För nån vecka sedan var jag i ett sammanhang där vi kom att samtala om hur man bäst skulle föra fram en ståndpunkt. Någon menade att det bästa är att säga som det är, utan krusiduller eller anpassningar, utan kompromisser. Nån annan menade att det kan finnas goda skäl att vara taktisk, att med hjälp av psykologi och pedagogik lägga fram en ståndpunkt så de man talar med kanske kommer att ändra sig och ta samma ståndpunkt. Eller att jag själv ändar mig då jag lyssnar till den andre. Verkligheten är förstås aldrig så enkel och kategorisk som det jag skrev här ovan, ofta finns vi nånstans emellan ytterligheterna.

Några dar senare såg jag en intervju med Jens Stoltenberg som tidigare var chef för NATO. Han talade om NATO och vikten av att nå resultat. En del i intervjun handlade om hur man kan förhålla sig till människor som tycker annorlunda och har helt andra ståndpunkter. Som exempel nämndes Erdogan och Donald Trump som han haft en hel del att göra med. Han menar att man får fokusera på uppgiften och se var man kan hitta en gemensam grund, och att lyssna på vad den andra säger. Det är förstås så att Stoltenbergs erfarenheter inte heller är allmängiltiga för alla situationer.

Vilken av strategierna som är den bästa för att få gehör för sin ståndpunkt är inte så lätt att veta. Men nog finns det nåt väldigt sympatiskt i att lyssna in och försöka förstå en annan ståndpunkt i stället för att bara köra över. Oavsett om det leder till att jag själv eller den andre ändrar sig så är det ju ändå nåt i fint att ta chansen att lära sig mer och låta sig påverkas. Så funderar jag i alla fall.