Jag är invandrare. Dubbelt upp faktiskt. När jag bodde i Sverige var jag andragenerationsinvandrare som son till min pappa som flytt från krigets Norge. Nu när jag bor på Teneriffa så är jag också invandrare. Jag har emigrerat från Sverige och även om jag är svensk medborgare så är mitt hemland Spanien. Det är här jag är inskriven i kommunens folkbokföring och har residencia så jag betalar min skatt i Spanien. Jag är också inskriven i spanska sjukförsäkringssystemet. Vi svenskar som bor här brukar samlas i Svenska kyrkan som är både en församling och en gemensam mötesplats för svensk kultur, givetvis med svenskt kaffe. Räcker inte det så finns flera föreningar för svenskar och skandinaver. Vill man spela boule, golf eller bridge med andra svenskar och skandinaver så är de föreningarna som hand i handske. Har man behov av skola så finns förstås svensk skola. Ska vi se på TV så streamar vi TV4 eller SVT, helst Västerbottensnytt förstås.

Och när vi rör oss på orten så kan vi hitta café, restaurang, mäklare, apotek och bank där man kan få tala svenska. Vi pratar ibland om att få äta surströmming men det har inte gått att ordna än så länge, men vi har i alla fall fått äta palt.

Det är ju inte så konstigt att man vill göra på samma sätt om man är Afghan, Syrier eller Eritrean och bor i Sverige. Eller hur?

Minns ni sällskapsresan? Alltså den första av Lasse Åbergs klassiska filmer om charterlivet med alla sina typiska figurer och händelser på det fiktiva charterresmålet Nuevo Estocolmo. I början av filmen, i själva vinjetten så konstateras att när svenskarna reser så reser vi inte till något, utan från något. Lättast är väl att tänka på att resa från vintern, mörkret och kylan, men det finns också fler dimensioner på det: När vi reser så reser vi från något.

Det tänker jag på ibland i min vardag på södra Teneriffa. För här är vi många som velat lämna något i Sverige för att leva på ett annat sätt här. Men det luriga är att hur vi än reser och vilka avsikter vi än har så bär vi med oss våra livserfarenheter, på gott och ont. Det är den där ryggsäcken som man alltid bär med sig. Vad har du i din ryggsäck?

Jag tror att de flesta längtar efter ett bättre och enklare liv. Då kan det verka lockande att åka iväg till en ny miljö och nya sammanhang. Men i ryggsäcken kanske det finns en kraschad relation, en erfarenhet att ha blivit av med jobbet, sviterna av ett missbruk eller nån annan sån situation då livet inte blev som man hade tänkt sig. Och det som alltför ofta visar sig är att det som man tänkt resa ifrån ändå följde med i ryggsäcken.

Det kan verka som jag tänker på andra människor när jag skriver så här, och det gör jag, jag ser många exempel. Men jag tänker lika mycket på mig själv. Jag bär med mig mina erfarenheter från livet i min ryggsäck. En del saker som jag är glad och tacksam för och annat som inte blev som jag hade velat. Men de är med mig och poppar upp nu och då. Och även om jag skulle ha velat lämna dem i Sverige eller nån annanstans så går det inte. De finns där och är en del av mig. Jag får helt enkelt leva med mina erfarenheter och istället dra lärdomar av dem. Bli vän med min ryggsäck.

För snart ett år sen så lämnade jag och Anna jobb, bostad och hemland för att flytta i väg till Teneriffa.
”Det är modigt att lämna det trygga därhemma och flytta iväg för jobb i ett annat land.” Så sa en del till oss då när vi skulle åka. Det finns en hel del grejer att tänka på när man ska flytta till ett annat land, så är det. Men speciellt otryggt är det inte. Det mesta är sig ganska likt på Kanarieöarna som i Sverige. Visst är det lite olika förpackningar i mataffären, och när man tankar bilen så kommer det en kille och gör det åt en. Vädret är den alla största skillnaden. Det är +20 i stället för -20. Ungefär så de allra flesta dagarna. En annan tydlig skillnad är att tempot är lugnare (utom i trafiken) och samhällsbyråkratin långsammare och krångligare. Just det där sista kräver sitt tålamod. Allt som har med myndigheter och företag tar i allmänhet lite extra tid. Mañana brukar man säga. I morgon. Det finns alltid ett i morgon då man kan försöka hinna med det som inte hans med idag. Inte bara i byråkratin utan i livet som sådant.

I Sverige pratar vi ibland om Carpe Diem, fånga dagen, och menar att man ska leva i nuet och ta till vara det som sker i nuet. Carpe diem. Med en bild på facebook eller på en vägg i köket med stora slingriga bokstäver. För att påminna oss om att leva i nuet.

Jag tror jag ska hålla mig till Carpe Mañana istället. Det passar bättre – Jag gillar det.