Det kan ha börjat med smågodiset. Åtminstone för den som är jämngammal med mig. Det var nån gång i högstadieåldern eller kanske lite tidigare. Fram till dess hade man köpt en påse blandat smågodis som kioskbiträdet plockade ihop. Man kunde också säga vad man ville ha så plockade hon (det var oftast en kvinna) ner godiset i påsen samtidigt som hon räknade ut hur mycket man handlat för. Men så kom förändringen, man kunde gå in i kiosken och skulle välja själv och lägga i påsen. Det kan ha varit det första steget i individualismen. Åtminstone för den som är jämngammal med mig. Om man forskar om saken kanske man kan se andra mer långtgående förklaringar till att samhället under ett antal år har blivit allt mer individualiserat.

I våra vardagssituationer så finns annars många exempel som vi vant oss med genom åren: Man får själv slå in varorna och ta betalt i mataffären, eller checka in på flyget och själv klistra adressetiketten på resväskan. Även om klisterlappen är för motoriskt svår för mig så är det ju inte så allvarliga konsekvenser av individualismen.

Alvarligare blir det när det kommer till att vi förväntas välja skola, välja sjukvård eller välja äldrevård. Inte i sig för att man kan välja, utan för att alla alternativ inte är möjliga för alla att välja. Det kan bero på var man bor, eller om man har råd. Ännu allvarligare om det beror på hudfärg eller språk. När det blir så riskerar individualismen att slå över till egoism och då blir det inte lika kul längre.

För är det inte så att det finns något viktigt i det gemensamma och det solidariska? Det blir oftast bättre om man delar på det man har. Delad glädje är dubbel glädje säger det gamla ordspråket. Jag tror det stämmer.

I skolan lärde vi oss att Sverige är en enhetsstat. Det betyder att vi har en centraliserad statsmakt till skillnad från en union eller federation som har delstater som ger makten till federationen. Argumenten för en enhetsstat är att garantera rättvisa och med det också undvika samhällsklyftor. Man kan väl lugnt säga att det har lyckats så där, för man kan ju inte säga att Sverige är utan samhällsklyftor. Klyftor mellan de som är födda i Sverige och de som inte är det, klyftor mellan kvinnor och män, mellan rika och fattiga, mellan unga och gamla, mellan stad och landsbygd och säkert finns det fler också som jag inte kommer att tänka på nu.

Kan man komma fram till vilken samhällsklyfta som är det största? Jag vet inte, det är nog lite svårt att mäta, och kanske inte så viktigt heller. Men om vi däremot plockar ner det på ett individuellt plan så kan man tänka att den största samhällsklyftan är den som man själv drabbas av. För mig är det frågan om stad och landsbygd. Det är förmodligen så att jag inte förstår alla dimensioner av att bo i en stor stad, men jag har i alla fall provat det under ett antal år. Min livserfarenhet handlar till stor del om västerbottnisk glesbygd.

När det snöar i Stockholm och trafiken blir lamslagen så är det lite kul att se nyhetsinslagen med alla problem som uppstår, och ännu roligare när DN på ledarplats kallar alla som inte bor i Stockholm för lantisar som inte förstår hur mycket det snöar i huvudstaden. Då blir klyftan tydlig.

Eller när melodikryssets programledare säger att det finns vinnare från hela landet men den geografiska spridningen bara täcker ungefär 40% av landets yta. Då blir klyftan tydlig.

Allvarligare blir det när SD:s västerbottniske riksdagsman är en 30-årig skåning som aldrig varit i Västerbotten. Då är det inte längre en klyfta utan en avgrund och ett riktigt problem.

Vad kan vi göra åt det då? Säkert finns det många olika lösningar. Alldeles säkert politiska möjligheter, vår centralstyrda riksdag skulle ju faktiskt kunna bestämma en massa saker som skulle överbrygga olika samhällsklyftor. Men på det där individuella planet så handlar det ju om dig och mig, och vad vi väljer att göra. Riksdagsmannen lovade ju faktiskt att han skulle besöka Västerbotten. Vi har möjligheter att faktiskt göra något för att överbrygga klyftorna, särskilt om vi är på ”vinnarsidan”. Vi som är födda i Sverige kan ta emot den som inte är det. Vi som är rika kan dela med oss av våra tillgångar. Det är bara så mycket lättare att se klyftan när man inte är på vinnarsidan, och då är det svårare att göra nåt åt.

I grunden handlar det väl om solidaritet. Vill vi ge varandra möjligheter eller vill vi roffa åt oss själva? Jag vet vad jag vill.