Förmodligen har vi alla erfarenheter av att planer som vi hade inte blev som vi hade tänkt. Jag har varit med om det, i både stort och smått. Många gånger är det väl bara att lyfta på hatten och gå vidare. Det finns ju en massa situationer när det inte spelat så stor roll, när det förmodligen blivit bättre att just mina planer inte blev av för att de blev bättre på nåt annat sätt.

Andra situationer är det svårare att acceptera. Sjukdom till exempel. Ingen planerar att bli sjuk men ändå blir vi det ibland, och det är inte heller alltid möjligt att förhindra den eller bota den. Då är det inte lika lätt att acceptera och gå vidare. Det går inte heller säga att det var nog bra att det blev så här.

Känner du till sinnesrobönen? Ni vet den där bönen som blev känd via sinnesromässorna och AA. Den kan hjälpa oss att få perspektiv på det sker och hur vi kan förhålla oss till det: Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

De orden har jag rabblat många gånger. Men på senare år och med ökad livserfarenhet, inte minst av situationer som jag faktiskt inte kan förändra så har den bönen blivit verklighet för mig. Och jag har lärt mig att de orden bär mening, och hjälper mig att prioritera rätt och ökar tilliten till Guds omsorg över mig: Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Amen