår för mig så är det ju inte så allvarliga konsekvenser av individualismen.

Alvarligare blir det när det kommer till att vi förväntas välja skola, välja sjukvård eller välja äldrevård. Inte i sig för att man kan välja, utan för att alla alternativ inte är möjliga för alla att välja. Det kan bero på var man bor, eller om man har råd. Ännu allvarligare om det beror på hudfärg eller språk. När det blir så riskerar individualismen att slå över till egoism och då blir det inte lika kul längre.

För är det inte så att det finns något viktigt i det gemensamma och det solidariska? Det blir oftast bättre om man delar på det man har. Delad glädje är dubbel glädje säger det gamla ordspråket. Jag tror det stämmer.