För några veckor sen var jag på prästmöte i Luleå. 190 präster på en samma plats i två dagar. Det var festliga gudstjänster och många goda möten med kollegor och kompisar. Men gissa om det pratades mycket! Präster är nämligen ganska vana att ta både plats och pratutrymme.

Desto mer spännande med ett av föredragen, som jag förstås inte kan återge i sin helhet. Det handlade bland annat om att inte alltid ta initiativet och styra skutan, utan istället följa med i det som sker, flyta med strömmen. Man behöver inte alltid vara den som styr, för det finns en poäng i att vara den som följer. Det blir lättare att vara där de andra är, det blir lättare att resa tillsammans. Kanske kan den som är van att styra tycka att man tappar kontrollen men ärligt talat så är det ju inte säkert det blir bättre bara för att jag har kontroll. I grund och botten, sett till vår relation till Gud så handlar det väl om att lita på att Gud för mig på rätta vägar, inte att det är jag själv som ska bestämma riktningen. Det är väl att leva i tillit på att Gud vill mig väl och leder mig rätt. Så funderar jag.